Charlie, det större perspektivet

Några dagar efter attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo har vi sett massmedier och makthavare kasta sig ut i rampljuset för att exploatera tragedin. Förutom spridda uttalanden av stöd till offren och deras familjer har samtalet i offentligheten huvudsakligen cirkulerat kring begreppet yttrandefrihet och återpubliceringar av tidningens mest kända verk av de som har udden riktade mot muslimer.

Vi har tagit tillfället i akt att kritisera tidningens bildspråk, vilket medfört både ovanligt stor spridning och ifrågasättanden. Det är i och för sig en diskussion som bör föras, den om lämpligheten i att publicera och sprida sådana plumpa karikatyrer som Charlie Hebdo blivit kända för. Vad man kommer fram till i det dilemmat får konsekvenser för hur man bör se på den sekundärspridning som attentatet givit upphov till, bland annat.

Idag skulle jag istället vilja lyfta blicken från denna aspekt, bildspråket, på dessa enstaka publiceringar. Den process som attentatet satte igång är nämligen i sig intressant och säger något om vår samtid och det samhälle vi lever i, samt den geopolitiska sfär vi tillhör.

För att ta avstamp skulle jag vilja reflektera lite över vad yttrandefrihet är och vilken funktion rättsfiguren givits i attentatets efterspel.

Kort om yttandefrihet

Juridiskt är det en frihet att utan statens förhandsgranskning kommunicera idéer, eller med andra ord, en rättighet att utbyta tankar och åsikter med sina medmänniskor utan att staten förhandsgranskar innehållet. Rättstekniskt är det regler som har folkrätten till fundament, internationella organ som Förenta Nationerna, Europarådet och Europeiska Unionen begär att deras medlemsstater ska implementera regler till skydd av yttrandefrihet i sina respektive jurisdiktioner. I Sverige återfinns de i våra grundlagar, tre av fyra har dem som utgångspunkt (regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen). Europakonventionen har en artikel till skydd för yttrandefriheten och gäller såsom lag här sedan mitten på nittiotalet, med en paragraf i regeringsformen som stadgar att våra lagar inte får strida mot den, vilket ger den en legal särställning. Sedan ett antal år tillbaka har också EU en stadga (PDF) om mänskliga rättigheter där yttrandefriheten skyddas.

Yttrandefriheten är inte ett regelverk för sin egen skull, den har inte växt fram i ett vakuum, utan den har ett ändamål. Syftet är att staten inte ska kunna lägga sig i åsiktsbildningen bland medborgare och andra människor inom dess territorium, de som ger statens maktutövning och lagstiftning legitimitet enligt demokratins teoretiska och ideologiska grundvalar. Det vill säga, tanken om att den som berörs av maktutövning och normgivning också ska ha möjlighet att delta i styrningen av desamma.

Varför terrorattentatet förmodligen inte kan sägas ha med yttrandefrihet att göra

Det är alltså av staten yttrandefrihet kan utkrävas, det är staten som är bunden av reglerna i första hand. Du och jag har inga yttrandefrihetsrättsliga förpliktelser gentemot varandra. Om jag mördar Åsa Linderborg på grund av hennes publicistiska gärning är det inte ett ingrepp i yttrandefrihetens rättsliga dimension, det är helt enkelt ett mord. Om Pelle mördar Lisa för att Lisa spridit ut ett illasinnat rykte om Pelle är det inte en fråga om yttrandefrihet. Det är inte så reglerna fungerar, det är inte så de är tänkta att fungera, det är inte så de kan förstås. De har med statens kontroll över medier, åsiktsbildning, bokutgivning, och så vidare, att göra.

Därför är det inte självklart att attentatet i Frankrike kan, eller bör, förstås som ett angrepp på yttrandefriheten. Det betyder i sin tur att marscherandet, återpublicerandet av teckningar och ledarsidesidisslandet till försvar av yttrandefrihetsbegreppet står på en tveksam grund, relevansen är inte uppenbar. Ändamålet med det är i ännu högre grad höljt i dunkel, vad är det man vill uppnå? Spontant har åtminstone jag svårt att tro att attentatsmännens allierade ser på reaktionerna och tänker ‘shit, det här hade vi inte väntat oss, vilka djävla marscher, vilka vassa ledarartiklar, vad fan ska vi göra nu?’. Jag har svårt att tolka yttrandefrihetssnacket som något annat än en navelskådande chauvinism, ett utropande av att ett ‘vi’ åtminstone inte är så dåliga som ‘dem’. Att detta ‘vi’ värnar debatt istället för att ta till vapen.

Hur stater föredrar vapen framför debatt

Det är en generalisering, men så långt som den är en korrekt iakttagelse kan det också konstateras att reaktionen är generalfalsk. För det första vittnar den om ett stort avstånd mellan debattör och statsmakt, för västländernas stater har använt vapen istället för debatt i riklig omfattning under det senaste seklet. Det var inte snack som fick Milosevic på fall. Det var inte snack som fick Saddam på fall. Det var inte snack som fick talibanerna på fall. Det var bomber och granater.

Folksamlingarna en politisk och social positionering

För det andra vittnar den om en självförståelse, en bild av den egna gemenskapens karaktär, i kontrast till attentatsmännens gemenskap, samt vilket behov dessa debattörer känner av att förstå attentatet och dess bakgrund. Istället för att försöka sätta sig in i hur en person som begår ett sådant attentat rättfärdigar det och förstår sin handling ägnar de sig åt att hävda sig, beskriva sig själva, lyfta fram sina egna ideal. Slå tillbaka, om än med rallarsvingar som förmodligen inte har någon märkbar effekt på militant jihadism. Det är närmast att förstå som ett försök att hämnas där principerna och verkligheten inte är så viktiga, vilket jättemarschen i Frankrike visar, där prominenta yttrandefrihetsfiender gick i första ledet. Gemenskapen handlar inte om demokratiska fri- och rättigheter, det är något annat som för samman makthavare, tyckare och allmänhet i den här verksamheten. Yttrandefriheten används bara som symbol för den här gruppen, den är inte saken utan endast ett redskap för social och politisk positionering i det sammanhanget.

Selektivitet i debatten: uteblivna reaktioner på terrorattentatet i Sanaa samma dag

Kontrasten mellan den här processen och reaktionerna på när Israel dödade journalister under en offensiv mot Gaza förra året är talande. Då var det inget marscherande, inget idisslande av hur fantastiskt det är med yttrandefrihet, ingen högtidlig chauvinism. Så det är inte att journalister dött som är förklaringen till vår nuvarande diskussion, för det händer ofta utan att många reagerar särskilt starkt och samordnat. Det var heller inte att det var ett terrorattentat utfört av (förmodligen) islamistiskt motiverade personer, för i sådant fall hade attentatet mot polishögskolan i Sanaa i Jemen (som skedde samma dag och eventuellt har kopplingar till dådet i Frankrike) fått större uppmärksamhet, då fler dog och målet var en stat löst allierad med Förenta Staterna. Nej, det handlar om något annat, och vi kan åtminstone konstatera att de som kastat sig ut i rampljuset för att haussa Charlie Hebdo, lyfta fram yttrandefrihet och racka ned på militant jihadism värderar franska satirtecknare långt högre än andra människoliv, i allmänhet utan att närmre känna till tecknarna eller vad deras företag stod för.

Varför yttrandefrihetsdebatten skymmer undan motivbilden

Någon detaljerad beskrivning av attentatsmännens syften och självförståelse kommer vi nog aldrig att få, de har avlidit i efterspelet och flickvännen som verkar ha flytt är det inte sannolikt att någon får tag i för att kunna göra en balanserad och djup intervju. Om det nu ens finns någon journalist av betydelse som är intresserad. Däremot är det troligt att det finns kopplingar till islamistiskt drivna konflikter i andra delar av världen, och att attentatet kan ha haft hämndmotiv riktat mot en symbol för antimuslimskt europeiskt förakt, syftat till att intensifiera den dåliga stämningen mellan muslimer och andra grupper i Europa eller fungera som en (para-)militär förmågeuppvisning. Själv tror jag att det är en kombination och att attentatsmännen förstod det som en inlaga i ett pågående krig mellan förment demokrati och islamistiska motståndsrörelser i Mellanöstern. Av de alternativen är det endast hämndmotivet som kan anses ha med yttrandefrihet att göra, och då endast indirekt.

Attacken en del i ett globalt krig, där Charlie Hebdo tagit ställning mot en aktör i konflikten?

Om händelsen förstås som en del av ett pågående globalt krig följer det också att reaktionen är en del av den processen. Det vill säga, ur det perspektivet är debatten som följt också en krigshandling, liksom en mängd västerländska åtbörder innan attentatet. Var det så att attentatsmännen och deras organisatoriska miljö såg på saken på det sättet, är det förmodligen så de också ser på reaktionerna. Förmodar vi att de var ute efter att tydliggöra den konfliktlinje de agerar efter är det också svårt att inte anse att de har lyckats. Muslimer och muslimska organisationer i flera europeiska länder har utsatts för hämndaktioner, många människor har deklarerat att de värderar plumpa karikatyrer högre än människoliv i andra delar av världen och muslimers säkerhet och värdighet i Europa, och den massmediala stormen tar uppmärksamhet från sociala problem med segregation, rasism och västerländsk självbild. Kort sagt, en ideologisk och samhällelig polarisering.

Faran med att lyfta fram en sådan förståelse är att den är ett uttryck för och passar in i sådana förenklingar som populariseringen av Huntingtons civilisationskrigsteori, militant jihadistisk självförståelse och nyfascistisk ideologi. Det är viktigt att skilja på förståelse för dådet och dess motiv, och hur verkligheten faktiskt ser ut. Samtidigt är det farligt att strunta i att försöka förstå vad som hänt till förmån för paraderande kring en gravt förenklande och polariserande självbild eller någon annan variant på vi-mot-dem-tänkande.

Sunnifundamentalistisk militarism en reaktion

Som svar på fattigdom, kolonialism, militära angrepp och ett aggressivt bruk av demokratins språkbruk, samt etniska motsättningar, ser vi en ny sunnifundamentalistisk militans växa fram i vissa delar av världen. Den har kallats för den arabiska våren, en remarkabel felbedömning av vad de folkliga upproren i Tunisien, Libyen och Egypten var tecken på, till och med av vad som rent faktiskt hände. Där våren drog fram avsattes diktatorer av en gradvis alltmer självsäker sunnimuslimsk rörelse, som i sin tur gradvis blivit alltmer uttalat sunnimuslimsk. Bland annat för att där den stött på motstånd har det varit i form av antiislamistiskt förtryck (Egypten) eller blottat en konflikt mellan shiitiska och sunnitiska geopolitiska intressen (hur Iran och gulfstaterna mötts i Syrien genom proxykrig).

Vad har vi att vänta av framtiden?

Vi kan förvänta oss att lagstiftning följer på kriget i Syrien och Irak, attentatet i Frankrike och en rad andra händelser som är löst sammanhängande och samverkande. Jag tror att vi har att vänta oss antimuslimsk lagstiftning mot deltagande på den sunniradikala sidan i internationaliserade krigsprocesser, så kallade jihadresor. Förmodligen kommer propagerandet för och implementeringen av övervakningssystem att intensifieras. För Sveriges del utökad militär och polisiär signalspaning, förändringar i skolsystemet som sätter press på fattiga och etniska minoriteter, samt en offentlig debatt som fortsätter att transformeras till en ren positioneringsteater, ett spel som nyfascisterna visat sig vara sällsynt skickliga på att utnyttja. Attentat mot muslimer kommer inte att anses viktiga nog för att påkalla lagstiftning, eller ens kallas för terrorism, för här är inte muslimer lika mycket människor som majoritetsbefolkningens identitetsdemokrater. Ökad övervakning av muslimer och muslimers mötesplatser är istället vad jag förväntar mig, initialt under förevändningen att förebygga brott mot deras organisationer, i ett senare skede som en närmast institutionaliserad närhet mellan polismakt och muslimer.

Igår stod Mona Sahlin i SVT:s Agenda och pratade om hur vi som samhälle måste bli mer repressiva. Det är en omsvängning från när hon för en tid sedan i samma program pläderade för avhopparorganisationer och socialt stöd till militanta jihadisters anhöriga för att dämpa effekterna av att områden i världen med muslimsk majoritet står i brand. Jag tror att det är ett tecken i tiden, en signal som pekar ut vilken riktning vi rör oss i, där det redan idag är okej att ersätta innehållet i grundläggande demokratiska friheter för att ta identitetspolitisk ställning och delta i geopolitisk maktkamp om språk, kultur och territorium.

Var befinner vi oss då imorgon?

//Elwa Ninpo — Politifonen

Advertisement