Händelserna i Köln och bjälken i det svenska ögat

I anledning av att grupper av unga män verkar ha begått sexuella trakasserier och andra brott i Köln i samband med deras nyårsfirande har en våg av rasistiskt mediauppbåd sköljt över oss under de senaste dagarna.

Att nyfascisterna ramar in berättelsen så att den ser ut som ett koordinerat muslimskt angrepp på den härligt oskyldiga Occidenten är inte ägnat att förvåna, så framträder verkligheten för dem oavsett vad de tittar på.

Däremot är det av betydelse och värt att uppmärksamma ett par exempel på annan occidental, västerländsk, exceptionalism och rasistiska narrativ i ordinär press.

Först ut är Alexandra Ivanov, krönikör på Svenska Dagbladet. Hon försöker vara PK-borgerlig och icke-rasistisk men misslyckas redan i andra stycket av sin text:

Det inträffade har sänt en chockvåg genom Europa. Inte minst Tyskland och Sverige. Hur kan något sådant hända? Polisen i Köln och dess borgmästare Henriette Reker har konstaterat att gruppen bestod av män från Nordafrika och Mellanöstern. Där behöver vi börja: det finns en nedsättande kvinnosyn i flera av dessa länder och i takt med att människor har rört sig till Europa har detta även blivit vår angelägenhet.

Ja, hur kan det hända att män tar för sig av kvinnors kroppar? Hon pekar på härkomst som den mest grundläggande dimensionen för att förklara detta och gör alltså klart att denna nedsättande kvinnosyn som det är uttryck för flyttat till Europa från Nordafrika och Mellanöstern. Den finns inte här från början, lyder undermeningen i hennes problemformulering.

Enligt hennes uppfattning lider inte infödda, insocialiserade västerlänningar av detta obehagliga, kvinnoförtryckande utgångsläge. Av detta kan vi utläsa att hon förmodligen ser västerländska sexualförbrytare som avvikare, som något slags anomalier. De är inte som oss andra utan har skadats eller korrumperats på något vis. Det är vice versa med de där med utländsk härkomst, de är korrumperade från början, det är deras utgångsläge.

Vi kallar detta för rasism.

Givetvis har hon en lösning på det här problemet som hon ser med invandringen från länder i Nordafrika och Mellanöstern:

[D]et första vi behöver göra är att släppa kravlösheten. När vi blundar för ett beteende – eller än värre ursäktar det – då sanktioneras fortsatt förtryck. Människan är alltid ansvarig för det samhälle hon är en del av.

Dessutom behöver vi se över våra samhällsfunktioner. De ska vara en del i att integrera människor och sprida de värderingar vi håller högt. Utbildningsväsendet har en nyckelfunktion – upplysning kommer alltid genom en utbildad medelklass. Samtidigt måste ordningsväsendet bli mer effektivt: lag och ordning ska gälla.

Utan precision hävdar hon att det finns något slags kravlöshet, som hon sedan kvalificerar till att det skulle finnas en slapphänthet med just dessa invandrares brottsliga beteenden. Problemet är att det inte stämmer, vilket hennes artikel är ett uttryck för. Hon blundar för hur det faktiskt ser ut i Sverige, hur vårt samhälle ser på kvinnor, kvinnokroppar och deras sociala status. Enligt henne själv är hon medskyldig till det förtryck som finns här, med andra ord. Vi kommer strax till några detaljer rörande detta.

Sedan föreslår hon att invandrare ska indoktrineras i västerländsk kultur. De ska förmås att anamma värderingar, oklart vilka, och dessa kommer bara en andel av invandrarna att kunna ta till sig, nämligen de som går vidare till medelklassyrken. Resten, får vi förmoda, kommer hon att fortsätta betrakta som socialt exkluderade kvinnoförtryckare, moraliskt suspekta som utgångspunkt. Invandraren från Nordafrika eller Mellanöstern kan inte bli socialt acceptabel utan att inordna sig i medelklassen, övriga gör vi rätt i att se ned på, indoktrinera och sätta in det statliga våldsmonopolet mot. Hon misstänkliggör alltså alla de invandrare som finns i underbetalda vårdyrken, som arbetar som städare, småskaliga egenföretagare och vad det nu kan vara. I hennes ögon är de inte fullvärdiga medlemmar av den svenska gemenskapen.

Den andra texten är en ledare i DN som för ett mer lömskt resonemang. Där drivs hypotesen att massmedierapporteringen hölls tillbaka av föreställningar om att man inte får rapportera om invandrares brottslighet, en rädsla för att det ska

“slå mot utsatta grupper”

där DN själva sätter detta inom citationstecken. Trots att de inte källhänvisar påstår de att det finns ett uttalat sådant resonemang någonstans. Vilket det förstås inte gör utan det är rent konkret så att mycket är oklart kring de här händelserna och det hör till journalistisk fundamenta att aldrig publicera rena spekulationer utan att vänta tills uppgifter med nyhetsvärde är bekräftade. Ett exempel på en uppgift som inte borde publicerats är att förövarna hade ursprung i Nordafrika och Mellanöstern, för det är ännu inte klarlagt. Det är fråga om lösa vittnesuppgifter i den delen, som eventuellt är sanna, men det kanske inte är hela bilden och det kanske inte är sant.

Det är dessutom en uppgift som DN publicerar, genom att utgå ifrån att det är sant samt att det är något som gjort att andra medier avstått från att publicera. Inget av det är bekräftat utan DN väljer här att både föra fram ett rasistiskt narrativ där förövarna antas vara av viss härkomst, samt den nyfascistiska myten om professionella medier som hovsamma och mörkande när det gäller invandrares brottslighet. Det görs också en passning till att det är invandringspolitiken som brustit här, därför fanns det en massa onda utlänningar på gatorna som gav sig på kvinnor.

Texten som helhet driver hypotesen att hänsynslös brottslighet riktad mot kvinnor är ett invandrarproblem som kan lösas med invandringspolitik. Här blir den också självmotsägande:

Både förbundskansler Angela Merkel och justitieminister Heiko Maas har slagit fast att det viktiga är brotten, inte gärningsmännens ursprung. Det är den enda rimliga hållningen.

Händelserna är en indikation på att det som brukar kallas ”ordning och reda” i  invandringspolitiken inte får förbli tomma ord. Om ett land inte har kontroll på vilka som befinner sig inom dess gränser ökar risken för svart ekonomi, utnyttjande och brottslighet.

Är då rutten kvinnosyn ett invandrarproblem och inte ett allmänt problem med män, även västerländska män?

Självklart inte.

Ett tydligt uttryck för kvinnosyn är kommersiell masskommunikation, det vill säga, reklam. Envar som är bekant med hur kvinnor framställs i reklam vet också att även den västerländska kultursfären hatar kvinnor och kvinnokroppen. Det är i stort sett bara kvinnor som svälter sig och kraftigt manipulerar sina kroppar som framställs som vackra i reklam. Helst ska de se döda eller kuvade ut, samtidigt som de signalerar sexuell tillgänglighet. De får också gärna vara avklädda, så att i stort sett hela deras kroppar är tillgängliga för åskådaren. Det räcker heller inte med svält och kosmetika, kvinnor i reklam datormanipuleras nästan alltid extremt hårt. Deras kroppar kan inte duga som de är, det är uteslutet.

Samma ideologi genomsyrar mycket av den tidskriftskultur som riktar sig specifikt till kvinnor i form av glossiga magasin, där livsstilskrav varvas med ordinär reklam. Det här är konkret våld, det får kvinnor att skada sina kroppar genom både utveckling av psykisk ohälsa, från anorexia till att de skär sig själva, och beteenden som syftar till att förändra deras kroppar, såsom ständig konditionsträning, självsvält eller dietbegränsningar. Vi gör dem fångna i kroppar de inte får vara nöjda med, helt enkelt. En del kan hantera det, andra inte, av vilka en del faktiskt dör. Det är en dödlig kultur för kvinnor vi har här.

Ett annat exempel är föreställningen om oskulden, eller att förlora oskulden. Det är magiskt tänkande där mannens penis antas förändra kvinnan första gången hon genomlever ett samlag, så att hon efteråt är något annat än hon var innan. Givetvis är det inte sant, utan är en kvarleva från en tid då detta spelade en mer formaliserad social roll som påminner om liknande regler inom förmoderna islamiska kulturer. En närliggande idé är den om att det kan göra ont på kvinnan, eventuellt också blöda, när hon inleder sin sexuella karriär. Det är vår kulturs sätt att säga till kvinnor och män att våldtäkt är okej. Även om det gör ont och blöder i henne ska mannen få fortsätta genomföra samlaget, det ska rentav vara så i början enligt vissa vanliga varianter på narrativet.

Det säger sig självt att det är uttryck för en vidrig kvinnosyn. Tänk om det var tvärtom, att vi lärde unga män och kvinnor att mannens frenulum, penissträngen, ibland skadas av sex i början och att det kan blöda, men det är okej. Han får bita ihop och vänja sig, så är det helt enkelt, kvinnan ska få fortsätta ändå.

Exemplen är oräkneliga. De flesta som varit på klubb eller krog där det finns dansgolv har sett män tafsa på främmande kvinnor. Likadant i trängseln på konserter. På musikfestivaler likaså och där är våldtäkt ett inslag som förekommer gång på gång utan att det kommer förslag om att deltagarna måste indoktrineras och bli medelklass för att kunna accepteras som en del av samhällsgemenskapen. I själva verket skyddar skribenterna ovan, och andra med dem, infödda förövare av sexualbrott och andra som med Ivanovs ord har en “nedsättande kvinnosyn”. De blundar för helsvensk våldtäktskultur, och som Ivanov understryker, det gör dem medskyldiga.

Du som av detta upptäckt ett intresse för kvinnofrid gör rätt i att börja läsa in dig i ämnet. En utmärkt introduktion till reklamens förtryck finns här, och Genusfotografen förklarar än mer på sin blogg. Politism har skrivit en introduktion till begreppet våldtäktskultur, liksom Vardagsrasismen med varierande kvalitet har gjort.

//Elwa Ninpo — Politifonen