Krönika: Var finns rasismen?

Hejp Jag har av valrörelse och personliga förhållanden kommit att bli ganska inaktiv på Politifonen. Det är tänkt att jag ska avsluta en artikel om homosexualitetens etiologi som besvarar smått vansinnig skräckpropaganda från Ingrid Carlqvist härnäst, men jag har litegrann tappat sugen på att avrunda den. För någon vecka sedan innehöll Konflikt i Sveriges Radio P1 flera intressanta trådar att blogga loss längs, vilket inte heller blivit av. Det är något som sitter fast i mitt skrivande och förmodligen är det en kombination av politisk depression och lite annat av privat karaktär.

Problemet är större än Sverigedemokraterna

I valet gick Sverigedemokraterna (SD) starkt framåt jämfört med 2010. Min mening är att det var precis lika väntat som valresultatet i övrigt. Ingen blockmajoritet i riksdagen, S+MP-regering i kraftig parlamentarisk uppförsbacke, pajaskonstnärerna och våldsverkarna i Svenskarnas Parti fortsätter floppa hårt, Alliansen tappar sina ledare och övergår till att vara ett paraply för en återhämtningsprocess.

Alla skyller på SD, eller på påstådda orsaker till SD:s framgång, många fick panik, men allt kommer naturligtvis att tröska på ungefär som vanligt. Det finns en pågående och bitvis ganska hysterisk diskussion om hur övriga politiska partier och massmedierna bör behandla SD. Ofta går samtalet ut på huruvida de är att betrakta som ett rasistiskt parti, ett fascistiskt parti, om deras medlemmar är rasister, om deras sympatisörer och väljare är det, och så vidare. Trots att de har varit med oss sedan slutet på åttiotalet sitter många fortfarande fast i något slags utdraget försök att definiera och kategorisera partiet, under förevändningen att det inte är önskvärt och borde avvecklas.

Ett problem med situationen är att oavsett hur mycket rasism som kan ådagaläggas kring SD så är rasism som fenomen ett långt större problem. Även om SD försvann imorgon, bröt samman som Ny Demokrati eller helt enkelt bara lade av, så skulle all utlänningsfientligt motiverad sympati för dem finnas kvar. Alla de som röstat på SD skulle finnas kvar. Hur vi ska hantera sådana politiska yttringar vore fortfarande olöst. Partiet är alltså inte mer än ett symtom, och bör inte behandlas som något annat. Låt gå för att de övriga riksdagspartierna slår knut på sig för att undkomma den typ av parlamentarisk roulette som nu uppstått. Det hade de gjort även om det hade varit ett annat outsider-parti som hade en så kallad vågmästarroll, för de större parlamentariska fraktionerna vill veta hur deras förslag kommer att emottas i kammaren.

När ett parti, som man dessutom vägrar föra dialog med, har en relativt stor kontroll över hur utfallet blir i viktiga riksdagsvoteringar blir det också oerhört osäkert hur de faktiskt kommer att utfalla. SD har i sin makt att straffa de andra partierna för oförrätter, åtminstone när det gäller blockskiljande motioner. De kan välja vilket block som ska vinna en votering baserat på andra faktorer än de som är vanliga i politiken, exempelvis samarbeten kring reformprogram eller utbyte av stöd för olika förslag. En oförutsägbar aktör, helt enkelt.

Ett nytt perspektiv: fokusera på politiken. 

Men det är inte hanteringen av det som den allmänna debatten kring SD handlar om. Den handlar snarare om varför partiet växer och hur det bör kategoriseras, i förlängningen huruvida majoritetssamhället har anledning att betrakta SD med sympatisörer som de i sin tur betraktar tiggare. Detta är som, jag påpekat, en dålig utgångspunkt. Istället bör avstampet ske någon annanstans. Ett förslag kan vara att helt enkelt strunta i att forma diskussionen efter SD, ignorera dem och frågor om rasism och demokratins svagheter, för att istället jobba på som vanligt med att ta fram stark och gångbar politik. Det tror jag vore mer verksamt mot SD som symtom än fokus på SD i sig.

För den som ser rasism i samhället, och eventuellt också oroar sig för framväxten av en ny fascism i Europa, kan det kännas som en otillfredsställande strategi. Detta oavsett hur verksam den skulle kunna vara, bland annat för att det är möjligt, ibland till och med lätt, att samla rörelser kring samhällsproblem, något som SD är ett ypperligt exempel på. De hittar på samhällsproblem som inte finns och samlar sedan medlemmar och väljare kring dessa.

I någon mån fungerar alla eller de flesta politiska rörelser på detta sätt, då varje politisk teori eller ideologisk berättelse med nödvändighet är inkomplett eller förenklad. Det är för övrigt viktigt att erkänna, utopiska eller totalitära anspråk kan kanske fungera organisationsinternt för att upprätta eller bibehålla lojalitet tillfälligt men för långsiktig och konstruktiv politik är det föga gångbart.

Vad gör Politifonen?

För den som vill bygga en antirasistisk rörelse blir det därför viktigt att trovärdigt och tydligt peka ut var rasismen finns, hur den uppträder och varför organisationens verksamhet är av betydelse för rasismens utvecklingsprocess. Så det är där någonstans vi, som antirasistisk blogg, bör inleda vårt projekt, med att peka ut var rasismen finns. Det har vi också ofta gjort, genom att analysera och bemöta populära artiklar på en mängd bloggar och liknande webbtjänster, genom att redogöra för historiska skeenden, med mera, men det har i huvudsak varit reaktivt.

Vi har sett något och reagerat på det. En nackdel med den taktiken är att någon annan leder, i praktiken är det rassarna, nassarna och nyfascisterna som drar vårt antirasistiska lok bakom sig när vi skriver reaktivt, utgår från deras publiceringar eller diskussioner.

Vad kan Politifonen göra nu?

Som jag ser det borde vi göra mer. Vi borde skildra Sverige, Europa, resten av världen, från mer generella perspektiv. När du kommer i kontakt med personer som säger att flyktinghälp är viktigt men att förläggningen inte får byggas där eller där för att det eventuellt skulle sänka värdet på bostäderna i närheten ska det finnas en analys av tankesättet att hänvisa till här. När tiggeri diskuteras men det är specifikt romska tiggare som avses ska det finnas en artikel här som behandlar saken och visar att diskursen implicerar dubbla måttstockar, en för mer eller mindre vita tiggare som sitter framför datorn och ber om mat, mediciner, pengar, leksaker, i sociala medier istället för ett gathörn, en för upplevt eller faktiskt romska tiggare.

Finansiering vore på sin plats

En hake är att vad vi gör tar mycket tid. Det kräver en ohygglig mängd läsande, från trålande av offentliga utredningar till närstudium av hur resonemangen går i en viss högerextrem avkrok, från läsning av utländsk facklitteratur till försök att förstå vad som står mellan raderna i dagspressen. Att skriva är redan i sig en långsam process, åtminstone för mig. Noggrannhet är helt enkelt viktigt, av respekt för läsaren och för hantverket som sådant. För att komma till sin rätt skulle den här bloggen behöva finansiering och en budget, istället för det lösa nätverk av fritidsförfattande aktivister som vi är idag.

Vi publicerar för lite, för sällan och det är nästan alltid reaktivt. Ibland har vi, lite på skoj, lite på allvar, diskuterat om vi ska öppna donationskonton, gå ut i samhället och tigga hos fonder, företag, myndigheter, bland annat. Hittills har vi inte gjort slag i saken, delvis en följd av att ingen av oss varit fri att lägga ned den tid det tar att administrera byråkratin, ansökningarna, kontakterna.

Jag vet inte hur vi skulle kunna göra Politifonen lönsam för en tredje part, men det projekt vi drivit de senaste åren har varit betydelsefullt. Förutom att vi skaffat oss ett visst rykte i högerextrema kretsar har vi fått ett bland antirasister. Förutom att uppskattas av enskilda vi aldrig ens märkt annat än som besöksstatistik har vi fått uppskattning från storspelare i samma bransch.

En obekväm process

Så, vi vill visa dig var rasismen finns, varför du behöver veta det och hur du kan förhålla dig till den. Det är en obekväm process, för du kommer att upptäcka vad vi ständigt märker i oss själva, hur du bär på bigotta fördomar och begagnar dig av tankesätt som, bland andra, de högerextrema rörelserna parasiterar på och underblåser. Förutom som medveten raslära bland hätskt agiterande nazister bor rasismen även i dig, för du tänker förmodligen inte ‘tiggare’ när du ser hur en person ber om hjälp på Facebook.

Eller ens när du ser en insamlingsbössa i en livsmedelsbutik. När du hör en granne säga något om hur farlig en flyktingförläggning är för huspriserna tänker du förmodligen inte att grannen bär på en rasistisk föreställning, för du är inte medveten om att andra marknadsfaktorer behandlas på ett annat sätt än den där eventuella flyktingförläggningen. Ingen har ännu visat för dig på ett tydligt och tillgängligt sätt att du och din granne nästan aldrig tänker på gruppboenden, vårdinstitutioner eller konferensanläggningar på samma sätt, utan framförallt accepterar den typen av resonemang när det gäller utlänningar. Min uppfattning är att vi behövs, som en förnuftets och nördighetens röst i ett fruktansvärt brusigt och hetsigt mediaklimat.

Drömmen vore förstås att någon klev fram och erbjöd anställningsavtal, tio papp i månaden skulle jag leva gott på, men vad som helst som innebär att det blir lättare för oss att skriva och publicera mer vore en helt fantastisk utveckling.

Elwa Ninpo, redaktionen.