Den franska vänstern och islamofobin

Frank

När vi släppte artikeln “VI är inte Charlie Hebdo” för några veckor sedan, höjdes röster om ett påstående vi ska ha gjort om deras lutning mot höger. Det sökte vi förstås förklara med att vi aldrig har påstått, men att bildsymboliken spelar högerextrema rörelser i handen. Det känns som att den förklaringen kanske inte var tillräcklig, för istället var man noga med att påpeka att Hebdo är en “vänstertidning” och att det underförstått skulle innebära att vänsterrörelser inte kan ha problem med rasism.

Den här artikeln har inte för avsikt att specifikt placera Hebdo på den politiska kartan, men snarare tänkte vi analysera den franska vänsterns problem med just rasism och islamofobi. Kalla det en kritik av vänstern om ni vill, men en väldigt kort introduktion.

Lite om kolonialarv

Först och främst måste det påpekas att Frankrike var en koloniserande supermakt fram till väldigt nyligen. Den sista koloniala utposten var i Algeriet, som såg sin frigörelse från kolonins järngrepp så sent som på 1960-talet; en dröm som föregicks av ett tio år långt självständighetskrig. Parallellt med tillkännagivandet av nationens självständighet skulle samtidigt hundratusentals algerier, med goda anledningar att fly, migrera till Frankrike för att bosätta sig där.

Den koloniala inställningen till algerier (och muslimer) skulle dock inte dö ut med Algeriets uppgörelse med sin tidigare överman, Frankrikes långa tradition av maktutövande islamofobi skulle göra sig påmind, långt efter det att Algeriet bekände sig som en suverän nation. (Politifonen rekommenderar Karim Miskés Al-Jaziraproducerade “Muslims of France”, en dokumentär i tre delar för de som är intresserade av en liten fördjupning).

Vänstern och den koloniala identiteten

Och viktigast av allt, den franska högern har aldrig haft ensamrätt till den traditionen. Vänsterns byk är också fullproppad av islamofoba uttryck och liknande. Den libanesiske vänsterprofessorn Gilbert Achar skriver:

The colonial spirit is not confined to the right in France; it has long been rooted in the French left, constantly torn in its history between a colonialism blended with an essentially racist condescension expressed as paternalism, and a tradition of militant anti-colonialism.

Vänstern och högern sitter ibland i samma islamofoba båt

För det andra. Kopplingen mellan islamofobin på ena sidan och höger-vänster-variabeln på den andra visade sig också tydliggjord när högerradikala grupper samlade sig för att demonstrera mot “islamofascism” i Paris för några år sedan. Det anmärkningsvärda var att organisatörerna hade kopplingar till den franska vänstern. Prominenta personligheter med rötter i Jean-Pierre Chevènement’s Mouvement Républicain et Citoyen, Ligue Communiste Révolutionnaire, en trotskistisk organisation som är en del av Nouveau Parti Anticapitaliste (NPA), Lutte Ouvrière och andra extremvänsterfalanger, såg sig djupt involverade i en antimuslimsk kampanj på högersidan.

Ja, det är vänsterprofiler som klivit in i nya politiska landskap, men det är också en indikation på att islamhatet var den gemensamma nämnaren. Som med Fabien Engelmann, den franska fackföreningsmannen och tillika vänsteranhängaren, som lämnade sin tjänst i protest mot att en muslimsk kvinna i huvudduk kandiderade inom NPA. Han var heller inte ensam om att reagera mot det. Halva partiet ställde sig mot den andra hälften, ungefär som vi ser ske med Folkpartiet i Sverige och deras språkkravsfråga i dag. För vad? För en huvudduk.

Den trenden kan man se i Frankrike, att vänstern och högern möter varandra i uppfattningen om den rena sekularismens högborg. Intellektuella på vänstersidan står till exempel inte långt ifrån Front Nationale där, båda upplyfter den på liknande vis som någon slags identitetsmarkör: och det är muslimerna och deras symboler som utmanar den identiteten.

Då ska vi heller inte glömma att Manuel Valls, Frankrikes nuvarande premiärminister, tillika politiker inom Franrikes socialistiska parti, har en något ambivalent (läs hycklande) inställning till religiösa symboler. Han försäkrade till exempel sina judiska medborgare, efter ett förslag från Front Nationale om förbud mot judiska kippor, att de (judarna) inte har något att oroa sig över på den fronten.

Han menade att judarna kan bära sina kippor med stolthet emedan den islamiska huvudbonaden är och förblir ett plagg som måste bekämpas.

Hebdo och vad man måste ha i åtanke

När Hebdo således producerar satir av det slag vi kritiserade i artikeln, måste det ju läsas inom ramen för Frankrikes koloniala historia och det faktum att vänstern där i vissa avseenden genomsyras av ställningstaganden mot symboler som vi i Sverige tar för religionsfrihetligt skyddade uttryck, eller sådant som eventuellt Sverigedemokraterna skulle kunna få för sig att attackera.

Benjamin MIchele