En debattchefs famlande i grumliga vatten: hur man tystar Andreas Henriksson, Dagens Samhälle

henrikssonsbild

Debattchefen på Dagens Samhälle har i dagarna skrivit en kort text om bland annat vård till papperslösa där han försöker påstå att riksdag och regering frångått gällande lagstiftning genom att utvidga det allmännas vårdansvar till att omfatta papperslösa. Den har fått omfattande spridning och uppmärksammats av personer i flera politiska läger, från socialdemokratins Harald Ullman till extremhögerns favorit Merit Wager.

Kortfattat går hans resonemang ut på att tillgång till vård och skola för papperslösa är i strid med den lagstiftning som säger att personer som fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd ska utvisas. Han menar också att anhöriginvandringens försörjningskrav inte efterlevs, samt att detta är en reform i flyktingpolitiken som smugits in bakvägen, jämförbar med om domstolarna hade dömt i strid med tydlig lag.

Problemet, som vanligt när jag sätter mig och skriver, är att han har käpprätt åt helsike fel och behöver tillrättavisas.

För det första, om det fanns en faktisk normkonflikt mellan utlänningsrätten och de lagar som rör välfärdens tillgänglighet för personer som vistas i Sverige utan tillstånd vore det i sig inget problem, till skillnad från vad han anför. Det finns en rik litteratur om hur sådana konflikter ska lösas, för de är mycket vanliga i praktisk juridik. Typiskt sett går grundlag före annan lag, lag går före förordning, specialiserad lag går före generell, och så vidare.

Detta är juridisk fundamenta och eftersom han utgjuter sig över att man på juristprogrammet lär sig omgående att lag ska följas, det är hans utgångspunkt, samt avgivit diverse nedlåtande kommentarer om studenter som läst introduktionskurser i juridik i tråden under hans inlägg får man förmoda att han själv läst in en juristexamen.

Utan att uppfatta reglerna om hur normkonflikter ska lösas då, uppenbarligen. Han kan heller inte ha uppfattat att det är en bra tumregel att sätta sig in i bakgrunden till lagstiftning innan man kommenterar den, varför jag i det följande avser förklara kortfattat varför så kallat illegala får sörpla ur stats- och landstingskassornas alltmer sinande välfärdskapital.

Efter andra världskriget, då modern krigföring och gammalt klassiskt massakrerande av civila skett inför ögonen på européer i Europa, kom ett stort antal stater fram till att människor bör ha vissa grundläggande fri- och rättigheter samt att dessa är okränkbara. Det betyder ungefär att de tillkommer exakt alla människor, oavsett vad en stat eller folklig opinion anser om den enskilde eller dess grupptillhörigheter, samt att de endast får inskränkas under vissa omständigheter.

I den rättsutvecklingen på folkrättens område växte det fram en rik mängd författningar, där de viktigaste är FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (som inte är bindande i juridisk mening) och FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ESK-konventionen, ESKk). Den senare är bindande för de stater som ratificerat den. Som av en händelse råkar den också garantera en rätt till bästa möjliga hälsa, artikel 12, och Sverige har tillträtt den.

I all korthet bör nämnas att en stat som åtagit sig att följa ESKk också behöver implementera den i sin nationella rätt för att inte bryta mot dess stadganden. Det vill säga, om Sverige inte ger alla människor i Sverige tillgång till bästa möjliga hälsa bryter Sverige mot de regler om mänskliga rättigheter Sverige har åtagit sig att garantera alla människor. Utan att göra detta är Sverige att betrakta som en skurkstat utan respekt för människovärdet.

Vid millenieskiftet publicerade FN:s Kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter en juridiskt bindande kommentar till artikel 12, General Comment 14. I punkt 34 i dokumentet står följande att läsa:

In particular, States are under the obligation to respect the right to health by, inter alia, refraining from denying and limiting equal access for all persons, including prisoners or detainees, minorities, asylum seekers and illegal immigrants, to preventive, curative and palliative health services; abstaining from enforcing discriminatory practices as a State policy; and abstaining from imposing discriminatory practices relating to women’s health status and needs. Furthermore, obligations to respect include a State’s obligation to refrain from prohibiting or impeding traditional preventive care, healing practices and medicines, from marketing unsafe drugs and from applying coercive medical treatment of mental illness or the prevention and control of communicable diseases. Such exceptional cases should be subject to specific and restrictive conditions, respecting best practices and applicable international standards, including the Principles for the Protection of Persons with Mental Illness and the Improvement of Mental Health Care.

Bland annat med anledning av den skrivelsen har det sedan millennieskiftet pågått ett omfattande utredningsarbete rörande rätten till hälsa och hur den bör implementeras i Sverige. Om något med detta är att betrakta som anmärkningsvärt är det snarare att det gått så långsamt som det har gjort. De här normerna ställer också krav på undertecknande stater att underlätta för särskilt utsatta grupper att komma i åtnjutande av rätten till bästa möjliga hälsa. Det innebär i praktiken att det blir svårt att motivera användning av vårdgivare som ett fångstnät för att filtrera ut personer som saknar uppehållstillstånd ur den övriga befolkningen, då det i praktiken försvårar snarare än underlättar för sådana personer att komma i besittning av rätten till bästa möjliga hälsa. Icke-diskriminering i vården är också något som aktualiseras i anslutning till detta.

Förutom att utreda saken finns det en regeringsförklaring från 2004 om att Sverige har åtaganden att uppfylla på människorättsområdet, enskilda landsting har också implementerat egna tolkningar av den här folkrättsliga normgivningen med efterföljande massmedial debatt. Ingen som är intresserad av rättsområdet eller nationell rättspolitik kan ha missat utvecklingen, varför den knappast är införd någon bakväg eller annars enligt skumma beslutsvägar.

Vad gäller andra delar av välfärden finns motsvarande regelkomplex, jag tänker specifikt på barns rätt till allmän grundutbildning, alltså tillgång till grundskola. Rörande anhöriginvandring finns folkrättsliga regler om rätten till familjeliv med motsvarande konsekvenser.

För att avrunda, han ställer sist i sin text en fråga.

Det sättet att hantera gällande lagstiftning ser vi väl inte inom något annat politik- och rättsområde, eller?

Svaret på den är mycket enkelt. Sedan flera decennier tillbaka har anpassning efter folkrätten och innehållet i mänskliga rättigheter haft en stark påverkan på svensk rättsutveckling, inte minst till följd av att Europakonventionen om mänskliga rättigheter är svensk lag sedan mitten på nittiotalet.

När jag läste juridik var det ett framträdande inslag i utbildningen att se hur det här är en pågående rättsutveckling. Jag förmodar att debattchefen läste juridik långt tidigare än jag gjorde det och sedan dess inte försökt hålla sig à jour med samhällsutvecklingen. 2014 är ett rätt sent uppvaknande till en process som pågått i snart tre decennier.

Läs mer här (PDF).

//Elwa Ninpo–Politifonen

Advertisements