Rasrealism som ett kulturellt fenomen: introduktion i kulturell rasism

Vi ompostar en gammal artikel ikväll.

Gunther

Hans Gunther, ledande rasteoretiker. Bild: Wikipedia

Bakgrund 

Det är inte sällan som presentationen av kulturell rasism som fenomen avfärdas i debatten kring definitonen av rasism. Rasism, menar man, bygger på indelningar av ras och är ett verktyg för att undersöka och förstå mänskliga skillnader och att organisera sig kring politiska och sociala system. Man skulle kunna tro att den klassiska definitionen av rasism är begränsad till den väldigt förenklade beskrivningen av ras och arv som en vetenskaplig studie, men faktum är att den vetenskapliga rasismen inte utgick från ett forskningsområde, utan åtskilliga.

Rasbegreppet

Därför är det brukligt att tala om fenomenet i plural. De rasistiska vetenskaperna, från den sociala darwinismen till den psykologiska, den rashygiena och den filologiska. De olika akademiska indelningsmetoderna sökte förvisso att kategorisera människor efter ras men att argumentera för att de enbart utgick från strikt biologiska faktorer, det är att knyta knuten för långt ut på repet.

Rasism som spiritualism

Den vetenskapliga rasismen var i grunden också spirituell. Den utgick från att kroppen var en form av bärare, en kapsel, av själslig moralitet. Man menade inte enbart att de fysiska egenskaperna bestämde den spirituella amoraliteten, men att de fysiologiska avvikelserna signalerade degeneration. Det var nämligen inte samernas ansiktsdrag, judarnas näsor eller afrikanernas hår som som sågs som hot. Deras kroppar såg snarare som bärare av fientlig spiritualitet. Kroppen symboliserade således representationen av moraliska eller själsliga kvalitéer.

Vad sade de ledande teoritikerna?

Ledande rasteoretiker avfärdade de kroppsliga mätningarna. Till exempel menade Houston S. Chamberlain att den ariska rasens kvalitéer inte bestämdes av yttre fallenheter, men att den ariska människans kunskap och identitet var intuitiv.1 Liknande inställning fann man också hos Hans F. Günther som under 1920- och 1930-talen var ledande rasrealist. Han argumenterade bland annat för att britter och skandinaver förvisso bar på mer nordiskt blod än tyskar men att tyskar trots det var rasligt överlägsna. 2

Den franske rasteoretikern Vacher de Lapouge, som klassificerade och mätte judiska skallar övergick i rent moraliska slutsatser och menade att hans forskning visade på hur farliga judarna var (eftersom de smälte in). 

Gränsen mellan ”folk”, en politisk och kulturell gruppering och ”ras”, en biologisk separation, var svår att hålla isär även för de så kallade experterna och suddades ut i cirkelargumentation. Komplexa problem fick förenklade och självmotsägande svar.

Hitlers ickebiologiska rasism

Hitler och hans partis ideologer bidrog också till de grötiga definitionerna av judar som en spirituell rörelse. Hitler till exempel avfärdade “den judiska rasen” som ett genetiskt fenomen i sitt testamente. Han skrev:

Vi använder för enkelhetens skull begreppet “judisk ras”. I verkligheten och ur en genetisk synpunkt finns inget sådant som “den judiska rasen”. Det finns emellertid ett samfund på vilket begreppet faktiskt kan användas och vars existens judarna själva erkänner. Det är den andligt homogena grupp som judar över hela världen medvetet sluter sig till. (s.28)

Filologerna och mytologin

Den kulturella rasismen kunde inte bli mer uppenbar än bland filologerna. De tolkade fysionomin som lingvistisk färdighet, språkliga skillnader som markörer för kultivering och man använde frasen ”kultur” omväxlande för ”ras”. Den filologiska rasteorin som den uppstod under europeiskt 1800-tal förklarade fenomen som språk, kultur och religion som manifestationer för rastillhörighet. Rasstudierna och särskilt de som uppstod under 1800-talet utgick från språkkunskaper och med de analyser som därur framtogs drogs sedan slutsatser om religion, samhälle och moralitet.

Den tyska mytologin, som även var viktig för nazisterna, betydde oerhört mycket för den tidiga filologins förtrupper. För dem, som sökte slita sig från den kristna historiens band till judendomen, skulle inte längre den semitiska historien utgöra någon signifikans. Istället sökte man sig till den indologiska traditionen, till det ariska folket. Sanskrit och inte hebreiskan, fick lingvistiskt värde.

Avgränsningen mellan ras och kultur under rasteorins glansdagar var så hårfin att knappt någon skillnad gick att utläsa. Som Edwin Bryant uttryckte det:

Det räcker med att slå upp valfri bok på ämnet under den perioden, för att se hur obesvärat diskurser om språk gled in i diskurser om ras, från den ena meningen till den andra.

Folk formas av myter och ritualer (kulturell rasism)

De lingvistiska studierna stärkte de protonationalistiska idéerna om att ”folk” inte enbart formades av språk och land, utan också av myter och ritualer, alltså kultur och religion. Om det låter bekant, beror det förmodligen på att den kulturella rasismen är minst lika aktuell idag. Man avfärdar idag begreppet ”kulturell rasism” med att det är en nymodighet som inte går att inkludera i definitionen av rasism som vi är bekanta med: den så kallade biologiska rasismen. Men den vetenskapliga rasismen var inte enbart biologisk-empirisk. Den utgick som vi nu ser från moraliska värden och betraktade kulturer som uttryck för en grupps kollektiva värde, på språklig, kulturell, geografisk och religiös grund.

Filologerna sökte skriva om sin egen historia med långdragna metoder för att omstöpa sin historiska identitet, särskilja den från juden (eller de platser man koloniserade), och tog sig även uttryck i genocidala termer under 1900-talets första hälft..

1  Field, Nordic Rasicm, s 525.

2  Hecht, Vacher de Lapouge, s 292.

3 Ibid, s 97.

/Benjamin Michele