Vad handlar nyfascisternas Pride om?

Jan Sjunnesson och Avpixlat-anknutna har i dagarna annonserat att de avser besöka förorterna kring Järvafältet i Stockholm, för att där manifestera för HBTQ-personers intressen och rättigheter med en egen alternativ Pride-parad. Det är sannolikt att den är ett svar på tidigare års portningar från ordinarie Stockholm Pride, men ännu så länge är det inte något som uttalats från nyfascisternas sida.

friatideromjärvapride

Att en politisk subkultur som gjort sig känd genom homofoba och Pride-fientliga utspel plötsligt skulle gjort en ideologisk svängom är i och för sig inte otänkbart, men det bär inte direkt trovärdighetens prägel, om vi säger så.

Så vad handlar då aktionen om? Vi kan naturligtvis bara spekulera. Förmodligen finns det två huvudsakliga drivkrafter, dels är den nyfascistiska rörelsen splittrad i sin syn på HBTQ-populism, dels vill de ha en situation där de kan påstå att de hade goda intentioner och gjorde allt rätt i en manifestation för en utsatt grupp samtidigt som de blir aggressivt motarbetade av sina huvudfiender inför öppen ridå.

Det förra handlar om att de nationella tidigare konsekvent dragit lans för ett kärnfamiljsideal och beskrivit HBTQ-personer som perversa och skadliga för både samhälle och individ. I vår tid är det inte en så opportun politisk retorik, i allmänhet är inte befolkningen i Sverige så provocerad av homosexualitet längre utan det var till exempel upp till politiska marginalgrupper att agera opposition när samkönade äktenskap blev en juridisk realitet. Något bredare folkligt motstånd fanns inte, så hetsande mot HBTQ-personer är alltså inte folkligt numera.

Medan nyfascisterna fortfarande samlar en stor del av den HBTQ-fientliga opinionen så vet de också att densamma är en belastning och att rörelsen behöver transcendera sådana symbolfrågor för att kunna fortsätta locka nya väljare. Det finns också en motsättning mellan ett nytt och ett äldre garde, där de äldre aktivisterna i allmänhet ger uttryck för HBTQ-fientlighet och är män emedan de möter på motstånd från yngre, mer nytillkomna aktivister som antingen ser att den fientligheten är ett realpolitiskt hinder eller är ärligt öppna för att en annan politik är att föredra. Att det är en konflikt som är angelägen för det nyfascistiska ledarskapet att lösa säger sig självt.

Detta tror vi är en förklaring till den här testballongen från Sjunnesson, Avpixlat & Co.

Sedan finns den mer metapolitiska dimension som också nämndes, att de gärna framkallar situationer där de ser ut att vara martyrer eller underdogs under attack från ett korrupt och människofientligt etablissemang. Det är så aktionen används i nyfascistisk media redan nu, med beskrivningar av hur en Pride-manifestation utsätts för angrepp och hur etablissemanget, vänstern och antirasister hycklar och bara värnar HBTQ-personers rättigheter när det är opportunt för dem själva. I själva verket utnyttjas här en mycket förutsägbar mediadramaturgi och en viss naivitet hos nyfascisternas organiserade motståndare. Givetvis skulle nyfascistiska mediakanaler gå ut med underdogperspektivet och anklaga motståndet mot den så kallade Pride-manifestationen för hyckleri, korruption och för att skydda onda utländska patriarker från den “sverigevänliga” rörelsens oerhörda HBTQ-patos. Detsamma gäller den andra sidan, givetvis blir det en motdemonstration och givetvis kommer en del i den att skrika ut sin vanmakt eller kanske gå ännu längre och stöka mer handgripligt. För att sedan exploateras i propaganda, vilket nyfascisterna naturligtvis tackar för hjälpen med.

Detta tror vi är ytterligare en förklaring till aktionen. Förmodligen finns det fler, och också sekundära hänsyn av olika slag. Exempelvis är platsen med stor sannolikhet utsedd mot bakgrund av de artiklar om patriarkala värderingar och närliggande problematik i Stockholms förorter som publicerats senaste månaderna. Eventuellt är den vald med förhoppningen att det ska vara lättare att locka nyfascister och sympatisörer än om de istället gick i ett ordinärt Pride-tåg, eftersom den påstådda måltavlan är invandrade personer med HBTQ-fientliga värderingar. Det finns en viss skillnad mellan att kröka rygg under etablissemanget och gå med i den stora årliga Stockholm Pride som en annan Fredrik Reinfeldt, och att dra ihop ett gäng nationella och besöka den uschligt invandrarbemängda förorten för att göra klart att här i Sverige är det inte invandrarna i förorten som bestämmer utan de ska lämna sina eventuella misshagliga värderingar vid gränsen, åtminstone om de är HBTQ-fientliga likt de nationella själva.

Vidare, vi kan nog räkna med en omsvängning inom SD framöver. Från att Björn Söder brutalt slår ned på Pride som en perversitetens och pedofilins högtid via frenetisk pinkwashing till att Björn Söder påstår sig egentligen ha menat att det är nakenhet kring barn han vänt sig emot, inte HBT-sexualitet eller queeridentitet eller Pride som sådant. Kom ihåg var du läste det först!

Hur omsvängningen kommer att te sig går förstås inte att säga, men SD har tidigare försökt framställa sig som HBTQ-vänliga utan någon större framgång. (se detta, detta och deras HBT-förenings facebooksida, som talande nog har funnits i ett par år men bara var aktiv inför valet förra året och överhuvudtaget inte bedriver något HBTQ-kampanjande) Beroende på hur lyckad de anser att den här aktionen blev i samband med att den utvärderas kan det eventuellt sprida sig och vi kan få se motsvarande aktioner i andra större städer. Personligen tror jag att deras förorts-Pride på låtsas är ett svaghetstecken, de har blivit mer desperata i förhållande till HBTQ-personers kamp för likabehandling och har nu slängt försöken med debattartiklar, organisering av HBT-personer i medlemskåren och annat sådant överbord för att istället göra något beprövat: reta huvudfienden och få till en bra mediadramaturgi i första hand, politik och människor får stå tillbaka för en mer renodlad och mediasmart strategi, inte helt olikt hur Nordisk Ungdom arbetar med aggressiva och provocerande kampanjer snarare än konkret människonära politik. (Se NU-anknutna Nordic Wears senaste kampanj, där de slängde ut en HBTQ-fientlig bild och orsakade en medelstor mediastorm; billigare marknadsföring med samma räckvidd går inte att få.)

Till detta kommer Pride-rörelsens perspektiv. Det är en klassisk folkrörelseverksamhet, där ett stort antal organisationer finns kring alla de större Pride-paraderna i landet, som ideellt och utan real- eller maktpolitiska baktankar arbetar för informationsspridning och motverkande av fördomar och diskriminering. De sliter hund utan att det syns, för det mesta av vad de gör har inget med paraderna att göra, det är ju bara någon vecka per år plus förberedelser. Det stora arbetet de gör är något helt annat och får aldrig samma uppmärksamhet som paraderna, och det kan handla om allt möjligt från sexualupplysning till deltagande i debattpaneler till direkt stöd till HBTQ-personer som råkat illa ut. Själva festen med paraderande, workshops, utställningar, marknader och god stämning är egentligen bisaken och ett litet tecken på att kampen kommit någonvart.

För någon som investerat mycket tid i att driva sådana här verksamheter som samlar och bygger upp Pride-rörelsen på gräsrotsnivå tror jag att det framstår som oerhört oförskämt att nyfascisterna parasiterar på deras varumärke, särskilt som deras parlamentariska gren och mediakanaler konsekvent motarbetat Pride-rörelsens ideal och mål. Inte nog med att de är fiender, de har mage att stjäla den egna rörelsens varumärke för att bedriva aggressiv maktpolitik till gagn för sig själva.

Om ett halvår kommer nog de flesta ha glömt det här spektaklet, det är egentligen det värsta. Fundera på vad du kan göra för att då vara bättre rustad att bemöta sådana här aktioner. Ansvaret för att hantera hotet från extremhögern och nyfascismen är allas, även ditt.

//Elwa Ninpo — Politifonen

One thought on “Vad handlar nyfascisternas Pride om?

  1. Pingback: Pink washing och Pride Järva | Sjunne [ dot ] com

Comments are closed.