Vilken jävla smäll; vad betyder den?

I veckan som gick kom en förment styrkeuppvisning från en eller flera militanta sunnigrupper som kulminerade i flera attentat i Paris på fredagkvällen. Den vanligaste frågan vi sett i sociala medier i direkt anslutning till de attentaten har varit “vad är det som händer?” och med denna sammanfattning hoppas vi att läsaren mot slutet har fler och andra frågor.

Det pågår sedan ett par decennier tillbaka en renässans för militant salafistisk gerillakrigföring kring Europas utkanter. I och med krigen i Libyen och Syrien samt det sorgliga haveri som är resultatet av den amerikanska ockupationen av Irak har en snabbt muterande och lättfotad rörelse kunnat få fäste i hela området kring Medelhavet, efter att ha uppstått som en militant sunnitisk organisation i Irak. Behjälpt av personer som tidigare tjänstgjort i Saddam Husseins (i huvudsak militära) maktapparat, som av samme diktator islamiserades hårt under nittiotalet, har denna kunnat etablera sig som både fängelsegäng och beskyddare av sunniter från amerikanskt och shiitiskt förtryck. Sedermera har den också försökt sig på reguljär krigföring med vissa kortvariga framgångar.

I dagligt tal kallar vi den IS, många föredrar Daesh och själva kallar de sig för en islamisk stat, ett kalifat, lett av den ende gudens mänsklige representant i universum. Än så länge är det oklart vilka kopplingar som finns till rörelsens konkreta ledarskap utanför Europa men de var snabbt ute och kommenterade berömmande attentaten på ett sätt de inte hade gjort om det varit en konkurrerande jihadistfirma, som al-Qaida eller någon av de andra rörliga gerillorna i Syrien (i kontrast till de mer kvarterspolisiära som det finns tusentals av där).

För ett och ett halvt år sedan verkade IS nästan ostoppbara, rapporter om att de tog stora landområden och viktiga städer i Irak haglade, och de började just få fart på sin egen propagandabyrå. De använde avrättningsfilmer och liknande propaganda sedan långt tidigare men vid det laget hade de börjat sprida dem även utanför områden de konkret opererade i, något som visade sig extremt förtjänstfullt. Västerländska medier och andra makthavare vältrade sig plötsligt i snuffilmer och piskade fram en hysteri som fortfarande inte gått över. I själva verket var gerillans reguljära militära förmågor mycket små, den irakiska armén valde en strategi som gick ut på att retirera och vänta på hjälp när IS anlände och de kunde i praktiken dra från ökenby till ökenby med sina pickupbilar och kulsprutor utan något egentligt motstånd. Så fort de försökte ta kontroll över områden utanför den irakiska öknen, i bergsområden i norr eller kring Baghdad, tog det stopp.

Så fyllde de ut ett befintligt maktvakuum och kunde etablera en ekonomisk och social verksamhet vid sidan av gerillakrigföringen, vilket tillfälligt gav dem muskler att framstå som mer än en sunnimilitant terrororganisation bland tusentals andra i regionen. Att västerländska makthavare bidrog till att befästa den bilden har givetvis tjänat dem väl och de pekas rutinmässigt ut som det enskilt största hotet mot de västliga staterna, trots att de inte ens lyckas avsätta en synnerligen svag diktatur i ett krigsdrabbat Syrien. Det går förstås inte ihop, men den berättelsen har visat sig oerhört populär och verkar vara en av vår tids mest framgångsrika. I konkurrens med sådana tungviktare som filmindustrin i Hollywood är det verkligen en imponerande bedrift.

Därmed inte sagt att IS är en benign eller moralisk rörelse, de har ofta uppvisat en hänsynslöshet och brutalitet i paritet med klassiska, ordinära kolonialmakter som Storbrittanien och Belgien, om än i en annan skala och emellanåt med publicistiska ändamål för ögonen snarare än lokal terror. Britternas uppträdande under Mau Mau-upproret var aldrig tänkt att bli massmedialt uppmärksammat för att sprida en viss bild av dem, medan IS upprepade gånger utfört motbjudande våldshandlingar av just det skälet. Vanligen förpackat i videoform med förment rättfärdigande resonemang och framtvingade erkännanden och dylikt, för att ge ett intryck av att de dels försvarar gudomligt sanktionerad rättvisa, dels har makt att verkställa sina domar trots att de har all världens otrogna mot sig. Det är förstås banal hämnd i botten i de flesta av dessa fall, men avsikten är tydlig. Man ägnar inte en massa propagandautrymme åt att förklara varför en militär pilot förtjänar att brännas i en bur om man tror att publiken håller med om det, utan det är en argumentation för varför det är rättfärdigat som syftar till att sätta en bild av förövaren som den sant moraliska aktören i ett visst sammanhang.

Sedan IS verkade ostoppbara har mycket hänt. Tiotals stater har lagt sig i striderna i Syrien och Irak, under förevändningen att det på något vis ska gå att sätta stopp för en gerilla som bevisligen har ett visst lokalt stöd i en del områden genom bombardemang med högteknologiska (synnerligen kostsamma) vapensystem. IS har förlorat ett antal fjädrar de haft i hatten, som Kobane eller vissa områden i Irak där de haft ett stabilt fotfäste men förlorat i förtroende eller drivits bort av andra milisgrupper. När de varit på väg att tappa kontrollen över ett område har de typiskt sett valt att vandalisera och förstöra kulturminnen, museer och liknande, ett slags kulturell och ideologisk brända jordens taktik (för några betydande materiella resurser att bränna upp finns vanligen inte när de lämnar). Även detta har medfört enorma propagandaframgångar, och en käpphäst för vår del har varit jämförelser mellan när amerikanerna gjorde stridsvagnsparkering av och förstörde rester av antikens Babylon och den förstörelse som IS lämnat efter sig i Mosul, Palmyra och så vidare. Vad som är ett svaghetstecken har uppfattats som en hänsynslös och historieföraktande styrkeuppvisning, helt enkelt. Det gör inte förstörelsen mindre tragisk men att förstå den som en primär drivkraft för den här gerillan är både korkat och fel.

Var kulturförintandet primärt hade de varken försökt tjäna pengar på antikviteter eller valt att föröva förstörelsen först när det står klart att de inte kommer att kunna bibehålla kontroll över en ort eller ett område. De hade börjat i den änden istället, och det har de inte gjort. Det vittnar om en pragmatism långt, långt ifrån många bedömares fokus på ideologi och religion. Rent krasst kan de uttolkarna betraktas som charlataner. Vare sig det gäller rekrytering eller IS agerande på marken. För rekryteringen är det inte nördiga hadithstudier som är den typiska vägen in, det är alla de tusentals och åter tusentals bilder på döda och lemlästade i kölvattnet efter “kriget mot terrorn” och närliggande projekt, all den öppna rasismen med de konkreta muslimfientliga våldshoten, och så vidare, som göder känslan av att en liten apokalyptisk gerillasekt är vägen till ett gott liv. För det är inte en särskilt raffinerad teologi eller andra ideologiska ställningstaganden de erbjuder, och om det var den huvudsakliga säljpunkten hade inte IS marknadsfört sig med erbjudanden om vackra hustrur eller så kallade sexslavar, eller materiell rikedom, eller ett skönt paradisiskt efterliv. De erbjuder ett hopp om att spillandet av sunnitiska liv ska upphöra med gudomlig hjälp i en slutlig strid och den kämpe som dör förlorar ingenting utan vinner evigt liv som mot bakgrund av åseende av mer dokumentation av död och förstörelse under en uppväxt än den typiske västerlänningen ser under ett helt liv framstår som ganska rimligt ändå, särskilt med tanke på att de europeiska majoritetssamhällena är diskriminerande och inte på något konkret sätt utlovar en trygg, trevlig framtid. De släpper till och med fram muslimfientliga krigshetsande parlamentariker i sina politiska system.

Om något är förvånande på det här området så är det att inte fler unga europeiska muslimer väljer en militansens väg.

Det är mot bakgrund av de förluster som IS lidit i Irak och Syrien som attentaten i Paris och Beirut bör ses. Hade de sett stora möjligheter att vinna mark och inflytande genom reguljär krigföring i Libyen, Syrien och Irak hade de fokuserat på det och sparat sina celler (eller om de var autonoma alternativt löst anslutna, cellerna) i Europa till en annan, regnigare dag. De bör ses som hämnddrivna, signaler om vilka motståndare de ser som allvarligast. Det vill säga, Frankrike och Hezbollah, för tillfället.

Terrorkrigföring är billig vad avser både manskap och materiella resurser. De behövde inte särskilt många personer eller särskilt avancerade vapen för att utföra attentaten, utan det är den militärt svages väg. Det förtar inte sorgen eller mildrar saknaden efter de dödade, men attentaten är ett svaghetstecken, en närmast desperat åtgärd för att eskalera motsättningar i Europa och Libanon, för att framkalla mer sekteristiskt våld och driva på tillströmningen av rekryter. Den senare har med all sannolikhet minskat till en rännil det senaste halvåret, IS ser inte längre ut som att de är ostoppbara vinnare och det var länge sedan de hade modet att säga att de ska ta över hela världen. Ingen vill ansluta sig till en förlorare, och IS har sett ut som förlorare sedan åtminstone i våras.

Då passar det bra med en spektakulär våldsorgie på bortaplan, som de räknar med ska uppfattas som motsatsen till vad det är, en styrkeuppvisning. Förutom hämnd uppfattas det av många som början till ett europeiskt inbördeskrig, trots att de förbrukade flera celler och också behövde låna in deltagare med belgisk anknytning lämnar attentaten många människor med en känsla av att det bara är början. Vilket det är, det är en början på en ny era i Europa, med mer repression, mer övervakning, mer så kallad antiterrorlagstiftning, mer makt åt uniformer och hetsande populister, med mera. Det är också ännu en början på slutet för IS som rörelse och maktfaktor, något som de flesta europeiska elitpolitiker och deras rådgivare nog förstår minst lika bra som vi gör. De reformförslag de nu kommer med är snarare utkramande av det sista av makt ur den allmänna vrångbilden av IS än seriösa förslag på hur aggressiv religiöst inramad militans kan motverkas. Eller med andra ord, de är också charlataner.

En glädjande aspekt hos den här terrorcopingprocessen är att många fler européer än när attentaten i Paris i början på året förövades reagerar på de politiska och massmediala ledarnas dubbla måttstockar. Den här gången verkar fler se hyckleriet i att all världens stater viftar med den franska flaggan, men bemötte attentatet mot marknaden i ett shiitiskt område i Libanon med tystnad. I samband med attacken i januari skedde också ett terrordåd mot polisväsendet och civila i Jemen kort innan, då precis som nu ligger en våt filt av tystnad över det dåd som drabbade icke-européer, men det finns en del röster som påtalat det och sprids en del i sociala medier. Enstaka ordinära massmedier har också tagit upp saken. Den tendensen kan leda till en större global solidaritet och mer frekvent erkännande av vidrigheten i det våld som drabbar människor utanför västländernas makt- och intressesfär om den ges tillräckligt utrymme och understöd.

Så, vad var det som hände?

En kraftigt försvagad terrororganisation förövade en spektakulär och desperat serie attacker mot enskilda i Paris som råkade befinna sig på platser som förknippas med ungdom och politisk progressivitet, där man umgås över religions- och könsgränser, dricker alkohol och lyssnar på rockmusik, möter människor med varierande etnisk och nationell bakgrund. Syftet verkar vara att hämnas på franska militära insatser som skadat sunnimilitanta rörelser samt att öka de befintliga motsättningarna i såväl Frankrike som resten av Europa, och mellan dessa och stater och andra aktörer i det europeiska närområdet. Dagen innan utfördes också ett attentat mot en marknad i ett shiadominerat område i Beirut, som synes vara en hämnd för shiitiskt deltagande i striderna i Syrien och Irak, med udden riktad mot Hezbollah.

I detta sorgliga finns ljuspunkter, som att attentaten är svaghetstecken och responsen från åtminstone en del enskilda betonar solidaritet istället för hämnd och repression.

Samtidigt finns också anledningar till oro. Den officiella franska responsen var krigsretorik och undantagstillstånd. Ett av de största partierna i Frankrike, nyfascistiska Front National, gick direkt ut och uppmanade till folklig beväpning och direkt aktion mot muslimer. Här i Sverige har samma budskap trummats ut från de nyfascistiska mediabyråerna och regeringens svar har varit att det kommer ny så kallad antiterrorlagstiftning och liknande. Frånvaron av utfästelser om att utöka humanitärt bistånd och aktiv ekonomisk politik i syfte att minska segregation och splittring i europeiska samhällen är påträngande, det verkar som att alla med röster i offentligheten struntar i de möjligheterna att bemöta det här angreppet. De verkar tro att ont måste med ont fördrivas.

Ett nyligt toppmöte slog fast att det ska tas fram en övergångsregering för Syrien. Vi får se om det leder någonvart. Även om IS är på fallrepet sedan ett år tillbaka, då de började förlora betydligt till kurdiska milisgrupper, så är deras sammanbrott inte någon garanti för att vi inte kommer att få se fler attentat av samma slag på europeisk mark. Tvärtom, faller den strategiska ledningen i Levanten bort så är det sannolikt att frikopplade celler helt enkelt går bärsärk i brist på långsiktig återhållsamhet från en självutnämnd kalif. En dödsryckning, helt enkelt. De etniska, ekonomiska och religiösa motsättningarna i Syrien, Irak, med flera länder i samma område kommer heller inte att försvinna med IS. Shiamiliser och kurder strider redan mot varandra och anklagar varandra för massakrer i Irak. Turkiet strider mot kurdiska miliser i både Irak och Syrien. Vad vi sett hittills är bara början, om inte ett stort antal makthavare tar sig i kragen och börjar jobba hårt för att bygga infrastruktur och vettiga, legitima politiska system i det postkoloniala (eller nykoloniala, beroende på vem som tillfrågas) tillståndet i mellersta Östern. Västmakterna har ett stort ansvar, av historien, och det är osannolikt att några betydande ekonomisk-politiska och sociala framsteg sker utan stora humanitära och sociala demokratiserande insatser, av vilka ett generöst flyktingmottagande bara är en (om än med många komponenter).

//Elwa Ninpo — Politifonen

Som tillägg kan nämnas att vad vi tar upp här om IS fall också är något som massmedierna nyligen börjat släppa fram, exempelvis här och här. Nota bene, tecknen på att de skulle köra fast och långsamt ruttna av att de ser ut som förlorare kom redan för ett år sedan, de här bedömarna är väldigt sent på den bollen.