I huvudet på en jihadresenär

syria-2_2677660b

Danska tidskriften Politiken har gjort en intervju med en gerillasoldat, Ryan Omar, som åkte från Danmark till Libyen som sjuttonåring för att strida mot Ghadaffi-regimen under vad som då kallades för den arabiska våren, en numera tämligen passé eufemism för en serie uppror mot kolonialmarionetter och fattigdom.

Intervjun är intressant för den är nyanserad och närgången, Ryan får förklara i ganska stor detalj hur han tänkte och hur han ser på sin tid i rebellrörelsen. Han berättar att hans fars antipati mot Ghadaffi spelat en betydande roll för hans beslut att resa och delta i striderna. Framförallt genom faderns berättelser om vilket förtryck diktaturen hade inneburit och varför de flytt landet, så det var alltså inte hans egna upplevelser utan familjens upplevelser och personliga historier som drev Ryan till att hoppa av gymnasiet och ta upp vapen. Han berättar också om hur det är att vara en gerillasoldat, från erfarenheter av sårade och döda kamrater till det psykologiska motståndet mot att skjuta mot en annan människa i syfte att döda denne.

Den är mycket läsvärd och förhållandevis detaljrik. Han intervjuas inte som ‘avhoppare’, ‘krigare’, ‘jihadist’ eller någon sådan kategorisering utan ganska förbehållslöst. Det gör att hans uppgifter förmodligen är trovärdiga, och att vi kan lära oss något om varför andra väljer att resa från länder de flytt till för att ta upp vapen i diverse strider. För svenskt vidkommande är det primärt Somalia, Syrien och Irak som är relevanta, under många år har det mer eller mindre intensivt debatterats hur vi bör förhålla oss till de (i huvudsak unga män men också en andel kvinnor) som gör sådana resor.

Jag tror att det om att hans fars berättelser om förtryck är särskilt viktigt att beakta. För att kunna hantera så kallade jihadresenärer måste vi förstå dem, och om vi använder Ryans berättelse som hypotetisk modell kan det ge förslag på hur vi kan förklara och förstå en del av de som rest till Somalia, Syrien och Irak.

Alla tre är länder med blodig nutidshistoria. Det senaste kriget i Somalia, 2006-2009, var en invasion av ett till övervägande del kristet land, Etiopien, med visst stöd av västländer och en kolonialregering, en reaktion på att landet efter en period av korruption och anarki tagits över av en organisation av islamiska domstolar. Det narrativet fick stort genomslag i hur kriget skildrades, där västlig rapportering i hög grad gick ut på att landets styrdes av islamister och att de väpnade grupper som stred på islamiska domstolarnas sida var onda talibanliknande galningar. En av de motbilder som fanns var att landet var på väg att skaffa sig ett muslimskt självstyre och att kristna stormakter som en del av det globala kriget mot muslimer, eller Global War on Terror som Bush d.y. och USA kallade det, lade sig i.

Perioden innan kriget präglades av social oro, förtryck och misär, som många flydde ifrån, bland annat till Sverige. Man kan misstänka att en del av de som reste för att strida med al-Shabaab resonerade på ett sätt liknande Ryan. Berättelser om kaos och lidande, berättelser om hur de islamiska domstolarna och deras militanta frihetskämpar seglade upp som ett slags skuggregering och städade upp ett land i kollaps, för att sedan angripas av ett grannland och geopolitiska stormakter med en annan konfession. Jag säger inte att det är rätt bild av processen, bara att det är en som är begriplig och möjlig, som jag sett förekomma.

Syrien och Irak har liknande bakgrundshistorier. Miliser som menar sig vara frihetskämpar vänder sig mot genomkorrupta regeringar och säger sig vilja ersätta dem med from (islamisk) rättvisa. I båda länderna har sunniter behandlats med aggression och diskriminering under det senaste decenniet (eller mer). I Irak undanröjdes Saddam Hussein och ett shiadominerat förtryck av sunniter inleddes, medan Syrien haft den alawitiska Assad-dynastin som ledare sedan fransmännen släppte sin koloniala makt över landet. Alawiterna har under lång tid förtryckts av sunniter så Assad-dynastin har av historiska skäl och för att kunna behålla makten, så att säga, hämnats på sina grannfolk och privilegierat andra alawiter. Förmodligen är det därför armén fortfarande är regimlojal, officerarna är till övervägande del alawiter och medvetna om att en sunniradikal regering kommer att mörda eller fördriva dem på rent etnisk-religiös grund.

För en ung person som flytt från endera land till Sverige med sin familj har förmodligen flytt antingen Assad eller amerikanerna och Nouri al-Maliki (vilka alla är skyldiga till i stort sett samma synder som, säg, IS). Hemma förklaras det som att respektive regering hatar den egna gruppen och sett på distans ser det ut som om de formellt sunniradikala jihadiströrelserna är ett slags frihetskämpar mot det förtryck som de flytt ifrån till Sverige. Sett på så sätt är det mer begripligt varför en del unga i Sverige beslutar sig för att köpa en flygbiljett och ansluta sig till IS, liksom till al-Shabaab. De verkar i länder härjade av kontinuerliga massakrer med etnisk prägel, där bilbomber och förtryck är vardag, där utländska intressen hänsynslöst exploaterat etniska, religiösa och ekonomiska motsättningar. Antingen genom direkta invasioner eller mer subtilt genom företagande, påverkan på politiker eller liknande medel.

I svensk inrikespolitik diskuteras de här krigsresenärerna vanligen i termer av ‘våldsbejakande extremism’ och ‘radikalisering’, ingetdera begrepp är tydligt och båda är synnerligen abstrakta. Jag kanske kommer att analysera dem närmre i någon framtida artikel men det kan helt kort konstateras att de inte hjälper oss att förstå och möta de personer som väljer att resa till sina familjers forna hemländer för att strida. Förstår vi dem inte, kan vi heller inte förstå hur vi bäst hanterar dem och deras anhöriga i relation till dessa resor och erfarenheter. Det är onekligen så att många verkligen inte vill förstå dem utan anser att de kan ta sitt pick och pack och dö i något sandigt dike någonstans, men det är inte en bra långsiktig politisk inriktning. Bland annat för att den stat som så att säga tar strid mot dem, med aggressiva kriminaliseringar, föraktfullt eller obegripligt språkbruk (som exemplen ovan), med mera, från den enskilde krigsresenärens perspektiv förmodligen ser ut att sälla sig till den utländska makt som är delaktig i striderna på marken, i Somalia, i Irak, i Syrien. Och i framtiden, förmodligen Nigeria, Mali, Niger, med flera länder i Sahelregionen.

Mediauppgifterna rörande hur många som rest till Syrien och Irak på sistone varierar stort, vanligen anges 100-300 personer. Dödligheten är stor, någon av de större tidningarna uppgav nyligen att omkring 30 personer redan dött i striderna där. Det är mellan 10-30 % dödlighet. Som det ser ut nu är också IS på fall, det har de varit sedan de började ta mark som om de vore en reguljär krigsmakt men de senaste månaderna har det accelererat kraftigt eftersom andra miliser formerats, omorganiserats och börjat samverka med varandra. Det betyder att hemvändandet snart börjar, vilket blir en delikat politisk nöt att knäcka. Å ena sidan står de som säger att vi bör möta hemvändarna med socialt stöd, å den andra står de som hånar de första och menar att de bör behandlas som farligt avskräde. Det är enkelt att anta att sanningen ligger någonstans däremellan, men i praktiken kommer det att bli en mycket svår avvägning. Som Ryan säger är det inte lätt att ta upp vapen och skada en annan människa på ett slagfält, det finns för de allra flesta ett starkt psykologiskt hinder för det och det är också välkänt för varje försvarsmakt.

Det är något militära organisationer har brottats med och försökt åtgärda sedan antik tid, som ännu i våra dagar inte är ‘löst’. Därför är beskrivningen att de som reser generellt är våldsbejakande förmodligen gravt felaktig. Det är inte för att de är förtjusta i våld som de åker, det är något annat. Motsvarande gäller antagligen extremistetiketten. De ser sig inte som extrema, känner sig antagligen inte extrema, och om de ser konfliktmiljön som extrem är det från deras perspektiv förklarat av en bakgrundsberättelse liknande de som jag skisserat ovan, alltså att det är västmakterna och korrupta regeringar som är extrema snarare än de stridande gerillarörelserna. De sätter oljeprofit över människoliv, de bombar med fosfor och kärnvapen för att förstöra generationer av människor, de ljuger eller mörkar sina egna brott, och så vidare.

Den här intervjun (video) ger ett exempel på detta och är kort men talande. “Warcrimes? What is a warcrime?” Den frågan bör vi ta fasta på. Ingen är straffad för amerikanernas bombningar av södra Irak, eller invasionen, eller al-Malikis massakrer och förtryck. Ingen är straffad för Assads brott. Det måste erkännas att det går att förstå och samarbeta med stater och organisationer som gör vidriga saker, för det gör vi hela tiden, oavsett hur många resonerar kring enskilda gerillors agerande. Så länge vårt tal om mänskliga rättigheter och krigsbrott bara handlar om vissa människor och inte andra är det tomt och fientligt.

Som jag ser det måste politiken och staten avhålla sig från ett abstrakt och fientligt språkbruk. Först då går det att hantera de så kallade jihadresenärerna på ett konstruktivt sätt. Sedan måste vi lyssna och förstå. Därefter har vi en chans att både ta avstånd från krigets groteskerier och samtidigt vara på fredlig fot med före detta och presumtiva gerillakrigare. Gör vi inte det kommer vi att dras in som en aktör i de här krigsområdena, vår hemmaplan blir en del av slagfältet och inte bara en propagandaarena.

Framförallt måste debatten avpolariseras, sluta vara en svartvit tvåsidig inrikeskonflikt där olika politiska läger frenetiskt försöker plocka populistiska poäng på människors lidande i andra delar av världen.

Nota bene. De konflikthärdar som min text behandlar kan beskrivas på många sätt, förslagen syftar till att begripliggöra ett visst fenomen, inte till att uttömmande och nyanserat beskriva konflikterna och ländernas historia. Det finns det inte utrymme till här. Jag söker heller inte ursäkta någon form av dödande eller annat omänskligt beteende, vilket är en vanlig respons när jag försöker lyfta detta. Det är bara en tarvlig retorisk kverulans.

//Elwa Ninpo — Politifonen