Hur mår egentligen den offentliga debatten i Sverige? Idag kom ett utspel från en före detta folkpartistisk riksdagsledamot och ansvarig för partiets integrationspolitik, numera docent i ekonomisk historia, som är så oseriöst att man baxnar och börjar undra hur det kommer sig att en gammal yrkespolitiker utvecklats så oerhört lite på ett decennium.
Det har givetvis varit förlösande för partiets bredare acceptans, men det är en mäktig våg av folkligt missnöje som til syvende og sidst förklarar partiets framgångar.
Är det verkligen det? Är det verkligen missnöje med etablissemanget som utmärker SD:s väljare?
Ett svar ges i en studie från IAS vid Linköpings universitet som publicerades förra året (PDF). Forskarna har mätt attityder hos väljarna i samband med två allmänna val, för att ta reda på vad som utmärker SD-väljarna.
Såvitt de kan se i sina siffror är inte etablissemangsfientligheten ett särskilt starkt framträdande drag i SD:s väljarkår, och det finns också andra partier som suger upp missnöjesröster. Istället är det fientligheten mot invandrare, i synnerhet muslimer, som förenar dem. 70 % av de andra partiernas väljare kan tänka sig att acceptera att en muslim gifter in sig i familjen, redan det en anmärkningsvärd intolerans, för SD-väljarnas vidkommande är det endast 20 %.
I studien finns exempel på exempel på detta, att det är fientlighet mot utlänningar som utmärker SD-väljarna, och även om studien är ganska avgränsad återkommer just den här faktorn som avgörande för en röst på SD.
Rojas skriver:
Missnöjet bottnar inte i en gryende rasism eller främlingsfientlighet. Så har många velat hävda, men utan det minsta sakliga stöd.
Det å sido att Rojas inte styrker detta på något vis och att det är otydligt vilka dessa “många” skulle vara finns här också en liten mina.
Ordet “gryende”. Han verkar utgå ifrån att rasistiska fördomar inte är normalt, att det nödvändigtvis är en ny rasism och intolerans som syns i stödet för SD, om det ens skulle vara vad som utmärker partiets väljarkår. Det ser också ut som att han förnekar att rasistisk retorik i rikspolitiken haft något av en ‘revival’ det senaste decenniet, vilket är en radikalt verklighetsfrämmande ståndpunkt.
Rojas säljer alltså en bild av rasismen som avvikelse. Det är givetvis helt fel, vi vet att rasistiska fördomar är det normala. I hög grad är de ett utflöde av hel- och halvautomatiserade processer i hjärnan som färgar intrycket av andra människor och bygger fantasier om andra grupper, något som givetvis haft stor evolutionär betydelse. Precis som andra flocklevande däggdjur har ett stort behov av att kunna göra snabba bedömningar av om en artfrände är vänligt eller fientligt inställd, så har vi haft det, och evolutionens krav på resurseffektivitet gör att de här processerna är minst sagt trubbiga.
Det är först i och med självreflektion på rationalitetens grund som vi kan krypa ur våra evolutionsdrivna sociala genvägar, fram dit är intolerans och fördomar det normala. Rojas säljer dock en annan människosyn, vars lockelse nog huvudsakligen ligger i att det blivit normalt att förneka och distansera sig från rasism. Efter ett halvsekel av rasideologisk indoktrinering svängde den svenska överideologipendeln och det senaste decenniet har istället präglats av indoktrinering i nominell antirasism. Ras ska bort ur offentligheten, och så vidare.
Motsättningen mellan vår benägenhet till stammentalitet, fördomar och intolerans å ena sidan, och den officiella antirasistiska diskursen å den andra, är en av Sveriges nutidshistoriska paradoxer. Rojas kontextualiserar inte sina spådomar utan faller istället tillbaka på insinuationer och myter i form av lösryckta propagandadogmer som i huvudsak går ut på att tillståndet i vårt land och världen är sådant att SD framstår som det enda rimliga alternativet. Det kan anmärkas att berättelser om Sverige ingalunda behöver vara förankrade i verkligheten, utan det är en öppen fråga huruvida Rojas, SD och diverse högerprofiler ger en rättvisande bild eller ej. Först i nästa resonemangsled avgör vi om verkligheten motsvarar deras förväntningar och påståenden, där de dock faller ganska snabbt vid faktakoll och nyansering.
Han lyfter fram ett urval av faktorer till vilka han spårar det ökade stödet för sverigedemokratisk politik. Kortfattat menar han att integrationspolitiken är misslyckad och att denna kopplas till “tilltagande segregation, utanförskap och otrygghet”, oklart av vem utöver honom själv som avses. Bilden känns dock igen från såväl högerextrem som nyfascistisk agitation.
Att inte erkänna detta och istället ge sig på SD:s väljare, som om de vore obotliga rasister, är inte bara att skjuta på budbäraren utan manar fram en ännu starkare reaktion mot vad som uppfattas som ett verklighetsförnekande ”etablissemang”.
Nu precis som när Rojas var folkpartiets integrationspolitiske talesperson påstår han att det finns någon eller några som tror att SD:s väljarkollektiv är obotliga rasister. Han preciserar inte vem det skulle vara eller ger några exempel på att den där föreställningen om obotlighet finns utanför hans egen fantasi.
Det finns flera saker att anmärka på här. För det första återkommer patologiseringen av rasistiska föreställningar. Rasism är en avvikelse som kan botas, snarare än ett normaltillstånd som kan hanteras på olika sätt. Samtidigt påstår han att det finns andra som tror att det är en avvikelse som inte kan botas, i strid med varje serieundersökning av attityder till migration, vilka ju visar på utvecklingstrender för dessa. Opinionen i sådana frågor är alltså rörlig och samverkar med andra sociala processer. Var de här människorna finns som delar Rojas patologiserande syn på rasistiska fördomar men menar att en rasistisk radikalisering är omöjlig att rulla tillbaka, det vill han inte berätta.
Vi kan åtminstone utesluta att de finns bland de människor som tar strid mot SD och arbetar för att deras väljarstöd ska minska. De tror ju uppenbarligen att den där rasismen kan ersättas med sympati för någon annan politisk inriktning. Finns det så många kvar sedan?
Med tanke på att antirasism på ett sätt är både statlig och folklig överideologi, med allt vad det innebär i form av påstådd rasblindhet och fientlighet mot rasbegrepp, synes det också vara överideologi att rasism kan motverkas och ytterst ‘botas’.
Därvid är kretsen av kandidater väldigt liten, och det är alltså dessa som Rojas hakat upp sig på och tilltalar både idag och 2006.
Om han lyckas omvända dessa obotlighetstroende, kommer det att göra någon väsentlig skillnad för SD:s väljarstöd?
Svårligen, är vår bedömning. Men det är förmodligen inte så här Rojas ser på det, han åsyftar nog lejonparten av det öppna och det organiserade SD-motståndet. Det vill säga, inte nog med att hans bild av SD-väljarnas utmärkande drag är felaktig, hans bild av SD-motståndarna är också det. Hans ord för den senare är “strutspolitik”.
I slutet på hans senaste text får vi också veta att det är på grund av feghet som denna “strutspolitik” förs.
Notera hur han utgår ifrån att SD:s egna propaganda och aktivism fråntas varje inflytande på opinionen. De antas vara helt värdelösa på opinionsbildning, det är snarast trots SD själva som stödet för dem ökat under det senaste decenniet och då på grund av “feghet” och “strutspolitik”.
Även denna bild är felaktig. Att SD påverkar politiken är välkänt. Efter att de hade hållit riksdagens budgetprocess som gisslan i ett försök att driva igenom sin immigrationspolitik kom ett antal testballonger från både borgerliga och vänsterpolitiska partier i början på året som uppenbarligen var trianguleringar mellan avsändarens politiska hemvist och SD:s. Det drev på en debatt om att i synnerhet borgerligheten anpassade sig efter SD:s politiska krav.
Var detta strutspolitik? Vi får inte veta, han vill inte ha en sådan historiserande inramning, utan hans resonemang bär den rikspolitiska polemikens prägel. Alla andra är obildade nollor, inklusive SD som inte ens klarar av att systematiskt arbeta opinionsbildande, det är bara Rojas som har förstått att ingen tar “segregation, utanförskap och otrygghet” på allvar. Utöver SD, då. Det är ungefär samma resonemang som han förde fram för ett decennium sedan, trots att såväl SD som attityder undersökts vetenskapligt sedan dess, exempelvis i IAS-studien.
En studie som visar att etablissemangsfientlighet inte är SD-väljarnas utmärkande drag, helt i strid med Rojas utgångspunkter. Med tanke på att den fick mycket uppmärksamhet när den kom (inte minst för att forskarna dödshotades) borde han ha behandlat den i sin debattartikel eller åtminstone indirekt förhållit sig till dess resultat.
Vi kan också se i attitydundersökningar som Eurobarometern och SOM-institutets motsvarigheter att inställningen till migration polariseras, både i Sverige och i Europa över lag. Immigrationsfrågor ur ett främlings- eller utlänningsfientligt perspektiv håller på att växa fram som ett alternativ bland de huvudsakliga politiska dimensionerna och konfliktytorna i europeisk politik, jämte de klassiska som vänster-höger (arbete-kapital), hållbarhet-tillväxt, frihetligt-auktoritärt.
Samtidigt sticker Sverige ut på två sätt, dels är en majoritet positiv till immigration, både utomeuropeisk och inomeuropeisk. 66 % i senaste Eurobarometern, om än med en fallande tendens så är det alltjämt en tydlig majoritet. SOM-institutet har visat att såväl den majoriteten som den immigrationsfientliga minoriteten radikaliseras och får mindre försiktiga attityder. Dels är tröskeln för ‘white avoidance’ (eller ‘white flight’), i synnerhet för högutbildade, väldigt låg. Det är paradoxalt att vi samtidigt är så öppna för nyinflyttning till landet och så känsliga för att integreras med samma grupp, varför det påkallar undersökningar och noggrant utvecklade förklaringar. Uppenbarligen är svensk invandringsopinion inte någon enkel sak utan fordrar närgånget studium för att förstås.
Rojas ger oss inget svar. Han verkar inte ens medveten om att sociala motsättningar av det här slaget karakteriserar Sverige eller att det påkallar försiktighet i analyser av samhällsfenomen i anslutning till dem. Istället skyller han SD:s framgångar på deras motståndare och påstår att svensk antifascism och motstånd mot partipolitik med rasistiska och invandringsfientliga förtecken präglas av “feghet” och “strutspolitik”. Som vi inledningsvis såg är substitutionen han gör dessutom på felaktiga grunder.
Hur ska vi då förstå Rojas utspel? Vad är det för förändring han efterfrågar?
Det är inte tydligt, vi får bara antydningar, som i det här stycket.
Att hålla SD i politisk karantän har också varit kontraproduktiv. Det har inte alls bromsat partiets framväxt, snarare tvärtom: det har gett partiet en martyrstatus och ses av många som ett sätt att fly undan de frågor som SD tar upp. Dessutom uppfattas denna karantän som ett föga demokratiskt och djupt osvenskt förhållningssätt.
Även här kan vi konstatera att etablissemangsfientligheten inte är utmärkande för SD-väljarna enligt linköpingsstudien samt att Rojas inte ger något som helst underlag för påståendet att martyrstatus är så avgörande för partisympatiutvecklingen. Det drar undan mattan för hans resonemang, men det är inte så intressant som vad han inte uttrycker. Här pekar han på isoleringen av SD i den parlamentariska politiken som något dåligt.
Begreppsligt är alternativet till isolering någon grad av acceptans och samarbete. Indirekt är det vad Rojas här efterfrågar, och han sällar sig alltså till de näringslivstoppar som tillsammans med centerpartiets Stefan Hanna drog lans för att borgerligheten skulle bilda allians med SD i våras. Utan att motivera det påstår han att samarbete med SD kommer att minska stödet för dem, vilket för oss framstår som kontraintuitivt. Och om han nu tror på detta, varför analyserar han inte saken och ger ett konkret förslag på hur samarbetet bör utformas, eller åtminstone några exempel på att det fungerat ur verkligheten?
Det är ju ändå tio år sedan han kom fram till hur saker och ting ligger till. Då var hans förslag följande:
I stället för att demonisera dem som röstade på Sd borde vi lyssna till varför de gjort så och sakligt bemöta deras frågor. Då måste vi utgå från en realistisk verklighetsbild och ha en politik som duger i stället för undanflykter och högtravande retorik. Vi måste också lära oss att på ett seriöst sätt förstå oss på och konfrontera Sverigedemokraterna.
Eftersom landet fortfarande finns kvar, immigrationen pendlar upp till förhållandevis höga nivåer och den rikspolitiska budgetdebatten ingalunda är så desperat och pressad som när det tidiga nittiotalet gav oss skenande ränteutveckling och brutalt trängde in våra statsfinanser i ett hörn vet vi att tillståndet i landet inte är i närheten av så kritiskt som SD velat göra gällande sedan de bildades och BSS och vit-makt-miljön i övrigt innan dess. Den bilden är alltså även den falsk.
Så när Rojas 2006 beskrev integrationspolitiken som ett socialdemokratiskt fiasko och numera slopat partibeskyllandet till förmån för en mer renodlad etablissemangsfientlighet ber han oss att acceptera en bild av landet som inte är helt sann. Att migrationsprocesser kortsiktigt kan vara en allvarlig belastning på offentliga finanser är det förmodligen ingen som bestrider, men att beskriva rikspolitikens representation av folkflertalet och partipolitikens ideologiutveckling som ett monumentalt misslyckande i sig trots att vi faktiskt har en hyfsad offentlig ekonomi är helt enkelt inte seriöst.
Det är samma kulturkampsnarrativ som SD och den nyfascistiska rörelsen säljer. De har tjatat om att landet inom något år eller på sin höjd något decennium kommer att ha brutit samman fullständigt till följd av det flyktingmottagande vi har. Den bilden ställs alltså mot den flora av ideologiska utgångspunkter som präglar de övriga partierna, ett land i sammanbrott mot bilden av ett land där marknadsekonomisk individualisering förhindrar demokratisering och jämlikhet samt bilden av ett land där kollektivisering kväver individernas möjligheter till utveckling och blomstring.
Alla dessa är grova förenklingar, och alla pekar ut en riktning som avsändarna vill att landet ska gå i. Vänstern vill ha mer medinflytande, regleringar och utjämnade socioekonomiska obalanser. Högern vill ha mer marknadisering, privatisering och en så återhållen byråkrati som möjligt.
Nyfascisterna ställer mot dessa inriktningar en föreställning om att inflödet av utlänningar hotar landets eller ‘nationens’ existens. Det hade varit klädsamt om Rojas medgav att SD:s verklighetsbeskrivningar reproduceras och lever vidare på egna meriter, så också i hans egna debattartiklar. Problemet för honom blir i sådant fall att analysera berättelsen och erbjuda en viss förståelse av densamma och de politiska lösningar (i huvudsak en, vilket gör analysen enklare) SD torgför, vilket förstås vore mycket svårare än att häva ur sig att ingen tar segregation, utanförskap och otrygghet på allvar som något slags universalförklaring.
I själva verket har SD:s verklighetsbeskrivningar ett stort inflytande på den offentliga debatten i landet. Deras första riktigt effektiva annonskampanj i Stockholm var den som befäste uttrycket ‘organiserat tiggeri’ i valrörelsen för ett år sedan. Förutom att de erhöll lokalpolitiska mandat i stockholmsregionen för första gången (det kan noteras att starkast stöd fick de i relativt välbeställda områden) satte de en terminologi i cirkulation som har betydelse långt utanför själva kampanjen (se deras tillbakablick här, exempelvis). Debatten om graden av organisation bland östeuropeiska tiggare och huruvida det är fult för fattiga att samarbeta och ta till vara gemensamma intressen är inte avslutad än men inramningen, ‘är tiggeriet organiserat’, har SD satt. Vi kan också se att det i kölvattnet efter SD:s kampanjande i ämnet kom en våg av pogromgärningar riktade mot dessa östeuropéers boplatser och angrepp direkt mot dem på gatan.
Rojas vill inte ta i de här perspektiven, istället beskyllde han socialdemokratin för SD:s framgångar 2006 och idag är det renodlat till samma ‘det är alltid alla andras fel’-figur som SD själva lyfter fram, förmodligen för att hans eget block har haft regeringsmakten i två mandatperioder sedan dess och det ser ju inte så bra ut att slugga loss på sina kompisar. Det är vår gissning att det är därför han inte pekar ut Alliansen så som han pekade ut “socialdemokratin och dess bundsförvanter” tidigare. Lösningarna han föreslår är, som vi sett ovan, två.
Dels att ta in SD i den övriga blockpolitiken som ett samarbetsparti, dels att bidra till att deras verklighetsbeskrivningar befästs och läggs till grund för åtminstone rikspolitiska överväganden.
Låt oss hoppas att den övriga högern inte sväljer Rojas idéer. I praktiken leder de förmodligen till att sverigedemokratisk samhällsteori blir huvudregel i svensk rikspolitik och att SD blir ett framtida regeringsparti tillsammans med allianspartierna, en situation som vi sett i andra närbelägna länder och erfarenheten därifrån är en helt annan än Rojas förväntningar. Mot att han antyder att en sådan utveckling skulle försvaga SD och minimera deras inflytande står den nationalistiska och utlänningsfientliga radikalisering vi sett i Norge, Danmark och Finland.
Vad ska vi tro på, Rojas eller erfarenheter från verkligheten?
Vi rekommenderar att Rojas ignoreras tills han bemödar sig om att förankra sina resonemang i tillgänglig forskning och konkreta data istället för att reproducera den sverigedemokratiska själv- och samhällsbeskrivningen. Det är farligt att nöja sig med de här närmast extremt förenklande förklaringsmodellerna som Rojas och SD för ut, de döljer viktiga samhällsdebatter bakom en aggressiv polarisering och tar uppmärksamheten från mer nyanserade och konstruktiva perspektiv på samhället i stort.
Det är helt enkelt inte okej att leka ‘spindoctor’ med nyfascismens världsbild, och det kommer garanterat inte att motverka spridningen av densamma.
//Elwa Ninpo — Politifonen
Politifonen 
You must be logged in to post a comment.