Nyfascistiska förskjutningar

Under det senaste decenniet har ett ultranationalistiskt parti med rötterna i åttiotalets vit-makt-miljöer lyckats raka in tillräckligt många parlamentsmandat för att stå i en vågmästarställning i den svenska blockpolitiken. De kallar sig själva för Sverigedemokraterna. I symbios med massmedierna har partiet effektivt spelat ut riksdagsblocken mot varandra och både förråat och förskjutit den rikspolitiska debatten avsevärt. Länge var partiets ryckiga framgångar och skräcken inför det klart mer populära än partiet självt, många annonsmiljoner har kunnat utvinnas ur denna metapopularitet och närmast mytbildande medielogik.

Framgångsreceptet

Ett avgörande problem för deras politiska motståndare har varit partiets självpåtagna underdog-identitet, vad som ofta kallas för offerkofta eller liknande. När den stora och mäktiga sjuklövern, den partikulturens eufemism för övriga riksdagspartier, slår den lilla uppstickaren på käften fick det helt andra konsekvenser än den avsedda. Istället för tillbakadragande och slickande av sår har hämnd kommit i form av mer offerkoftestickande och mer intensiva trakasserier från partiets aktivister. Sammantaget med massmediernas hunger efter klickpengar och den utbredda skräckblandade förtjusningen inför en kommande politisk katastrof, inte alldeles olikt hur den pågående klimatapokalypsen liksom är spännande, har det här underblåst en opinionsutveckling som nyfascisterna själva uppfattat som historiskt nödvändig och ostoppbar. I sin tur har den berättelsen smugit sig in i allmänna diskurser och ömsom framkallat desperation, ömsom uppgivenhet.

Det partiet såg för många ut att vara ostoppbart. Detta trots att deras företrädare rutinmässigt fört fram folkmordsretorik, terroruppvigling och direkta hot. Trots att partitoppen satt i system att plundra resten av partiorganisationen på pengar, i så stor utsträckning att riksdagen behövt förtydliga lagen om lokalt partistöd för att sätta stopp för omfördelning av skattepengar från lokaldemokrati till ledande nyfascister. Inte ens att de haft som officiell politisk linje att störa riksdagen och annat parlamentariskt arbete så mycket som möjligt har kunnat solka bilden av dem såpass att det legat dem till last.

Ett viktigt skäl till att den nyfascistiska rörelsen kunnat nå sina framgångar är att deras popularitet är enormt populär och kommersialiserbar. Även om de inte har ett brett folkligt stöd så är det stöd de har oerhört populärt att rapportera om, förfasa sig över och förhålla sig till. Denna hyperreala eller metanivå har givit dem ett genomslag som inte återspeglar konkreta, faktiska förhållanden utan de har kunnat driva opinion genom att använda sin egen popularitets popularitet som hävstång, inte minst för att klicksuget i artiklar i ämnet visat sig vara ofantligt.

Brytpunkten

Förra hösten hände något. Efter att regeringens budgetförslag accepterats av riksdagen och det visat sig att det sverigedemokratiska inflytandet kunde beskäras avsevärt även utan avtal som Decemberöverenskommelsen så lät partiet meddela att man skulle lägga om inriktningen från parlamentariskt till utomparlamentariskt arbete. Mordbränderna mot flyktingboenden eskalerade snabbt och partitoppen började fokusera på mediabilden av Sverige i utlandet istället för inrikespolitiken. Deras partiordförande har under en lång tid belastats av psykosocial problematik, med framträdande symtom som spelberoende och svårighet att hantera debatter på ett sofistikerat sätt. Internt i partitoppen finns betydande olösta konflikter och maktstrukturella låsningar, med konsekvensen att intriger och förräderi titt som tätt blir kvällstidningsreportage. De striderna verkar ha inneburit att partiets riksdagskansli inte är en samarbetsorganisation utan en plats för enskilda personers eller falangers strider för egen betydelse i förhållande till de andra. Dessutom har de inneburit öppningar för grava felrekryteringar, och det inte bara till riksdagskansliet utan också deras EU-parlamentariska organisation har belastats av skandaler.

Under våren hade partiet svårt att nå ut i sin profilfråga till följd av att andra riksdagspartier tävlade om att övertrumfa varandra i grovhet i den flyktingpolitiska debatten. De försökte politiskt exploatera resor till flyktingläger såväl som sätta en internationell mediebild av Sverige som raserat av inbördeskrig och utlänningar. Parallellt slogs högerpartierna bland de övriga om att vara mest auktoritärt, medan socialdemokraterna försökte återuppliva klassperspektivet i rikspolitiken. Inte ens Almedalsveckan gick att vinna, trots att det nyfascistiska lägret både hade erfarenhet av tillställningen och guldläge för sin huvudfråga till följd av att regeringen tillsammans med oppositionen gjort den till ämnet för dagen genom sin hantering av påfrestningar i flyktingmottagningen. Kräftgången och stillestånd i opinionsmätningarna fortsatte under senvåren och början av sommaren.

Fritt fall

När väl riksdagsarbetet kommit igång igen meddelar den sverigedemokratiska partitoppen att man ändrat uppfattning om reformbehov i offentliga upphandlingar. Från att ha kampanjat intensivt för att kollektivavtal eller kollektivavtalsliknande arbetsvillkor ska bli ett krav när det offentliga upphandlar hade de svängt om helt och fått för sig att EU-regler sätter stopp för en sådan lagändring. Komprometterande uppgifter om uppvaktning från näringslivets organisationer gav intrycket av att allt som krävdes för att partiets ledning skulle göra helt om var lite bjudchampagne och säljande leenden. Samtidigt har regeringen trappat upp sitt arbete för att höja kraven på företag som vill göra affärer med skattepengar och för någon vecka sedan utmanade civilminister Ardalan Shekarabi till debatt i frågan. Jimmie Åkesson antog utmaningen och vad som följde var med all sannolikhet hans hittills största nederlag. Han åkte dit med en bild av regeringens förslag som var hopplöst föråldrat och vilade på kritik från remissinstanser som redan lett till revisioner. Från scenen i Bromölla framhöll han med frenesi att EU inte tillåter sådana krav i upphandlingsförfaranden, vågat att göra trots att civilministern forskat i ämnet och EU-kommissionen själv uttalat sig till regeringens fördel, om det nu inte var så att Åkesson missat att läsa in sig även i den delen.

Det antyder att deras riksdagskansli och centrala partiorganisation idag är i så dåligt skick att de inte ens klarar av att förbereda partiordföranden inför vad som förmodligen skulle bli årets viktigaste debatt för deras del. Eventuellt är Åkesson så ogillad av sina partikamrater att det är därför han släpptes fram för att göra bort sig. För det var precis vad som skedde. Inte nog med att han inte hade koll på relevant material eller EU:s inställning, han visade sig också okunnig om att svensk arbetsmarknad primärt regleras av parterna, fack och branschorganisationer, genom att hänvisa till minimilöner. Den tabben var en volley som Shekarabi smashade rätt ned i ansiktet på honom med en snabbgenomgång av den svenska partsmodellen. Åkesson återhämtar sig aldrig innan debatten är slut, utan tappar styrfart och börjar tystlåtet upprepa vad hans motståndare just förklarat för honom innan han går över till att upprepa att civilminstern bara ljuger. I sakfrågor som är lätta för vem som helst att kolla upp. Under debatten kan man höra i webbsändningarna att den ditbussade SD-publiken tappar intresse och entusiasm medan Åkesson allteftersom visar sig underprestera oerhört i förhållande till sin miljonlön och närmast mytiska status bland sina aktivister, en ställning som de andra i partiledningen inte åtnjuter och som kan betyda att Åkesson sitter kvar för att de andra inte kan hitta någon ersättare, eller kanske inte ens kan komma överens med varandra.

Framtiden

Det här sker mot bakgrund av att högerpartier under en tid snubblat över varandra medan de nervöst skickat upp testballonger i form av antydningar om samarbetsvilja i relation till nyfascisterna. Opinionsundersökningar har antytt att bland KD:s och M:s väljare vill stora skaror se samarbete mellan dem och SD. Folkpartiet Liberalerna lät sin partiledare skicka iväg en sådan testballong med resultatet att stridigheter mellan falanger i deras partitopp bubblade fram i offentligheten igen. Den starkaste anledningen till dessa kontaktsökanden ligger troligtvis i prognoser om hur opinionen kommer att se ut senare under mandatperioden och efter nästa val, där det ser ut som att blockpolitiken kommer att bestå med sverigedemokratisk vågmästarroll om inte något av blocken inleder samarbete och säkrar en någotsånär stabil majoritet i riksdagen.

De planerna kan mycket väl ha grusats under den senaste veckan. Det kan noteras att SD-lägret inte såg debatten mot civilministern som någon seger. Inga videoklipp med uttalanden av partiledaren cirkulerades, partiledningens propaganda går ut på smutskastning av saker som civilministern ska ha sagt istället för vad deras partiledare sade, och alla kan se att själva debatten var ett brutalt uppvaknande för Åkesson. Han har aldrig tidigare sett så vilsen och nedgjord ut inför så många kameror. Dagen efter, i lördags, firade partiet jubileum. Det är rimligt att misstänka att stämningen var lite tryckt på den tillställningen, och det skulle förvåna oss om inte partiet framöver kommer att splittras i synen på Åkesson som den självklare partiledaren. Att de har ekonomiska orosmoln vid horisonten och blöder företrädare åt alla håll, inte minst i lokalpolitiken där de är riksledande i avhopp och tomma stolar, bäddar för uppslitande inre strider och strömhopp från centrala befattningar i den takt viktiga företrädare begriper att de inte kommer att tjäna vare sig pengar eller inflytande på att stanna kvar. Vi misstänker att det blir ett stålbad där det visar sig vilka av deras politiker som faktiskt tror på deras politik och vilka som gjort karriär för sina personliga intressen av status och pengar.

Att Åkesson lagt ned ungefär lika mycket engagemang i att uppträda som musiker som att agera partiledare i offentligheten ligger honom förmodligen till last i detta. Likaså att han inte klarar av att leverera på den nivå han tar ut lön för från sitt parti. Framöver kommer det dessutom vara svårt att behålla sympatisörerna de tagit från M och KD, och det är sannolikt att de kommer att fortsätta försöka rekrytera röster från det hållet. Inte minst för att partiledningen beslutat om avsteg från den vänsterpopulistiska retorik de fört tidigare, känd ifrån TV-reklamen där de ställde pensionsbroms mot flyktingbroms och diverse utspel riktade till pensionärer. Det kan antyda förekomsten av ett gradvis allt starkare intresse inom partiledningen av att försöka krishantera genom att berika sig själva och knyta kontakter inom näringsliv och branschorganisationer i hopp om att kunna fortsätta göra välbetald karriär även efter att den politiska gått i stöpet.

En konsekvens av att SD vacklar är att en andel av deras aktivister radikaliseras och ansluter sig till mer etnocentriska, fascistiska och nazistiska associationer istället. Under debatten mellan Åkesson och Shekarabi var SD:s kommentarsfält starkt dominerat av terroruppvigling och dödshot mot civilministern, mer så än vanligt. De aktivister av sådant slag som de lyckas behålla kommer de att ha svårt att kontrollera och det finns en betydande risk för att de själva längre fram behöver hantera att deras gräsrötter är precis så våldsamma och hänsynslösa som myten gör gällande, istället för att de aggressionerna primärt är ett problem för deras politiska och kulturella motståndare. Att vänta är alltså ett uppsving för högerextremt våld under valrörelsen, kanske ett större uppsving än vi vant oss vid under de senaste femton-tjugo åren. Får de uttalat nazistiska nätverken mer självförtroende och fler aktivister är sannolikheten stor för att den nyliga dödsmisshandeln i Finland bara var en upptakt.

Med situationen att SD, M och KD strider om samma väljare och internt har svårigheter finns risk för att alla tre tappar greppet om sina aktivister och behöver dras med att de förstör bilden av partierna som anständiga alternativ i svensk rikspolitik, något som inget av dem kan tjäna på idag. Det har länge varit SD:s privilegium men idag har de suttit i politikens finrum och haft så stora ekonomiska förtjänster under så lång tid att de knappast kan anses som några ‘underdogs’ längre. Mycket få av Åkessons anhängare kan ärligt säga att de är stolta över vad hans miljonlön gav dem på scenen i Bromölla.

 

Sammanfattningsvis kan det konstateras att veckan som gick bjöd på minst sagt anmärkningsvärda utspel, och kanske har högern i vid bemärkelse tagit över nyfascisternas strategier och retorik. Vi såg ledarsidorna.se ge utrymme för en etiklektor att återuppfinna Affes statistikblogg, SvD ge utrymme åt grov historierevisionism och Jan Björklund vända på klacken ett par gånger. Även om partiet SD kanske är stukat och resten av mandatperioden präglas av förvirring och interna stridigheter inom högerpartierna finns betydande anledningar till oro för svenska demokrater, inte minst för att den allmänna diskursen brutit samman till en gröt av överladdade signalord och metapolitiska påverkansförsök som rider på massmediernas oförmåga att urskilja vad de ser som nyhetsvärdigt och inte, samma mekanik som gör att SD:s popularitets popularitet driver på partiets popularitet trots att popularitetens popularitet har att göra med avsky och äckel inför deras projekt, inte tilltro till det.

//Elwa — Politifonen