En antirasistisk kritik av Sovjet

Sovjet

Vi har den senaste tiden skrivit en del om nationalsocialismen. Därför tänkte vi att det inte är mer än rätt att vi även kristiskt analyserar Sovjet. Artikelns syfte är inte att på ett samlande vis söka kritisera den socialistiska ideologin. Vi accuenterar således att detta är en antirasistisk kritik. Inte en regelrätt socialismkritik.

Klassifikationssytem i Sovjet

I Stalins Sovjet utgick man från åtskilliga identitetsmarkörer. Människan existerade inte inom den sovjetiska staten som en privatperson men delades istället upp i ett antal klassifikationskategorier. Sådant som socialt ursprung, den fäderneärvda situationen och den ekonomiska klasstillhörigheten var typiska benämningar för grupptillhörighet. I den bemärkelsen var människan således definitionsmässigt socialiserad i enlighet med sitt ursprung och sociala arv.

Anledningen till det var att man såg världen ur ett binärt perspektiv bestående av vänner och fiender. Genom att sovra sig igenom befolkningslagren kunde man identifiera vilka som var lojala medborgare och vilka som i någon mening var folkförrädare.

I diskussionen om Sovjet är det dock sällan som “nationionalitet” som klassifikation lyfts fram. Under den senare hälften av 1930-talet och fram till 1940 började man implementera en annan slags taxonomi där etnicitet alltmer fick en betydande funktion. Man gjorde därför en svängning från den traditionella klassanalysen och började istället värdesätta sådant som etnicitet och nationalitet. I den meningen började staten använda sitt våldsmonopol i repressionen av olika etniska grupper.

Orsaken till det skulle man kunna säga vara att Sovjet bestod av en radda olika nationaliteter. Därför sågs det nödvändigt att utgå från sådant som nationalitet i definitionen av människorna som ingick i unionen.

Etnicitet och nationalitet

Under 1920- och 1930-talen lät Stalin teckna upp den sovjetiska unionen genom att sätta etnografer, statistiker och filologer i arbete att definiera landet, kategorisera det etniskt och samla data för att göra en täckande censuskalkyl och man diskuterade flitigt de konstruerade kriterierna för bestämmandet av nationaliteterna. Naturligtvis skulle sådana definitioner vara alltför flytande och arbiträra i slutändan och konsekvensen för generell. Etnicitet kan till exempel i ett område skilja sig markant från en annan (läs till exempel). I vilket fall som helst diskuterades sådant som språk, kultur, geografi och biologi.

I Marxism and the National Question skriver Josef Stalin att nationen är en historiskt förordnad och stabil församling av människor baserad på gemensamt språk, psykologiska drag och territorier. Eftersom Sovjet i grunden var en nationernas stat kunde man inte kringgå att det inom den skulle finnas avvikelser på de planen. Därför skulle unionens devis lyda att Sovjet var nationell i sin form och socialistisk i sitt innehåll.

Det är underförstått att man med ett sådant klassifikationssystem missbrukar det.

När nationerna renas

För att skapa den sovjetiska civilisationen krävdes en komplex och multidimensionell reningsstrategi. Alla sådana som på något vis betraktades som förrädare och kontrarevolutionärer skulle åtgärdas. Men det var just på grund av komplexiteten som fiendeskapet kunde utgöra hela sociala grupper eller specifika nationaliteter.

En sådan grupp var kosackerna till exempel. Den bolsjevikiska regimen utövade konstant övervåld mot dem och det tycks inte ha grundat sig på något annat än att vissa grupper (i det här fallet kosackerna) ansågs ha nedärvt sin status. De skulle betraktas som en biologisk kategori snarare än juridisk, åtminstone under en period när reningen pågick. Det skulle sluta i att uppemot femhundratusen människor ur den kosackiska gruppen antingen mördades eller omförflyttades.

Visserligen talade aldrig Stalin själv om nationen ur ett biologiskt perspektiv. Tvärtom ville han ju till och med söka “motbevisa” nationalsocialismens rasbiologiska vetenskap med egen empirisk forskning. Men att han försåg de nationella kvalitéerna med ett slags grundläggande karaktärsdrag gör att hans perspektiv på nationerna ändå var statisk och tidslös. I en sådan världsbild är det alltid nära till hands att peka mot sådana dygder på ett rasifierande vis.

Den socialistiska offensiven grundade sig på någon form av socialistisk homogenitetsidé. Den stöptes i sin tur ur sådant som idéer om nationalitet.  Man konstruerade fiender bland nationaliteterna genom att appropriera ett koncept om “folkets fiender” och därifrån var det nära till att tala i termer om etnicitet. Det ironiska är att den vikt som Sovjet hade lagt vid nationalitetsprincipen skulle bli den utgångspunkt med vilken man attackerade “nationerna” framöver. Kalla det den etnografiska motsägelsen om ni vill.

Kulturell överlägsenhet

Kulturen skulle i Sovjet vara socialiserad. Eftersom Stalin utgick i från en “nationernas union” behövdes en slags kulturell homogeniseringsprocess. Med den utgångspunkten lade man grunden för russofieringen. Den politiska och kulturella utgångspunkten var alltså övermäktig och ansåg att de nationer som ingick i unionen skulle assimileras i ryskt språkbruk och rysk kultur. Man menade att den folkliga misstron som naturligt uppstod mellan de olika nationaliteterna kunde avvärjas om folket i nationerna utgick från sitt gemensamma språkliga/kulturella arv. På så vis kunde man främja broderlighet och socialiserat samarbete över gränserna. Detta kallade Stalin Folklig vänskap.

Den kulturdyrkan som var ett signum för den tidiga europeiska nationalismen övertogs och praktiserades i Sovjet som vore den en slags nationernas raritet. Samtidigt skulle den sovjetiska överlägsenheten under andra världskriget visa sig i att man rasifierade världen utifrån kulturella och etniska uppfattningar. Slaver ställdes mot tyskar i ett heroiskt krig där ryssarna och det slaviska brödrafolket skulle segra mot bakgrund av sin medfödda ryska/slaviska överlägsenhet.

I dag ser vi att de områden som Sovjet en gång annekterade fortfarande är djupt sammanflätade med rysk kultur och ryska är fortfarande ett språk som människor talar, från Uzbekistan och Tadjikistan till Lettland och Moldavien. I själva verket är Ukrainakrisen delvis grundad i upplösningen av den ryska diasporan. Krim kan till exempel därför ses som ryskt territorium i dag som en konsekvens av det.

Summa Summarum

Sovjet konstruerade hela fiender av nationer. Sådana grupper sågs som “misstänkta” nationaliteter och deporterades och mördades därav. Det föreslås till exempel att runt 3 miljoner människor expatrierades mot bakgrund av etnisk tillhörighet. Det handlar om hundratusentals tjetjener och ingusjier och över en miljon tyskar bland annat. I diskussionerna om Sovjet är det sällan som de etniskt baserade rensningarna påtalas men även assimilationen av de sovjetiska nationerna hamnar i skuggan av analysen av Sovjets statssocialism. Den var i och för sig av egen kraft förödande men eftersom den etniska biten i princip lämnas utanför ekvationen blir den inte riktigt fulländad.

Nu närmar vi oss ett försök att fullända den kritiken.

Bruce Stålnacke

4 thoughts on “En antirasistisk kritik av Sovjet

  1. Har hänt med er ett tag nu. Bra att ni uppmärksammar rasism inom vänstern eller vad man ska säga också

  2. Så fort Gorbatjov släppte 70 års totalitärt terrorstyre så bröt sig de gamla nationerna fram. Likså i Jugoslavien. Demokrati och nationalstat är starkt förknippat.
    I övrigt skulle jag inte kalla detta för Sovjetkritik. Kvasikritik kanske…

  3. Pingback: Den franska vänstern och islamofobin | Politifonen

Diskutera

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s