Islamiska statens islamistiska särart

ReturnofKhilafI den islamiska rättstraditionen intar kalifatet en särställning. Kaliftiteln är en titel som kan erhållas genom en slags gallringsprocess eller shura (men också genom att den rådande ledaren själv utser en efterträdare) och institutet är en legal förutsättning för stora delar av den islamiska jurisprudensens materiella regler. Det spelar också en roll för frälsningsläran, vissa fuqaha (rättslärde) menar att uttalad lojalitet till en kalif, att avge bayah, är en förutsättning för att man ska kunna dö och inträda i himlen som en rättfärdig muslim.

Sker inte det dör man som om man var okunnig om islam. En muntlig tradition vidhåller att den som inte känner till sin imam dör en ignoransens död (Mawt al-Jahiliyya). En annan version vidhåller att den som dör utan att proklamera sin lojalitet (bayah) dör en ignoransens död, som här förmedlad i en text publicerad av Hizb ut-Tahrir till exempel.

Det profetiska efterspelet och de 12 kaliferna

Efter att profeten Muhammed dog utmynnade tvisterna om hur hans samhälle och territorium skulle förvaltas i att nya ledare skulle utväljas bland hans släktingar, eller åtminstone ur hans stam, Qureish. Andra kan inte erhålla kaliftiteln enligt denna form av ortodoxi, även om många muslimska ledare har menat sig vara kalifer, eller som man med titeln också kallas, Amir al-Mu’minin, de troendes ledare. Mulla Omar tillskrev sig till exempel den titeln under sin tid som talibanernas ledare i Afghanistan.  Även så Abu Bakr al-Baghdadi. Det är av den orsaken som IS (Dawla al-Islamiyyas) ledare hävdar klanrelaterade band till profeten Muhammad. Den välkända hadithen (återberättelsen), kallad Hadith Al-Ithna Ashar Khalifah, vidstår att:

The Messenger of Allah said: This affair (Islam) shall neither pass nor will come to an end while my twelve caliphs pass in it. All of them will be from Quraysh

Hans hela pseudonym är Abu Bakr al-Baghdadi al-Husseini al-Qurashi och här är det den sista delen i hans namn som är signifikant. Han proklamerar att han tillhör Quraish. Muhammads klan. Därmed söker han hävda tillhörighet till den kedja av tolv khulafa (plural för kalif) som skall upprätthålla och leda den islamiska nationen. Hadithen har dock aldrig riktigt utmynnat i någon rättsregel, men snarare har den blivit föremål för teoribildning. Vissa sunnitiska lärde har pekat mot historiska kalifer för att rättfärdiga deras statsmannaperiod, med olika förslag om att den och den kalifen var någon av de tolv utlovade. Andra har lämnat möjligheterna öppna för uppstickande kalifer. Vi antar befogat att al-Baghdadi och Mullah Omar sällar sig till den senare gruppen. Här finns också andra teoretiserande sunnitiska inslag, men vi lämnar det därhän.

En shiitisk tolkning av de 12 kaliferna

Hadithen har även relevans för shiiterna, men med en något divergerande uppfattning av vilka som representerar (eller ska representera) dessa tolv mahdiyeen. Den påminner något om de båda gruppernas sunnitiska lärdes teoribildningar, man tillkännager nämligen bestämt vilka som representerar de tolv kaliferna. Men i skrivande stund är det bara en av dem som lever. I det fördolda. Hans namn är Muhammad al-Mahdi. Den stora skillnaden ligger alltså i att shiiterna förkastar samtliga kalifat och stater och betraktar dem som orättfärdiga tillskansare av makt. Med undantag för ett litet statsbyggesprojekt i Iran, vars existens inkorporerats i teorier om den shiitiska kalifens maktövertagande, som en slags företrädare i hans frånvaro. Men det är ett undantag. Föregående den islamiska republikens framväxt sågs världsliga frågor, alltså politik och statsbyggande, som frågor bortom den islamiska sfären. Den enda rättfärdiga staten var den av Gud utlovade staten under Muhammad al-Mahdi. En profetia. Det är vad shiitisk syn på kalifatet är, inte mer.

Därför har ett reellt hot om en internationell islamistisk rörelse med rötter i Iran aldrig setts som ett troligt hot. Iran är mer av en mäktig statsmakt i Mellanöstern, som på olika sätt söker befästa sitt inflytande i området, bland annat genom Hizbullah i Libanon, Bashar al-Assad i Syrien och ett shiitiskt lett Irak: ett Iran som styr via proxy och inte genom ett omfattande och expansivt statsbyggande.

IS särart och andra jihadisters målsättningar

Emedan militant jihadism inte är något nytt, det finns tusentals grupper som kan knytas till begreppet och en del av dem har varit aktiva under lång tid, är IS den första sådana rörelse som i modern tid har proklamerat ett kalifat. Mer än något är det omständigheterna som medfört att IS är den enda grupp i världen som har som primärt mål att utvidga och försvara redan existerande gränser för det kalifatet. Initialt hade målsättningen en något annorlunda karaktär än den har i dag. Det talades i huvudsak om en befrielse från förtryckets kedjor, någon slags altruism: unga människor strömmade in, och gör det än idag, med förevändningen att de sett “tusentals människor dö” hemma i tryggheten bakom televisionen och vid datorn. Men för ideologerna, de som alltså drar i IS trådar i bakgrunden, är det i dag mer en kamp för ett redan existerande kalifat och dess expansion eller överlevnad.

Doha-institutet publicerade nyligen resultaten av en omröstning man hade gjort på frågan om vad som driver människor till att ansluta sig till IS eller andra sådana organisationer. Det är en punktlista om fem orsaker där man kunde se att det å ena sidan i stor grad hängde på en inhemsk misstro på de nationella regeringarna. Våra regeringar anses stå handfallna inför till exempel Bashar al-Assad, som enligt dem mördar och slaktar sin befolkning. Statsvåld mot civila, med kemiska vapen och annat som tillskrivs dem och en ojämn maktfördelning är alldeles avgörande orsaker för rekryteringsfrekvensen.

Men det åsido, att unga människor i missriktad mening beger sig in i andras konflikter utifrån identifikationsmarkörer man anser sig dela med befolkningarna som står som mottagare av det statliga våldet, är det bara IS som menar sig ha en inomislamiskt legal statsbärande motivation. Man har alltså en relativt väl fungerande administrativ stat, sjukhus, gränser, lagar och domstolar för att sätta lagar i kraft, en socialekonomisk apparat för samhällets utsatta och en massa andra nödvändiga komponenter, som en relativt stark ekonomi, sammanslaget nödvändiga beståndsdelar för staters överlevnad. För dem liksom för andra stater i konflikthärdar, handlar det om ett försvar av nationen, eller i det här fallet, det internationella kalifatet.

Al-Qa’idas målsättningar

För att tydligt se skillnaderna kan man analysera al-Qa’idas målsättningar. Deras policy har haft en mer nationalistisk orientering, där det internationella samfundets engagemang på muslimsk mark, med USA i spetsen, har betraktats som den muslimska världens största hinder till självständighet. Tittar man till deras officiella pressmeddelanden framgår det ganska tydligt att målet för dem rotat sig i en aspiration att tvinga demokratiska länders styrkor att lämna specifika länder.

Sekulära politiska målsättningar har således legat i framkant för deras kamp, emedan religion haft en mindre roll att spela. Till exempel har man varit noga med att tala ett religiöst symbolspråk som specifikt haft som syfte att locka till sig rekryter med muslimska övertygelser, men i bakgrunden har sådant som att USA villkorslöst har stött Israels politiska förhållning till Palestina haft mer med saken att göra (9/11 Commission Report, s.147) eller att den arabiska halvön anses ockuperad av utländska styrkor. För al-Qa’ida förefaller det således som att det som bestämmer dess fientlighet gentemot en part således inte är vad den är, men vad den gör. Vissa likheter finns dock med IS, dels dess sekundära målsättning, ett kalifat, men också att den rekryterar ur en transnationell målgrupp.

Hamas nationella jihadism

Något missriktat har Hamas kommit att jämföras med Dawla al-Islamiyya (IS) av sådana framstående figurer som Netanyahu, Israels premiärminister. Det är väl inte alldeles oförståeligt varför en man i hans position väljer att göra så. ett slags Ad-Hitlerum, eller “Ad-Dawlarum”, ligger honom förmodligen nära till hands, men Hamas har i princip inga likheter med IS, förutom att man svepande talat om juden som en dödlig fiende förr. Ideologiskt står man dem dock så långt bort det går egentligen, Hamas har nämligen approprierat politiska idéer nära förbundna med upplysningens tidevarv, nämligen ett statsskick som bygger på den europeiska nationalstatsmodellen.

Sett ur det perspektivet är Hamas kamp en för nationell självständighet och självbestämmande. Likheten med al-Qa’ida finner vi dock i att man valt en strategi där man specifikt attackerat en demokrati, nämligen genom att utifrån söka styra opinionen med våld mot dess väljare. I dag är det kanske inte lika relevant att tala om Hamas på det sättet sedan man inte implementerat våldsamma självmordsdåd mot civila mål på åtminstone tio år. Men för tio år sedan hade den analysen varit passande.

Vad gäller Hamas islamistiska ideologi tycks det som att den lades på hyllan när man väl intog makten genom demokratiska val för några år sedan. Man implementerade till viss del en auktoritär och totalitär politik men den var föga islambaserad. Det auktoritära styret gav inte upphov till en sharialagstiftning till exempel, för IS skulle det vara något otänkbart. Dessutom har Hamas accepterat den demokratiska principen om allmänna val. Det är ett sekulärt påfund som i sig rimmar dåligt i IS öron.

En annan sak värd att nämna är att Hamas har erkänt en judisk stat, åtminstone en de facto judisk stat. Hur man de jure förhåller sig i frågan är förmodligen en annan. Islamiska staten förkastar våra moderna gränsdragningar.

Muslimska brödraskapets islamism

Det kanske inte är helt relevant att längre tala om MB sedan Sisi-kuppen, man förlorade all makt och hundratals medlemmar fängslades. Det åsido kan det fortfarande vara av intresse att kort titta till MB:s militanta historia och dagens någorlunda salafimoderation. Med Hassan Al-Banna, rörelsens grundare vid rodret, konstruerades en politisk kritik av den brittiska ockupationen av Egypten och Palestina. Den utmynnade sedermera i att Muslimska brödraskapet kom att organisera väpnade brigader som störde Israels ockupation. Retoriken var tydligt liberal i det att den sökte slå sig fri från kolonialismens klor.

Men trots närheten till våld genom åren, var MB en organisation och ett politiskt parti som approprierade sådana idéer som konstitutionalism och nationalism. Man föreställde sig en enad egyptisk nation under ett parlamentarisk statsskick. Parlamentarismen var alltså så lockande för Ikhwan al-Muslimin (arabiska för MB) att Imam al-Banna redan på 1940-talet sökte erhålla plats i parlamentet. Han ställde även upp som kandidat i två val, men eftersom MB var fientligt inställda till den brittiska ockupationen, valde Storbritannien att sätta käppar i hjulet för den aspirationen.

Samtidigt pushade Muslimska brödraskapet för en islamisering, man kombinerade ett slags väckelseislamisk salafism med politiska teorier myntade i och för ett västerländskt sammanhang. Det var i den miljön som brödraskapets kanske kändaste teoretiker och tänkare kom att söka förklara den egyptiska statens våldsamma behandling av MB:s medlemmar. Sayyid Qutb kom sedermera att förvandla rörelsen till vad som kan vara den första moderna takfirirörelsen, en religiös förhållning som än i dag är populär bland andra grupper, som al-Qa’ida och IS.

Inom de mer radikala miljöerna har MB mindre sympatier, detta eftersom framstående ultrakonservativa tänkare indirekt anklagat MB för polyteism. Deras bedömningar av det demokratiska systemet som ett slags självdyrkan, en polyteistisk aktivitet, medför att brödraskapets parlamentariska inriktning och uppmaningar om voteringsdeltagande i demokratiska val står i strid med de ultrakonservativa tänkarnas slutledningar. Brödraskapet har också direkt kritiserats av al-Qa’idas försteman Ayman al-Zawahiri för att locka unga muslimer till val istället för till jihad.

Samtidigt ska det nämnas att MB betraktar krigen mot Irak och Israel som ockupationer och ockupationer får lösas med jihad. Försvarsjihad. Dels det och dels att man uppenbart har problem med antisemitism, något man delar med många andra islamistiska organisationer och rörelser.

The Brotherhood does authorize jihad in countries and territories occupied by a foreign power. Like in Afghanistan under the Soviets, the Ikhwan views the struggles in Iraq and against Israel as “defensive jihad” against invaders, the Muslim functional equivalent of the Christian doctrine of “just war.” However, the Brotherhood’s failure to stress the religious dimension incenses the jihadists, who mock the Brotherhood (including Hamas) for conducting jihad “for the sake of territory” rather than for the sake of Allah. Compare the statement from the Brotherhood’s Yusuf al-Qaradawi, who argues that “the enmity between us and the Jews is for the sake of land only,” with this one from Zawahiri: “God, glory to him, made the religion the cause of enmity and the cause of our fight.”

Shiitisk islamism

Den shiitiska islamismen är ett relativt nytt fenomen. Idéerna för ett politiskt islam uppstod när shiitiska muslimska tänkare kom i kontakt med konstitutionalismens idéer på 1800-talet i och med Storbritanniens krig om mark och resurser i Iran. En populär protest uppstod i anslutning till det under Qajardynastins kung,  Naser al-Din, som sedermera utvecklades till en konstitutionalistisk revolution. Revolutionen gav upphov till en serie idéer om politisk riktning och teori, även inom den religiösa sfären. Här sökte man göra konstitutionalismen kompatibel med shari’a, alltså ur ett shiitisk perspektiv, sekularism med religion.

Dessförinnan hade religionen haft en aningen decentraliserad funktion, en där lokala lärde gav rådgivning i allt som rörde samhällets frågor, förutom politik. Den politiska sfären sågs inte som ett område där islamiska jurister och andra sakexperter hade något att erbjuda, men att all eventuell politisk styrning var ämnad åt de 12 shiitiska ledarna, Ahl al-Bayt, som profeterats om i de muhammedanska återberättelserna. När man nu så hade introducerats för idén om konstitutioner och nationer skulle ett nytt politiskt kapitel i shiitisk politisk teori skrivas, en där man kunde ge politisk auktoritet åt fuqaha under tiden som man väntade på de rättmätiga ledarna enligt profetian. Så föddes idén om Wilayat al-Faqih, politiseringen av de teologiska och juridiska traditionerna i shiitisk imamism.

Den möjligen viktigaste av de shiitiska tänkarna i modern tid var Ruhollah Khumayni, en man som väldigt tidigt konstruerade nationalistisk shiapolitisk kritik av Irans inhemska politiska situation. Den utgick ifrån att Irans inhemska politik inte skulle domineras av imperialister vars intressen inte överlappade den persiska nationens egna. Det var således en kritik av den institution i Iran som möjliggjorde den styrningen, Irans egna kungahus.

Efter många år lyckades Khumayni genom en populär revolution erhålla makten i landet och än idag håller hans efterträdare de politiska ställningarna. Det var också ur den islamiska revolutionens kölvatten som sedan sådana grupperingar som Hizbullah uppstod, och kanske otippat har Irans realisering av sin teokrati fungerat lite som en förgrundsmodell eller inspiration till andra, också ickeshiitiska, sådana statsaspirationer. Irans islamism har även genererat inhemsk opposition i form av en gruppering med en marxistislamistisk ideologi med en demokratisk vision.

Saudisk islamism, wahhabism

I Saudiarabien är en särskild islamistisk ideologi statsbärande som i hög grad påminner om europeisk feodal monarki. Istället för att sammanföra konstitutionalism, marxism eller nationalism med islamisk rättstradition är det snarast en inympning av feodala samhällsstrukturer och marknadsekonomi som är karakteristisk. Det är ett samhälle starkt präglat av spänning och konflikt mellan ekonomism och islamisk ultraortodoxi, där det både förekommer köpcentra av amerikanskt snitt och delar av den straffrätt som hör de tidiga kalifaten till.

Det medför bland annat att Saudiarabien gjort sig beroende av pengar som maktmedel, samtidigt som den statssanktionerade överideologin är en specifik religiös lära. Hur avstegen från reglerna om kalifen som en förutsättning för ett autentiskt islamiskt statsskick motiveras i Saudiarabien känner vi inte till några exempel på men det förhållandet att en monark med familj styr landet och gör så i egenskap av ekonomisk överklass är ett särdrag som skiljer ut den saudiska wahhabismen från de övriga i den här sammanställningen. Men det existerar i överflöd sunnitiska diskussioner om monarkins vara eller ickevara ur ett rättsligt perspektiv och har gjort så en längre tid, Saudiarabien är nämligen inte de första islamiska monarkernas land.

Islamiska staten och dess ideologiska anakronism

Kanske ter sig Islamiska statens namnval än märkligare, sett till deras puritanska konservatism, man talar ju om en återgång till det som från modernismen är frikopplat, nämligen till det “rena islam” samtidigt som man väljer att använda sig av terminologi som inte är islamisk: “staten” eller “dawla” är en term som för bara några hundra år sedan betraktades som främmande.

Är begreppet ”Stat” en term som autentisk islam bekänner sig till? Om vi betraktar de böcker som de muslimska akademikerna klottrat ner under de sista 50 åren, så finner vi att de använder sig av ordet ”Dawlah” som de menar betyder ”Stat” och ordet ”Dawlah Islâmiyyah” som de menar är synonymt med ”Islamisk Stat”, och genom detta bruk uppstår termer som ”Dawlah Nabawiyyah” (den Profetiska Staten), ”Dawlah Umawiyyah” (den Umayyadiska Staten), ”Dawlah ’Abbâsiyyah” (den Abbasidiska Staten) och så vidare och så vidare. Beträffande Profetens Följeslagare, deras efterföljare, efterföljarnas efterföljare, rättsskolornas imamer, juristerna, mufassirûn, muhaddithûn, mutakallimûn, historikerna, sufierna, filosoferna, litteraturens folk och lingvisterna så använde sig ingen av denna term i 1300 år.

Samtidigt går även anakronismen att identifiera i ideologin som sådan. Islamiska statens statsprojekt, liksom valet av dess namn, kan inte betraktas som annat än en slags oegentlighet. Trots påståenden om en återgång till det som anses gått förlorat, ett riktigt islamiskt styre, har man valt att utesluta traditionalismen som den är uttryckt av rättsskolorna. I den meningen är rörelsen snarare reformistisk, så som wahhabismen (eller den neosalafitiska inriktning de själva tillskriver sig) också var en gång i tiden.

Inhousekritiken

Kritiken mot Islamiska statens ledarskap från den islamiska världens tänkare bottnar också i huvudsak i att IS frångått det traditionella islam, kritik som följts av en lång radda dekret som undertecknats av några av världens mest ansedda lärde. Det är något som ledarskapet har valt att ignorera, inte med försök till textrefutation eller apologetism, men bara genom att inte låtsas av det. Vad man sökt slå mot i ambitionen att fälla deras ideologi är gruppens tendens att kontextlöst, utan några hänsyn till den myriad av förarbeten som framarbetats genom århundraden, agera på textunderlag som för varje enskild situation tycks passa deras agenda. Det är inte tolkningspraxis menar man inom de traditionalistiska leden.

Som vi sett är alltså det vanliga för dessa mer betydande islamistiska rörelser att de sammanfört någon del av västerländsk idétradition med islamiskt tankegods. Det kan vara nationalism, marxism, konstitutionalism, demokratiska val, partibildning och så vidare. Men det implicerar inte i sig att IS har patent på ett mer “rent” eller orört islam. Att tala på det viset vore att dels ge dem legitimitet i sina förfaranden, men dels också att förneka att deras utläsning saknar intryck från sitt sammanhang eller situation. Det är alltså ett alldeles astronomiskt stort felslut att anta att Islamiska staten har “rätt” eftersom de alla andra statsprojekten har “fel”.

Ideologiska svagheter

Rent ideologiskt är de dock relativt sofistikerade. Det vore svårt att underhålla så många likasinnade annars. Snarast ägnar de sig åt en ganska raffinerad teologisk diskussion med andra muslimer av liknande övertygelser, men det som förstås utmanar dess tyngd eller “sanningshalt” är oviljan att låta sig kritiseras mer än vad som är brukligt. Sådant som kan tänkas utmana den egna världsbilden, som nu senast ett förbud mot evolutionsstudier i skolan, det måste kväsas, likt en del högerkristna dominionistiska rörelser i USA försöker sig på.

Där det går med förbud gör man det och där det inte går så med stats- eller gerillavåld. En livskraftig tro blir en stel dogm om den inte tål att utsättas för trauman. Tål den inte trauman går den att fälla, det är bara att man måste ta fram ett sätt för hur det ska gå till. Typiskt sett innebär det i asymmetrisk krigföring mot en gerilla, ‘counterinsurgency’, att man behöver vinna lokalbefolkningens förtroende och få över den på sin sida och här finns alltså en öppning för ideologisk inverkan.

Samtidigt finns hos IS en öppenhet för teknologins möjligheter. Man kan argumentera för att det här är den inympning av västerländsk kultur som återfinns hos IS som de också är beroende av, att de effektivt och målmedvetet exploaterar ny teknik och de nya fora för debatt och propaganda som de medfört. Anknytande till detta är att de också har ett entreprenöriellt drag, såtillvida att de tillskansar sig och använder ekonomiska resurser autonomt snarare än går på bidrag från sympatisörer. De har, så att säga, en modern företagsstruktur snarare än den ideella föreningen eller folkrörelsen i åtanke som organisationsmodell.

Det medför också en annan möjlighet, att deras syn på innovation, som i ultrakonservativa led ses som en synd, kanske blir en av deras stora motsägelser, men som också gör viss kritik av dem verkningslös, för om det enbart handlar om en återgång till förmedeltid, skulle deras val av kommunikationsmedel, informationsspridningsvägar och företagsamma organisationsstyrning med mer se helt annorlunda ut.

Ben Etta och Elwa Ninpo