Det armeniska folkmordets ickereligiösa dimension

Armenienhej

Nyligen underlät sig statsminister Stefan Lövfén (S) att fullt ut erkänna osmanska rikets folkmord på det armeniska folket och andra kristna grupperingar i början av 1900-talet. Därför har det återigen blivit lite av en fluga att skriva på ämnet. Vi passar alltså på att accentuera att Politifonen inte sällar sig till sådana politiska grupperingar som anser att vi har någon slags diplomatiskt åsiktskorridor att förhålla oss till i frågan. Tvärtom ställer vi oss som alltid på de svagas och förföljdas sida och erkänner därmed det fruktansvärda folkmord som såg sin start 1915 när ett hundratal intellektuella armenier samlades in och massmördades.

Vi tänkte dock använda den här artikeln till att nyansera bilden av folkmordet aningen, ta det ur greppet på de som har som avsikt att skapa viktimologiska narrativ (synen på tidigare oförrätter som ett argument för senare attacker) eller på liknande vis att skapa opinion mot muslimer på ett politiskt plan.

Turkarnas nationella chauvinism

Här om dagen släppte en av Dispatch Internationals flitigaste krönikörer, Micke Carlsson, en artikel som hette Det forna osmanska riket kan vara EUs sista bastion mot islam. Inte helt oförvånat valde man alltså att lyfta händelsen som en exklusiv islamisk fråga där massmordet på armenier och andra minoriteter föreslogs vara en del av ett händelseförlopp i ett större perspektiv där IS och andra moderna grupperingar bakades in i en politisk analys som går ut på att villifiera islam.

Politiska analyser av den typen tenderar alltså att vara mycket förenklande, man skapar ett slags falskt dilemma som utesluter andra faktorer än den som föreslås. Här är det islam och bara islam och utan islam, inget folkmord.

Riktigt så simpelt var det aldrig. Inte bara för att det fanns islamiska auktoriteter som opponerade sig folkmordet, men också för att det helt enkelt inte bara var så att kristna förföljdes. Istället led nationen av en slags nationell chauvinism som såg på de olika minoriteterna som ett hot mot dess stabilisering, även så i fråga om kurderna som också var muslimer. Ungturkarna hade satt det i process att utföra populationsförflyttningar av kurderna mot deras vilja i en ambition att turkifiera landet. Av den turkokurdiska relationen går det alltså att utläsa en sak, även om det inte var ett regelrätt folkmord som uttövades mellan turkisk stat och kurdisk minoritet, var det åtminstone avsikten man hade.

Armenienkurd

Man började alltså att betrakta rikets minoriteter som ett hot först när nationen började falla samman. Ungturkarna hade övertygat sig själva om att en turkisk homogeniseringsprocess var nödvändig för att kunna slå vakt om makten. En ungturkisk ledare, Talat Pasha, hade sagt att ett krafttag mot nationens minoriteter var nödvändig för dess överevnad.

Turkiet hade förlorat provins efter provins…Det turkiska imperiet hade krympt samman dithän att det nästan höll på att försvinna. Om det som fanns kvar av Turkiet skulle överleva…[sade Talat] måste han göra sig kvitt med dessa främmande människor.

Redan på 1800-talet hade en friktion uppstått mellan det kurdiska ledarskapet, dess creme de la creme och den turkiska staten som bottnade i någon slags vilja om självbestämmande. Den viljan växte sig alltmer starkare och den kurdiska självständighetens politiska aspirationer skulle sedan slås ner med brutalitet efter det osmanska rikets fall.

Första världskrigets effekt på ett alltmer krympande rike, nationella raschauvinister som talade om raslig överlägsenhet och liknande, samt det att utländska turkar gav näring åt dessa fascistoida element, bidrog till elimineringen av både kurder och armenier samt andra grupper inom nationen. Man tog alltså den agrara romanticismen som låg och pyrde i bakgrunden på stort allvar och banade på så vis vägen för den rasligt rena turken och hans äganderätt till minoriteternas mark: turkarnas lebensraum:

Lebensraum

Liknande idéer var också vanliga i andra folkmordssammanhang och populära i Ryssland och Europa vid samma tid, tanken om den förmoderne bonden som orörd av den urbaniserande industrialismens moderna smuts.

I upplysningens skugga.

En viktig och alldeles avgörande del av analysen sovras alltså ut till förmån för ett berättande som står bortanför den egna paradigmen, alltså en slags distansering från den europeiska arvedelen nationalism. Att den turkiska majoritetskulturen till stor del formats av en mer upplyst och västerländska inriktning och alltså precis som övriga Europa fick tacklas med upplysningens mindre flatterande frånsida är förmodligen inte intressant eftersom berättelsen till viss del då tenderar att landa i den egna trädgårdsrabatten. Ungturkarnas toppskikt var dock utbildade eller bevandrade i Europa och hade därmed också låtit sig inspireras av Europa.

Enver Pasha hade arbetat som militärattaché i Berlin under sent 1800- och tidigt 1900-tal och skulle senare föreslås kommenderas vid den kungliga preussiska arméns generalstab. Det fanns också andra mycket framstående karaktärer inom rörelsen som hade hämtat sina idéer om ett Turkiet i väst. Hårdföra nationalister, som Ahmed Riza, en franskutbildad nationalist och Yusuf Akçura en rysk tartar, likväl utbildad i Frankrike, som förkastade panislamismen och ottomanismen, men istållet förespråkade en nationaliserad politik med utgångspunkt i rasrealism, föreställde sig förvisso att turkarna var muslimer men att förekomsten av den turkiska rasen som idé måste trumfa islam i en slags reformistisk anda där den turkiska rasen låg i framkant.

Redan 1904 sade han att turkarna inom det osmanska rikets gränser skulle förena sig med både religiösa och rasmässiga band, alltså inte blott med religiösa band. Den stora majoriteten av de turkar som kunde förena sig var muslimer och islam var ett viktig inslag i utformandet av en turkisk nationalitet, men för den delen skulle man inte, kunde man inte utesluta rasen som grundläggande beståndsdel. Idén om rasen skulle transformera ett islam som kunde förändras på sådant vis att det accepterade uppkomsten av nationer inom sig. Den multinationella ottomanismen var längre inte attraktiv och Akçura menade att den islamistiska internationalismen enbart var uppstyckande i det att rörelsen naturligt vis skapade en uppslittring mellan turkiska och icketurkiska läger.  Det var här som udden snart skulle riktas mot armenierna, av andra framstående nationalister där armenierna förvandlades till livsfarliga mikrober som förgiftade folket. [Kiernan, 2007].

Kopplingen till Europa kunde alltså inte göra sig mer tydlig än den som existerade mellan Tyskland och Turkiet. När ungturkarna beseglade sin maktposition i det ottomanska imperiet började man konstruera olika formler för hur landet skulle styras i en värld som hade börjat domineras av ett hegemoniskt väst. Tidigt hade tyska representanter för armén investerat i olika insatser för att utbilda den ottomanska armén och långt in på 1900-talets första kvartal hade tyskarna priviligerad tillgång till de ottomanska härskarna, särskillt till ungturkarna som intagit makten genom 1908-års revolution. [E. D. Weitz 2005]. Att ungturkarna således satsade på den nationalistiska formeln som det turkiska rikets konsoliderare, är ingen slump.

Turkofiering vs. islamisering

En annan aspekt som problematiserar narrativet om islam som den enda anatagonisten är den så kallade turkofieringen. Först satte man det i process att homogenisera riket, tvångskonverteringar till islam ägde til exempel rum på en rätt massiv skala [Kiernan, 2007]. Mellan 1894- och -96 masslaktades åtskilliga armenier, men trots massakrerna och tvångskonverteringarna utgjorde nu armenierna en större grupp än de tidigare hade gjort. Det på grund av de nederlag Turkiet hade lidit och de territoriella förlusterna som följde därur. Vad staten då sökte göra var att man implementerade ett krav på att minoriteterna skulle förturkigas. Turkofieringen och sedermera islamiseringen av de ickemuslimska minoriteterna lades emellertid på hyllan i och med upptrappningen av våldet mot armenierna och de andra “främmande rasminoriteterna” som sedan skulle resultera i att långt över en miljon armenier och andra kristna icketurkiska grupper mördades.

Oturkifierbara

Men som sådant var assimilationsprojektet inte reserverat enbart för kristna icketurkar. De muslimska icketurkiska grupperna sågs som assimilationsdugliga subjekt och därför företog man sig också sådana förturkigande assimilationsprojekt i förhållande till kurderna några år senare, en aspiration som följde kurdernas utveckling långt in på 1900-talets senare hälft med hemspråksförbud och liknande ingrepp för att förhindra den kurdiska gruppens kulturella självbevarelse och minoritetsidentitet. Detta trots att kurderna alltså var muslimer.

Slutsats

Tittar man till den akademiska litteraturen är det nog ingen, åtminstone som jag har stött på, som talar om folkmordet på armenierna som en exklusivt islamisk företeelse. Inför den här artikeln har vi alltså vänt oss till de ledande på området folkmord och uteslutande har man alltså i första hand lyft sådant som nationalism, den politisk-ideologiska övertygelse som man även på Dispatch International frambär, rasrealism och liknande som bärande motivation för masslakten, deporteringarna, landsstödlerna och så vidare. Med det sagt hade islam ändå en roll att spela tillsammans med de faktorer vi ovan nämnde, men som så ofta i också andra konflikter får religionstillhörigheten, snarare än en religiös signifikans, en mer etniskorienterad i dess ställe. Turkheten hade alltså i ungturkarnas idévärld en högst politisk dimension snarare än en samhällelig, där greker och armenier och judar utgjorde en “utländsk kropp i den turkiska nationalstaten” [Kiernan, 2007].

Ungturkarna hade det som mål att krossa alla icketurkiska inslag genom att attackera sådant som kultur, ras och språk. Religion var sekundärt. Turkiet och turkarna först.

Benjamin MIchele