Vi är inte Charlie Hebdo

Igår nåddes vi av nyheten. Terrorister hade slagit till mot en politisk satirtidning i Paris. Med smattrande skottsalvor bragdes tolv personer, anställda av tidningen Charlie Hebdo, om livet.  Terroristerna hade i paramilitär tappning klivit in på tidningens huvudkontor under arbetstid för att döda så många som möjligt. Men några lyckades lyckligtvis fly. Andra mördades, bestialiskt.

Världen över fördömdes dådet. Politiska makthavare uttalade sig i pressmeddelanden. På banan samlades tusentals människor för att visa sitt stöd till demokratin och tidningen. “Je suis Charlie” skulle bli ett politiskt slagord. Ett demokratiskt ställningstagande. Mot religiös extremism.

Även i Sverige har det skrivits om det. En intressant sådan artikel författades av Ivar Arpi i nättidningen Nyheter24. Han föreslår till exempel att Sveriges tidningar ska göra ett ställningstagande för Hebdo genom att korspublicera tidningens satir för det svenska folket att ta del av.

Det finns ett problem med det, och det är Arpi väl medveten om. Hebdo är ett politiskt språkrör för högerextremismen[*] i Frankrike. Deras satir skulle i det närmaste platsa på rasistiska bloggar som Avpixlat eller Exponerat. Åtminstone delar av deras illustrationer.

Här är några exempel för Hebdos satir som Arpi menar är gångbart material för svensk tidningsmedia, alltså huvudströmsmedia, inte Dispatch International.

Svenska Dagbladet kanske känner sig manande att publicera illustrationer av gravida muslimska invandrarkvinnor i slöja som skrikande, som några slags bidragsparasiter, påtalar sin rätt till statligt subventionerade ekonomiska program. “Bort med tassarna från våra bidrag”.

Hebdo lät nyligen avskeda en medarbetare sedan denne omskrivit en föredetta presidentsons konvertering till judendomen på ett antisemitiskt vis. Samtidigt som kroknäsade araber är fair game.

Stereotypa skildringar av araber är tydligen yttrandefrihet, men den tycks inte längre gälla när ickemuslimer illustreras. I vilket fall som helst är detta material som Arpi anser är passande för Expressen?

För att inte tala om hur roligt det vore om inte Aftonbladet lät publicera en bild där en muslim mördas.

Självfallet ska vi fördöma religiös fanatism, särskilt när den tar sig uttryck i form av terror. Vi ska också försvara yttrandefriheten. Den rättsligt grundande principen om folkets rätt att uttala sig kritiskt mot staten. Men för det behöver vi inte hänvisa till sådana bloggar som Fria tider.

Det skulle vara en fullständig tragedi om någon klev in i Ingrid Carlqvists vardagsrum och mördade henne. Vi på Politifonen skulle skynda till fördömande om det mot förmodan hände. Det betyder dock inte att vi med automatik skulle börja publicera hennes rasistiska smörja bara för att någon politiskt motiverad galning fått för sig att ta hennes liv. Extremism från ett vardagsrum ska inte hitta kanaler in i våra vardagsrum, nämligen.

När ledarskribenter på etablerade tidningar påtalar ett behov av att, i yttrandefrihetens namn, börja sprida sådan politiserad propaganda, bör vi ställa oss frågan om det verkligen är nödvändigt? Vi kan väl fördöma extremism och försvara demokratins principer på andra sätt än så?

Så, nej. Vi är inte Charlie Hebdo.

______

[*] Delar av den franska vänstern har i många avseenden adopterat extremhögerns retorik. Så trots att Charlie Hebdo alltså är en så kallad vänstertidning, härbärgar de konservatismens muslimkritik. Därav ordvalet, “högerextremism” i texten.

Uppdatering

Det har kommit till min kännedom att vissa läsare invänt med att vi har kallat Charlie Hebdo “extremhöger”. Notera att vi kallar dem ett politiskt språkrör för högerextremismen. Det sökte vi brasklappa med en förklaring längst ned i texten där vi poängterar att Hebdo förvisso är en vänstertidning, men att de till viss del delar högerextremismens retorik, i det här fallet i form av bildsymbolik.

Hebdo kan gärna få kalla sig både vänster och antirasister om de vill. Det förändrar inte att deras meddelanden, en del av materialet, är reproduktioner av gamla stereotyper av andra gruppers fysiska attribut. Så som kroknäsor, klädsel som skulle kunna representera gemene Ahmedabadbo i Indien, eller gravida muslimska kvinnor som skriker efter bidrag.

Må det vara avsett för ett sammanhang där Boko Haram förlöjligas eller att den franska högern haft planer på att minska storleken på budgeten för det sociala skyddet. Gå in på närmsta högerkonservativa rasistblaska på nätet och se vad de förmedlar. En överlappning med Hebdos produktion, bilden av muslimska bidragstagare. Så ja, man kan även vara rasist inom vänstern. Är man det, går man dock extremhögerns ärenden.

Gästpost, Benjamin Michele, föredetta huvudskribent på Politifonen.