Om den sverigedemokratiska exceptionalismen

För ett par veckor sedan försökte en SD-företrädare göra en bokningen restaurang, som i sin tur inte ansåg att det var förenligt med deras företagskultur att göra affärer med Sverigedemokraterna som partiorganisation.

noisthaiomSD

Det följdes omedelbart av obehagliga och eventuellt kriminella påtryckningar från sverigedemokratiska aktivister, av det gamla vanliga slaget. Aggressiva och hotfulla meddelanden via Internet, något handskrivet brev som kräver att restaurangen ber om ursäkt offentligt med avsändaren ‘ett antal familjer som hoppas att det går åt fanders för restaurangen’ och dylikt. Budskapet tycks vara att man inte tackar nej till samarbete med Sverigedemokraterna.

Notera att SD-företrädaren viftar runt med Diskrimineringsombudsmannen som något slags myndighetshot. Det kan bara förstås på två sätt, antingen har hen ingen aning om vad diskrimineringslagen säger eller så betraktar hen partiorganisationen som en etnisk grupp.

Han säger att Sverigedemokraterna i Osby nu funderar på att anmäla restaurangen till Diskrimineringsombudsmannen, eftersom de upplever att de som grupp nekades.

– Det är ju inte ok att göra så, säger han.

Eller eventuellt som ett funktionshinder, ett kön, en sexuell läggning, en ålder eller könsöverskridande identitet eller uttryck, men med tanke på att hen inte preciserar får vi nog anta att det är total brist på kännedom om diskrimineringslagstiftningen i kombination med den bristfälliga insikt om vårt samhälle SD gjort till sitt signum som talar ut här. Redan det att de legala diskrimineringsgrunderna genomgående är sådant som en person inte rår över eller kan välja till eller bort visar på en avgrund mellan diskrimineringslagstiftningens ideologiska utgångspunkt och den sverigedemokratiska, där du ska kunna välja ett parti och därmed vara särskilt skyddad från andra människors fria val, det vill säga, på deras bekostnad. Låt oss kalla detta för sverigedemokratisk exceptionalism.

Det är illa nog med tramshotande med Diskrimineringsombudsmannen, eftersom en mytbildning om diskrimineringsförbuden som diskriminerande i sig riskerar att följa. Åtminstone kan vi räkna med att varje gång någon okunnig typ uttalar sig på det här sättet så urholkar det begreppet diskriminering. I det här fallet gapas det om diskriminering trots att restaurangen uttryckligen sagt att enskilda sverigedemokrater är välkomna som gäster, det är just bokningar från partiet de inte vill ha.

Rättsläget är glasklart. Om inte en näringsidkare vill ha ett politiskt parti som avtalspart kan näringsidkaren iskallt vägra att ingå avtalet. Sverigedemokraterna anser tydligen att avtalsfriheten är i grunden oönskad, näringsidkare ska kunna tvingas att göra affärer med dem oavsett om de vill eller ej. De tar inte strid för att näringslivet ska tvingas göra affärer med andra grupper, så det är förmodligen ett förstadium till den enpartistat de eftersträvar som vi ser här.

Vidare, detta att sverigedemokrater anser sig ha rätt att ha sina arrangemang hos vilken näringsidkare som helst säger oss något om hur de ser på äganderätt. Det ska inte vara restaurangen som avgör vilka de gör affärer med eller hur, om det går SD emot ska det vara olagligt. Önskemålet de framburit är att statens våldsmonopol ska användas för att tvinga näringsidkare att ingå avtal de inte vill ha och upplåta sina lokaler för verksamhet de inte vill ha med att göra. I just det här fallet är det diskrimineringslagstiftningen och den myndighet som ansvarar för att den efterlevs som de förväntar sig ska vara den mekanism som utlöser statens ingripande.

Fundera lite på detta. Vad säger det om SD:s partikultur att de förväntar sig att medlemskapet i partiet eller sympati med detsamma också ska ge en rättslig räkmacka i samhället i övrigt? Vad är det som gör att de tror att de kan göra vad de vill utan att någon kan göra motstånd eller neka dem tjänster? Vilken relation har detta till deras organiserade trakasserier av envar som tar öppen ställning mot deras politik, partikultur eller agerande i övrigt?

Vad är det partiledningen i SD säger till sina anhängare för att ge dem intrycket att deras politiska sympatier ska skydda dem från motgångar? Hur kommer det sig att de tror att samhället och staten finns till för dem i första hand?

Eventuellt ligger i detta en förklaring till flera retoriska figurer och strategiska mönster i SD-aktivismen. Du har helt säkert stött på uttalanden som antyder att oavsett vad alla andra gör så kommer SD att bli Sveriges största parti, eller att SD ständigt rusar framåt i opinionsundersökningarna (en uppenbar lögn, dessutom), eller sådant som att ‘eftersom inte de andra partierna driver SD-politik så kommer alla väljare att gå till SD istället’. Häromdagen kanske du också noterade att SD-aktivisten Chang Fricks bloggprojekt Nyheter Idag köpt en partisympatiundersökning genom en webbpanel hos ett norskt statistikföretag, något de kallar för ett “samarbete” och lyfter fram som om det var en ‘joint venture’ och inte bara ett alldeles vanligt djävla undersökningsköp (myntets andra sida; när väl SD eller andra i samma miljö lyckas göra en ordinär affär slås det upp som något slags bedrift av stora mått).

Undersökningen sade en enda sak, att Moderaterna tappat stöd i opinionen. Inga andra resultat var statistiskt säkerställda, och dessutom var respondenterna en självrekryterad webbpanel (det kan också tilläggas att SD-aktivister systematiskt självrekryterat sig till dylika paneler i åratal). Ändå kommunicerades att SD fått en ny toppnotering, något som plockades upp av Svenska Dagbladet på ledarplats, där det trummas in att även om undersökningen inte säger något så ska den betraktas som trovärdig och läggas till grund för samhällsanalys som om den vore sann. Både SD:s egna budskap och SvD:s är att när det gäller SD så ska inte evidens ha företräde utan det är myten som ska betraktas som sann, och mer precist SD:s myt om sig själv.

Nu är SvD bara en tidning, men mönstret är vanligt, framförallt inom svensk mediaborgerlighet (med undantag, här S-märkt statsvetare som hjälper Chang Frick putsa fasaden i samma ärende). Sanningen får inte stå i vägen för Sverigedemokraterna. Det får inte heller demokratin göra, åtminstone om vi ska tro den borgerliga kampanjen mot Decemberöverenskommelsen. Den är helt enkelt ett formaliserande av förhållningsregler som gällt sedan länge i svensk politik, som att en partigrupp i en politisk församling röstar på sitt eget budgetförslag och inte andras. SD accepterar alltså inte svensk politisk kultur utan har satt sig över den, vilket medförde att en majoritet av de övriga partierna inskärpte att SD inte har oinskränkt makt över våra politiska institutioner. Det är detta som kampanjandet mot Decemberöverenskommelsen handlar om, en del anser att vår parlamentarism är överspelad och att det bara finns ett parti som får ha makt i Sverige. Övriga har att anpassa sig efter dem.

Så är vi tillbaka där vi började, i den sverigedemokratiska exceptionalism som kom till uttryck i angreppen på restaurangen. Det här är ett narrativ som vi måste motarbeta. Vi måste göra det normalt att säga ‘nej tack’ till SD. Det är okej att bojkotta dem. Vi får säga att de står för en usel politik och att de inte har i politiska församlingar att göra. Det är helt okej att ha som mål att SD ska upplösas och att vad de står för ska försvinna ur vårt samhälle. Vill du inte göra affärer med SD är det helt okej, du behöver inte det.

Det är SD som har fel i de här frågorna. Det är deras trakasserier, utpressningsförsök och exceptionalism som vilar på myter och lögner. Myter och lögner de genom metapolitisk aktivism försöker göra till statsskick, om inte i legal mening så genom att pressa fram en ny svensk masskultur, en ny nationell väckelse som bär fram SD som statsbärande parti oavsett om de är lämpade för det. Det är den här förskjutningen vi i första hand behöver inrikta vårt motstånd mot. Deras motioner i riksdagen kommer inte att bli lag imorgon, vi behöver inte lägga fokus på deras politiska förslag idag. Istället är det deras makt över mediadramaturgi och monopol på organiserade trakasserier som politisk aktivism som bör vara ditt fokus de närmsta åren.

De har redan approprierat en stor del av den demokratiska begreppsapparaten, så förutom att göra aktivt motstånd genom informationskampanjer, bojkotter och liknande behöver vi också utveckla nya språkliga resurser som alternativ till den nyfascistiska rörelsens förvrängningar.

Och det är okej. Vi får motarbeta SD. Vi behöver inte acceptera deras framtidsvisioner eller samhällsanalys. Vi får önska att det partiet försvinner och arbeta för att så sker.

Det. Är. Okej. Att. Bekämpa. SD.

Det går dessutom att göra. Deras opinionssiffror har inte uteslutande stigit i tjugofem år. Tvärtom, de har svajat betänkligt i perioder och låg länge långt under riksdagsspärren. Det normala är inte att de sitter i riksdagen och påstår att de är regeringsdugliga. Det normala är att de betraktas som ett marginalparti som organiserar rasister, vilket de rent faktiskt är och gör. Det är till och med allmänt känt, om än med kruxet att det numera anses vara fult att peka ut rasism (!), vilket understundom får minst sagt märkliga konsekvenser.

//Elwa Ninpo — Politifonen