Suleyman Shahs springande grav

Idag ger vi er en inblick i den märkliga historien om en klanledare från tolvhundratalet och hur han (eller någon annan) skyfflas runt i Syrien för att tillfredsställa turkiska nationalistiska intressen.

http://en.wikipedia.org/wiki/File:Tombeau_de_Suleiman_Chah.jpg

Bild från Wikipedia.

Förra veckan gjorde ännu en propagandavideo från massmediernas favoritgerilla, Islamiska Staten, succé världen över. De lät visa hur de slog sönder diverse utställningsobjekt i ett museum i Mosul och det var få mediaproffs som kunde hålla sig från att slå mynt av historien. Såvitt kommit Politifonen till kännedom är det ingen som gjort en grundlig analys av händelsen i svensk media, kanske inte i internationell engelskspråkig heller, utan den har typiskt sett använts för att driva nyhetsförmedlarens eller kommentatorns egen agenda.

Om det är fråga om autentiska fornlämningar eller replikor, varför det skedde och kommunicerades just nu, vad det säger om gerillarörelsen och en mängd andra frågor är obesvarade. De flesta som kommenterat saken förklarar den med att IS skulle hata historien för att den på något sätt utgör ett hot mot dess ideologi, alternativt att de är generellt bildningsfientliga, eller något liknande. Det motsägs av välkända fakta.

Främst bland dessa är att IS varit i Mosul sedan i somras. De har haft staden under något slags kontroll i ett halvår eller mer, beroende på vad man betraktar som kontroll. Goda möjligheter att vandalisera museet har förelegat under lång tid. Om vi antar att inspelningen är relativt färsk säger det oss att det inte var särskilt högt prioriterat att förstöra föremålen. Det kan alltså inte ha varit en primär drivkraft i förstörelsen, för då hade de gjort det för längesedan. Antar vi att de vandaliserade museet kort efter att de fick möjlighet till det men av ett eller annat skäl har tystat ned det, exempelvis för att kunna använda inspelningen som propagandavapen i ett senare skede, så är det uppenbarligen inte förstörelsen i sig som är det viktiga i historien, det är varför de kommunicerar det just nu.

Oavsett vilket är snacket om kulturminnesfientlighet generellt en felaktig eller åtminstone tämligen irrelevant aspekt på historien. Gärningen är uppenbart instrumentell i förhållande till något eller flera ändamål, inte ett ändamål i sig själv. Det är förvisso sant att gerillan ägnar sig åt systematisk förstörelse av gravar och kulturminnen men att det skulle vara primär drivkraft i sig är helt enkelt inte sant. För att förstå angreppet på museet bör man snarast se till vilken grupp som har intressen i samlingen och det tillstånd konflikten i regionen är i, istället för att spekulera i eventuella ideologiska avvägningar.

Målgruppen för propagandan torde vara assyrier, och då antagligen assyrier i exil i första hand. De som finns kvar i Irak och närliggande länder är antagligen redan övertygade om att IS är en mäktig och hänsynslös aktör i regionen, de kan troligtvis inte påverka de regeringar de lever under i särskilt hög grad. Troligare är att det är en fas i propagandamaskineriets strategi. Nyligen var det kopter, egyptiskt kristna, som var måltavla, med en mycket uppmärksammad avrättningsfilm inspelad i Libyen i centrum, nu verkar istället assyrierna vara målet för påverkan. Värt att notera är då att de flesta assyrier lever utanför Mellanöstern, i länder som USA, Sverige och Tyskland. Förmodligen är dessa som är tänkta att förmedla en våldsprojektion till sina lokalsamhällen och politiska beslutsfattare. Man kan misstänka att IS hoppas på att fler aktörer ska lägga sig i konflikten till följd av detta, precis som skett med Jordanien och Egypten. Sverige är på väg ned för att ge stöd till peshmerga i norra Irak, om man får tro utrikesminister Wallström.

Vidare, en koalition av miliser och irakiska regeringsstyrkor har aviserat att de avser ta tillbaka Mosul under våren. Med all sannolikhet kommer de att lyckas, om än med betydande personal- och materialkostnader. IS vet naturligtvis detta och det är nog mot den bakgrunden man måste se alla deras handlingar i förhållande till staden. Med det i beaktande verkar det som om vandaliseringen kan vara ett slags brända jordens taktik. Även om assyrier och andra som flytt staden får möjlighet att återkomma så ska det vara smärtsamt, ‘victory will taste as bitter as defeat’, för att låna ett uttryck från krigseposet Star Trek: Deep Space Nine.

IS förhållande till kulturminnen är alltså något mer komplicerat och instrumentellt än vad många låtit påskina på sistone. Det är okej, alla måste vi sälja oss för att få försörjning, men det är synd att ett så enkelt narrativ dominerar. Andra, intressantare, historier tenderar nämligen att hamna i skymundan. En sådan är den om Suleyman Shahs grav.

För ungefär en vecka sedan rullade en betydande turkisk styrka in i Syrien för att evakuera fyrtio turkiska vakter och de påstådda lämningarna efter en mycket gammal man. Han råkar vara, eller ha varit, Osman I:s farfar. Osman I var i sin tur det ottomanska rikets grundare, den man som såg en chans i det maktvakuum som uppstod efter mongolernas härjningar och började bygga ett alldeles eget kalifat, något som varit en populär profession i regionen ända sedan Profetens dagar.

Osman I lyckades särskilt väl och därför är även hans familj viktig för många turkar, inklusive Suleyman Shah. Han var verksam som klanledare i Levanten på 1200-talet och dog sannolikt 1236, genom att drunkna i Eufrat. Under hundratals år etablerades en tradition av att en viss grav i vad som nu är Syrien var just hans, vilket den antagligen inte var men det är oväsentligt för de som håller Suleyman i högaktning, så i slutet på artonhundratalet lät sultan Abdul Hamid II bygga ett mycket elegant kapell kring den. I samband med första världskriget bröt ottmanska riket samman och styckades upp. Frankrike hade då kontroll över området med gravplatsen och vad som återstod av den ottomanska regimen i slutet på kriget lyckades förhandla till sig ett avtal, en del av det övergripande fredsavtalet, med fransmännen. Det innebar att ungefär en hektar av Syrien skulle kontrolleras av Turkiet, vilket höll fram till 1973 när ett dammbygge gjorde platsen mindre lämpad att husera en sådan klenod som en grav som kanske, kanske inte, innehåller en hedrad landsfader. Det vill säga, den kreativt namngivna Assadsjön anlades genom en fördämning och det översvämmade gravplatsen.

Lösningen var att flytta graven ungefär åtta mil bort och där har den varit tills alldeles nyligen, natten mellan 21-22 februari. Efter månader av strid mellan sunnigerillor, i huvudsak IS, och kurdiska miliser, YPG/J, som verkar vara i färd med att bygga ett socialistiskt influerat självstyre baserat på PKK-ledaren Abdullah Öcalans tankar om konfederalism, är nu Kobane åter i kurdiska händer och så också en mängd byar i närområdet. Det är mot den bakgrunden som Turkiet nu bestämt sig för att det är dags att ännu en gång flytta på gravplatsen. Som alltså är i IS-kontrollerat område och på väg att bli kurdiskkontrollerat.

Som ni märker är detta alltså ett exempel på exakt sådan vederstygglig gravdyrkan och idolatri som vissa sunniradikala ideologer menar sig hata. Inte nog med att graven är utmärkt, den är därtill smyckad och har en ständig vaktstyrka som bevakar den. Den betraktas som så viktig att den har flyttats för att den ska kunna finnas kvar. Ändå har IS låtit den stå kvar. Visst fanns där en vakt, men det var omkring fyrtio reguljära soldater (sedan 2014, tidigare var det värnpliktiga), det är ingen match för en gerilla som har förmåga att belägra en mindre stad i månader. De kunde ha gjort processen kort med såväl soldater som själva kapellet, liksom i förbigående, precis som de brukar göra med shiitiska gravplatser stup i kvarten.

Men turkarna är en tillgång för IS, och turkarna ser IS som en sympatisk löst allierad styrka i kampen mot de förhatliga socialistiskt influerade kurderna och den kätterska diktaturen i Damaskus (såpass att de som påtalar det ibland dör under mystiska förhållanden). Så graven har fått vara orörd i nästan ett halvår. Gravskändning och kulturminnesförstörande är inte en primär drivkraft, utan något de handlar med, något de använder instrumentellt i förhållande till andra mål. I det här enskilda fallet gjorde också Turkiet bedömningen att det inte var aktuellt att rädda graven undan ett grymt öde förrän den var på väg att hamna under kurdisk kontroll.

En natt för ungefär en vecka sedan gick således turkisk trupp in i Syrien, och det var ingen liten konvoj. Uppgifterna varierar något men omkring hundra militära fordon, stridsvagnar och trupptransportfordon, är sannolikt nära sanningen. De samlade ihop kvarlevorna och raserade kapellet, för att sedan dra sig tillbaka till den turkiska gränsen, där kvarlevorna nu finns omkring tvåhundra meter in i Syrien. Tydligen är tanken att upprätta ett nytt kapell någon annanstans i Syrien, men det verkar inte klart var ännu, utöver att Turkiet avser behålla en hektar av Syrien för ändamålet, i enlighet med avtalet med Frankrike.

Tidigare har den turkiska regeringen övervägt att istället använda graven för mer sinistra ändamål, nämligen att arrangera en så kallad falskflaggad attack mot den för att få en anledning att gå in med trupp i norra Syrien. Den skandalen är ett av skälen till att regeringen försökt blockera tillgången till sociala medier och attentatsplanen lades på is i samband med att ett telefonsamtal om saken läckt ut.

Stackars Suleyman, eller vem det nu är, har det alltså inte så lätt. Han, eller hon, behöver inte anstränga sig för att rotera i graven, områdets politiska och militära instabilitet löser det utan att ens fråga först.

//Elwa Ninpo — Politifonen