Rasism som supermaktprincip bristfällig?

Idag vill jag kort problematisera idén om att rasism, för att den ska kunna existera, måste göra det i ett tillstånd av övermakt. Det vill säga att det för saken är avgörande att en part, en majoritetsbefolkning, har ett strukturellt övertag gentemot en annan part, en minoritet.

Den idén faller kort, anser jag, eftersom den förutsätter att rasism inte kan existera utan vissa politiska, juridiska eller sociala förutsättningar.

Jag skulle säga att effekten av rasism, den man kallar strukturell, är ett symptom på en ideologisk föreställning. Det vill säga att den strukturella konsekvensen av rasism inte kan existera utan föreställningar av rasism emedan rasism kan existera utan inflytande och struktur.

På samma sätt som ideologisk socialism förblir socialism i ett maktvakuum, måste ideologisk rasism även förbli rasism i ett tillstånd av maktlöshet.

Som exempel på mitt antagande kan vi därför hänvisa till apartheidrasismen i Sydafrika. Föregående maktintagandet existerade en föreställning om att vita människor måste dominera alla maktpositioner i samhället för att försäkra den vita rasens överlevnad.

Var det inte en rasistisk idé innan den erhöll inflytande?

Eller upphörde den sedan att vara en rasistisk idé när apartheideran var över och de politiska, sociala och rättsliga privilegierna avtronades?

Knappast. Snarare hänvisar rasisterna, som idag saknar samma makt och inflytande, till upplösningen av den vita dominansen som ett pågående folkmord mot Sydafrikas vita population.

Strukturell rasism måste alltså vara en följd av en ideologi och kan inte ses som ett oberoende handlingsmönster.

Därmed anser jag att supemaktprincipen är en bristfällig föreställning. Den förklarar bara symptomen och misslyckas med accentuering att förklara den ideologiska bakgrunden.

/Ben Taghiov, gästskribent.