En granskning av docent Jan Tullbergs invandringskritik: rättsväsende, skola, sjukvård och mycket mer (del. 3)

Docent Jan Tullberg

I Politifonens granskning av Jan Tullbergs bok Låsningen har vi i tidigare artiklar tagit upp hans genomgång av Jan Ekbergs ESO-rapport Invandringen och de offentliga finanserna. Del 1 och del 2.

Ekberg bedömde invandrarbefolkningens negativa påverkan på de offentliga finanserna till mellan 43,5 och 59 miljarder kronor för år 2006. Tullberg utgår i sin bok enbart från Ekbergs högre belopp. Han skriver visserligen på s. 99 att det “är inte helt orimligt eller ovanligt” att exkludera försvarskostnaderna i beräkningar, men lämnar till skillnad från Ekberg ändå inget utrymme för en alternativ kostnad. Tullberg vill dessutom revidera upp det högre beloppet till 85 miljarder. Politifonen kunde dock inte finna stöd för 12 av de 26 miljarder kronor som skiljde Ekberg från Tullberg. Vi tänker nu titta på de skäl som ligger till grund för övriga poster Tullberg vill justera upp.

Rättsväsende inkluderat Kriminalvård

Tullberg vill här vikta upp invandrarbefolkningens andel med 2, motiverat av Brottsförebyggande Rådets genomgång av misstänkt brottslighet bland invandrare och invandrares barn åren 1997-2001. Jämfört med Ekbergs tabeller skulle det bli ca 4,5-5 miljarder miljarder kronor att lägga till. Frågan som uppstår är om det kan anses klarlagt att brottsöverrepresentationen kan kopplas till alla rättsväsendets kostnader?

Rättsväsendets utfall blev enligt Ekonomistyrningsverket ca 28 miljarder år 2006 (s. 40). De största posterna sett till utgiftssidan är Polisen, Kriminalvården och Domstolarna. År 2006 hade Polisväsendet 16 miljarder att röra sig med. Häften gick till utredning och lagföring. Att koppla brottsöverrepresentationen till denna halva följer en viss logik.

Den andra halvan förlades däremot huvudsakligen till brottsförebyggande arbete och service. Mot delar av Tullbergs uppviktning kan man därför invända följande:

Polisens preventiva, administrativa och informativa åtgärder (som exempelvis att synas i trafik och bland allmänhet eller att behandla tillståndsansökningar) kanske inte till fullo är avhängig brottsnivån. Är det även rimligt att koppla invandrarbefolkningens brottsöverrepresentation till hela kostnaden för lokalhyra och drift? En del av polisens, åklagarämbetets, domstolarnas och kriminalvårdens arbete riktar sig även mot människor som inte är folkbokförda i Sverige. Vissa av dessa söker uppehållstillstånd medan andra kan räknas som besökare.

Skolan

När vi kommer till skolan vill Tullberg vikta upp Ekbergs belopp till 1,25 för invandrargruppen. Som stöd hänvisar han på s. 90 till en enda artikel i Dagens nyheter. Utifrån den är det dock svårt att beräkna vilka siffror vi har att röra oss med totalt, då det är ytterlighetsexempel som här presenteras.

Vad Tullberg inkluderar i “skolan” står inte klart men av hans beräkningar och länk att döma avses grundskolan. Skolverkets rapport Resursfördelning utifrån förutsättningar och behov? som behandlar läsåret 2006/2007 verkar i alla fall ge stöd för en uppviktning:

Andelen av budget varierar, men i genomsnitt är andelen ungefär lika stor i de minst segregerade kommunerna som i de mest segregerade. Andelen är i genomsnitt tre-fyra procent av budget för förskolan och sju-åtta procent för grundskolan. I de mest segregerade kommunerna finns bland drygt hälften även tilläggsresurser som fördelas efter förskolans eller skolans struktur, i genomsnitt tre procent av budget för förskolan och sex procent för grundskolan.”* (s. 87-88)

 

Den tilläggsresurs som främst tycks påverka invandrarbefolkningens överrepresentation av grundskolans resurser är det socioekonomiska strukturstödet på ca 4,5 miljarder kronor. Största delen av det spenderas sannolikt på undervisning. Av de socioekonomiska faktorerna tycks föräldrars utbildningsnivå spela en större roll för lärartätheten än utländsk bakgrund.**

Hur påverkar då detta stöd lärartätheten för elever med utländsk bakgrund? Mycket lite visar Skolverkets rapport.

Så länge andelen utrikesfödda elever motsvarar, ligger något över, eller är lägre än svenskt genomsnitt förändras lärartätheten knappt alls. I skolor med lägre utbildningsnivå sänks till och med lärartätheten om andelen utrikesfödda är genomsnittlig i stället för låg. En fjärdedel av skolorna har en andel utrikesfödda mindre än 2,3 procent och en lärartäthet på 9,0 per 100 elever. Hälften av skolorna har en andel utrikesfödda mellan 2,3 och 9 procent och en lärartäthet på 9,1 per 100 elever.

För den fjärdedel av skolorna som har en hög andel utrikesfödda (mer än 9 procent) påverkas lärartätheten dock något och uppgår till 9,7 per 100 elever. För de flesta skolor inom denna grupp hamnar lärartätheten på 9,3, men för de skolor där utbildningsnivån är lägst höjs lärartätheten till 10,3. (Tabell 9 och 10, s. 82-83).

I grundskolan är de flesta elever med utländsk bakgrund födda i Sverige. Lärartätheten påverkas dock väsentligt mindre för denna grupp (Diagram 9, s. 80), och många av dem fångas antagligen upp i Skolverkets tabeller när uppdelning i andel invandrare mäts.

Grundskolans kostnad 2006 låg på 74 miljarder kronor, varav undervisningskostnaderna stod för drygt hälften.
Övriga utgiftsområden i grundskolan har antagligen en mindre betydelse än undervisningskostnaderna. Den påverkan som invandrarbefolkningens överrepresentation har rör sig sannolikt om mindre än 1 miljard kronor, baserat på sagda skolverksrapport. Alltså en ratio mindre än 1,1.

Sjukvården

För sjukvården har Tullberg precis som för skolan velat höja konsumtionen till 1,25. Som stöd har Tullberg i sin bok angett…ingenting. I en intervju i Fria Tider hävdar han i alla fall att mer pengar går till primärvårdsenheter i invandrartäta områden.

Huruvida så verkligen är fallet tycks bero på var i Sverige man befinner sig. Medan Sveriges Kommuner och Landsting i rapporten Vård på (O)lika villkor nämner att i Malmö är vårdutnyttjandet högre i invandrartäta områden (s. 27), säger Folkhälsoguiden så här om Stockholms Län (s. 14):

Befolkningen 18–64 år i socialt och ekonomiskt utsatta bostadsområden har trots sämre hälsotillstånd och högre sjuklighet något lägre genomsnittligt antal läkarbesök än befolkningen 18–64 år i övriga länet, bland både män och kvinnor.

Det mesta talar ändå för att vårdresurser nyttjas av utrikesfödda i en omfattning större än deras andel av befolkningen. Nationella folkhälsoenkäter brukar visa upp en överrepresentation för antal besök hos olika vårdinrättningar. Samtidigt är enkäter ett trubbigt instrument för att bedöma storleken på överrepresentationen. Vård inom slutenvård utgör till exempel en mycket liten del av alla vårdkontakter, men upptar en stor del av sjukvårdens utgifter.

Få studier har sökt mäta kostnader per capita för infödda respektive utrikesfödda svenska invånare. 1999 genomfördes en stor sådan, vilken berörde alla män i Malmö mellan 40-80 år som under året haft någon form av sjukvårdsutgift. Studien baserade sig på Skånes register för resursfördelning som förutom information om kön, ålder, inkomst och härkomst även inkluderade individuella kostnader för sjukvård. Vad man kom fram till var att invandrare jämfört med Sverigefödda hade en konsumtionsratio på 1,08 när justering för åldersskillnader genomförts.

Efter att hänsyn tagits till för hälsans negativa faktorer som ensamboende (vanligare bland infödda) och låg inkomst (vanligare bland utrikesfödda) försvann skillnaden helt.

Studiens styrka ligger i det stora underlaget och att den utgått från registrerade kostnader per undersökt individ. Däremot är den förlagd sju år från det år Ekberg och Tullberg utgår från i sina beräkningar. Förhållanden kan under denna tid ha förändrats till utrikesföddas nackdel. Någon statistiskt säkerställd utveckling i en sådan riktning tycks Folkhälsoenkät Skåne 2008 dock ej förmedla, även om en viss skillnad kan noteras sedan år 2000. (s.78-79)

En annan faktor att ta i beaktande är att förhållanden kan se annorlunda ut för landet som helhet. Regeringens Fördelningspolitiska Redogörelse 2001/2002 antyder att så kan vara fallet i Diagram 3.10 när man beaktar invandrares gynnsamma åldersfördelning.

Assistansersättningen och Föräldraförsäkringen: Att bara se det man vill se.

En post som Tullberg inte inkluderat i sin uppjustering men efter att återigen ha läst en artikel i Dagens Nyheter ändå verkar övertygad om har betydelse är assistansersättningen:

De skandaler som dykt upp i media har haft en hög andel relaterade till invandrare. Av de årliga 22 miljarderna som spenderas så finns det rimligtvis en överrepresentation av invandrare beträffande både den legala och illegala delen. (s.90)

Tullberg skriver att detta område, såvitt han vet, inte analyserats ur ett sådant perspektiv. Men det har det. Åtminstone vid två tillfällen av Försäkringskassan. 7 mars 2008 framhöll man på s. 22 följande i Regionala skillnader i assistansersättningen:

Vuxna personer som är födda i Sverige eller barn vars föräldrar är födda i Sverige beviljas fler timmar än personer från de flesta andra landsregioner, men antalet personer från olika regioner är så få att det är svårt att dra en generell slutsats om resultaten. (Diarienr 59566-2007)

 

Därefter tillägger man att antalet personer som beviljas assistansersättning “…motsvarar resultat från en tidigare undersökning av Försäkringskassan.” Undersökningen ifråga går att finna i Socialförsäkringsboken 2005. Resultatet visar sammantaget bara på en mindre överrepresentation för de med utländsk bakgrund, varav ca hälften kompenseras genom en underrepresentation i vårdbidraget. (s. 85-99)

Som vi tidigare varit inne på har Tullberg en ganska god förmåga att hitta poster där invandrarbefolkningen kan tänkas ha högre kostnader än infödda. Desto svårare har han när kostnaderna kan vara lägre. Inte ens där de uttryckligen anges av Ekberg, som var fallet med nyanlända och människor med en utrikesfödd förälder, nämner han dem.

Även Ekbergs klargörande att infödda med utrikesfödda föräldrar ges en dubbel kostnad för arbetsmarknadspolitiska åtgärder (s.67 i Ekbergs rapport) går Tullberg förbi utan invändningar. Trots att Ekberg i sin rapport tidigare illustrerat hur denna grupp har ett betydligt bättre arbetsmarknadsläge än utrikesfödda. Här kan man om man vill ursäkta Tullberg med Ekbergs egen förklaring: beloppet ifråga är i sammanhanget litet. Kanske handlar det bara om en kvarts till en halv miljard.

En post där det däremot inte är frågan om små belopp att omjustera är föräldraförsäkringens 26 miljarder kronor.

Här fördelade Ekberg miljarderna enbart efter gruppernas ålderssammansättning. I Socialförsäkringsboken 2005 (s.47) har däremot Försäkringskassan gjort en utredning där man undersökt såväl antal uttagna dagar som ersättningens storlek bland grupperna. Man fann då för föräldrapenningen att utrikesfödda föräldrars ersättning per dag bara var hälften av inrikesfödda föräldrars. Stora skillnader existerade även år 2011.

Bristande källåtergivning

Tullbergs bristfälliga källåtergivning är som vi varit inne på tidigare ett återkommande problem. På sidan 78 i Låsningen refererar han till en debatt från 2010 mellan Thomas Östros och Anders Borg. Östros framhåller i den att arbetslösheten ökat med 100 000, medan Borg fokuserar på att sysselsättningen ökat med 100 000. Tullberg menar att båda har stöd av statistiken och presenterar det så här:

Det som förklarar att arbetslösheten inte minskat trots att sysselsättningen ökat under perioden 2005-2011 är den negligerade faktorn, invandringen.***

Han fortsätter:

I regeringens budgetdokument görs följande analys:

`… sysselsättningsgraden enbart till följd av demografiska förändringar skulle ha minskat med drygt 2 procentenheter mellan 2006 och 2011. I själva verket minskade sysselsättningsgraden för gruppen 15-74 år med bara 0,2 procentenheter. Detta illustrerar att regeringens politik bidragit till att hållit uppe sysselsättningen väl, särskilt när man beaktar att den demografiska utvecklingen varit ogynnsam.´

Vill man fortsätta resonemanget så hävdar regeringens skribent att utan den demografiska utvecklingen – läs invandringen – så hade man lyckats med sitt huvudmål att minska arbetslösheten med 1,8 procentenheter, en väsentlig förbättring.”****

 

Här ska det visa sig att Tullberg tar sig rejäla friheter med regeringstextens tal om “demografiska förändringar”. Vårbudgetpropositionen 2012 ser nämligen inte bara en, utan två förklaringar till att sysselsättningsgraden minskat något under dessa fem år. Av dessa två förklaringar är det inte ökad invandring som är den viktigaste faktorn utan en förändrad ålderssammansättning:

En viktig förklaring till att sysselsättningsgraden totalt sett minskat något är alltså att gruppen 25–64 år, vilken är den grupp som har högst sysselsättningsgrad, har minskat som andel av befolkningen sedan 2006. Det beror i huvudsak på att många i de stora årskullar som föddes på 1940-talet nu går i pension. Till detta kan läggas att utrikes födda, som jämfört med inrikes födda sedan länge har en lägre sysselsättningsgrad, kraftigt har ökat sin andel av befolkningen mellan 2006 och 2011, från 14,9 procent till 17,3 procent.

Så hur kunde Tullberg blunda för detta? Var det bara slarv? Blev verkligheten alltför mångfacetterad för en bok? Eller fanns det bekvämlighetsskäl? Noterbart i sammanhanget är att samma citat, med början mitt i en mening och med samma felaktiga slutsatser, några månader tidigare stod att läsa i en debattartikel i Dagens Nyheter signerad Jimmie Åkesson och Erik Almqvist.

Tullberg föredrar att beräkna invandringens kostnader per livscykel i stället för per år som Ekberg gör. En sådan beräkning menar han skulle belysa framtida kostnader för pensioner och äldrevård annorlunda än idag.

Den förutsätter dock att man dels inte bara ser utgifter utan även intäkter, och dels har koll på vad relevanta källor säger.

Tullbergs beräkning av kostnaden för somalisk anhöriginvandring ur detta perspektiv tog vi upp i vår första granskning.
I ett scenario á 27 000 somalier som Tullberg använder sig av är bara en tredjedel av dem sysselsatta. Varje person i livstids utanförskap förutsätts här ha en kostnad på 14 miljoner och därför kostar 18 000 somalier “svenska skattebetalare” 250 miljarder kronor att försörja. Som vi påpekat tycks Tullberg ha missat att invandrares genomsnittsålder vid ankomst sannolikt inte är 0.

Ytterligare en omständighet som Tullberg negligerat är att den tredjedel som här förutsätts ha en sysselsättningsgrad på 100 procent kan ha en positiv påverkan. I Sverige har det under de senaste 15 åren nämligen räckt med en sysselsättningsgrad på ca 78-80 procent i åldersintervallet 20-64 år för att Sveriges offentliga finanser skall vara i balans.

Norsk data angående invandrares kostnad tolkas fel

Några rader ner på sidan 101 hänvisar Tullberg till en utredning från norska SSB som Finansavisen tar upp. Han hävdar där att utredningen “kom fram till en genomsnittlig livstidskostnad på 4.1 miljoner norska kronor per invandrare från tredje världen.”

Det här är dock en felaktig tolkning av SSB:s rapport om man får tro dess sammanställare. Kostnaden avser enligt dem perioden fram till 2100 och i prognosen inkluderas förutom den enskilde invandrade individen även avkommor i nedstigande led:

Finansavisens regnestykke har god mening. Men mange synes å feiltolke tallet som summen av betalinger mellom det offentlige og en gjennomsnittlig enkeltperson i løpet av livet. Dette beløpet utgjør bare en del av de 4,1 millionene. Siden virkningene sees fra det offentliges synspunkt, tar vi også hensyn til at innvandrerne får barn, barnebarn osv. Budsjettvirkningene vil da bokstavelig talt forplante seg fra generasjon til generasjon.

Undanträngningseffekterna

Tullbergs genomgång av invandringens påverkan på de offentliga finanserna baserar sig på Ekbergs arbete. För vad Tullberg kallar undanträngningseffekter står beräkningarna helt på egna ben. Undanträngningseffekter kan beskrivas som en påverkan invandring har på den infödda befolkningen, och Tullberg försöker på s. 119 beräkna de ekonomiska effekterna jämfört med ett Sverige utan invandring. Hans slutsats:

Undanträngningseffekterna är minst lika stora som underskottet i den offentliga ekonomin. Totalt ett minimum på 250 miljarder kronor motsvarande 7 procent av BNP.

Utöver de 125 miljarder som via offentlig sektor gått från de med inhemsk till de med utländsk bakgrund skall alltså ytterligare minst 125 miljarder läggas till. Fem områden nämns där invandringen enligt Tullberg haft kraftigt negativ betydelse för den infödda befolkningens egen utveckling: Sysselsättning, skolfrågor, bostäder, ökad restid och utspädning av tillgångar.

Storstäderna har enligt Tullberg drabbats av såväl fördyring av bostäder, bostadsbrist och ökad restid på grund av folkökningen i storstäderna. Denna folkökning har främst människor med utländsk bakgrund stått för. Det är således en del av undanträngningseffekterna menar man.

Bostadsutveckling och ökad restid kan sägas vara kopplade till Sveriges urbanisering. Har den varit bra för Sverige och dess invånare, inkluderat de med inhemsk bakgrund? Hur har inkomstutvecklingen sett ut för människor i storstäder, framförallt Stockholm som Tullberg tycks mest intresserad av? (ledtråd: s. 3)

Tullberg tar tyvärr inget sådant helhetsgrepp där fördelar och nackdelar vägs samman, utan väljer i stället att bryta ut sagda två faktorer.

Bostadsbrist och ökad restid skulle förstås kunna ha en negativ påverkan på såväl Sveriges ekonomi som den personliga hälsan. Vi får dock inga förslag på hur kostnadsutvecklingen för bostäder och ökad restid påverkat Sveriges ekonomi, den infödda befolkningen eller hur den skulle ha sett ut i alternativet utan invandring. Tullberg ställer kring bostadsutvecklingen frågor till läsaren men lämnar inga konkreta svar annat än att vi bör förstå att den inte kan vara bra.

Håller utträngningarna?

Vi ska titta på några områden där det går bättre för den inhemska befolkningen och sämre för den utfödda.

För skolans del är det återigen så att Tullberg pläderar för en ståndpunkt utan att belägga den. Här hävdar han att elever med inhemsk bakgrund påverkas negativt i sin utveckling, men hans enda externa stöd är direkt undermåligt.

I ett samtalsklimat där Tullberg knappast kan ha undgått att en uppfattning som hans inte är etablerad (men ifrågasatt) borde man självklart ha rätt att begära mer än så.

Den potentiellt viktigaste punkten handlar om vilken sysselsättningsgrad Sverige skulle haft utan invandring. Tullberg ger inget svar här heller annat än att fler infödda hade haft ett arbete på en fiktiv ort utan namn. Här verkar han ha en annan åsikt än Jan Ekberg som i sin studie på s. 51 skrev:

Undersökningar från flera länder tyder dock på att invandringens påverkan på relativa löner och sysselsättningsmöjligheter för infödda har varit små eller försumbara.

Det kan i anslutning vara intressant att titta på vilken sysselsättningsgrad Sverige haft de senaste fyrtio åren.

Att döma av statistiken har den för infödda med infödda föräldrar i åldersintervallet 20-64 antagligen bara varit högre under perioden 1984-1990.

Säg den glädje som varar för evigt. Redan för år 1987 menade Konjunkturinstitutet i en historisk resumé att ekonomin visade tecken på överhettning.

Även i internationella mått har Sverige en mycket hög sysselsättningsgrad för inrikes födda. Inom Europa har troligtvis endast Island och Schweiz högre i åldersintervallet 20-64 år.*****

Sverige har tillsammans med Norge haft en nettoinvandring som per capita tillhör Europas högsta de senaste nio åren. Sveriges tillväxt per capita har under samma period utvecklats något bättre än flertalet länder inom OECD. Läs, läs och läs.

Samtidigt har utrikesfödda i Sverige haft en betydligt sämre ekonomisk utveckling än inrikesfödda enligt regeringens senaste fördelningspolitiska redogörelse (s. 12).

Mot denna bakgrund hade man kunnat begära mer för att övertyga läsaren om att Sveriges invånare med inhemsk bakgrund förlorar 125 miljarder kronor per år i undanträngningseffekter. I stället får vi inte ett endaste exempel på delkostnader. Tullberg försvarar inte ens valet av 125. Vi skall bara förväntas bli övertygade.

Utspädning av tillgångar

När det handlar om det som Tullberg benämner “utspädning av tillgångar” är det svårt att få en uppfattning om vad Tullberg egentligen menar. Det tycks på s. 111 faktiskt inte enbart handla om den offentliga sektorns, utan hela Sveriges tillgångar och skulder. Samt det faktum att landet numera har 9,5 miljoner invånare i stället för 7. Sidan därefter talar Tullberg däremot om den offentliga sektorns utgifter som måste delas på fler, men dessa utgifter har redan avhandlats av honom i genomgången av de offentliga finanserna.

Tullberg har i tillägg valt att lägga ihop kostnaderna för de offentliga finanserna och undanträngningseffekterna. Det är minst sagt problematiskt. De förstnämnda är resultat av invandrarbefolkningens faktiska in- och utbetalningar till och från den offentliga sektorn, medan de sistnämnda är skattningar av effekter jämfört med ett scenario utan invandring. I ett Sverige utan invandring kan man inte per automatik förvänta sig att levnadsvillkoren för infödda kommer att gestaltas av socioekonomiska förbättringar, eller att de offentliga finanserna kommer att tillföra den infödda befolkningen exakt de 125 miljarder Tullberg menar fördelas till de med utländsk bakgrund idag. Man måste först fråga sig följande:

Vilka infödda är de troligaste kandidaterna att överta mycket av det arbete som invandrarbefolkningen utför?

Skulle denna grupp infödda personer jämfört med idag fått förändringar i sysselsättningsgrad, arbetsinkomst, bostadsförhållanden, utbildningsnivå? Läs, läs, och läs.

Hade utsatthet och deltagande i brott till följd av eventuella förändringar i levnadsförhållanden sett annorlunda ut för infödda? Läs och läs också.

Hur förväntas utvecklingen för resterande infödda påverkas?

Tullberg har naturligtvis rätt när han i kapitel 3 avrundar sin monolog om undanträngningseffekterna:

Effekterna är omfattande och komplexa vilket gör att många studier väljer att inte alls diskutera dem. Ett olämpligt val, för de sammantagna effekterna är viktiga.

Det trista i sammanhanget är att i stort sett ingenting av denna erkända komplexitet återfinns i hans egen genomgång.

________________________

* Vad gäller förskolans 55 miljarder kronor och skillnader i kostnader per inskrivet barn mellan kommuner säger rapporten följande:

“Faktorer som andelen invånare födda utomlands, andelen bidragsberoende hushåll, skattekraft eller politisk majoritet förklarar inte alls varför kostnaden varierar. Inte heller i vilken grad kommunen är segregerad när det gäller boendet kan förklara skillnaderna.” (s. 27-28)

** Skolverkets rapport från 2013: Kommunernas resursfördelning till grundskolor. Tilläggets andel av grundskolebudgeten verkar inte ha ökat de senaste åren.(s. 31)
http://tinyurl.com/p8qfvo9

*** Det här påståendet tål att granskas i sig. Under samma period förflyttades många från sjukförsäkringarna till arbetskraften varav en stor andel hamnade i arbetslöshet.

**** Trots att Tullberg här citerar en skillnad i sysselsättningsgrad på bara 0,2 procentenheter mellan år 2006 och 2011 (enligt SCB:s arbetskraftsundersökningar uppäten i år), hävdar han på s. 85 att situationen förvärrats. Varför? På grund av att befolkningen ökat mer än antalet sysselsatta. Befolkningar världen över med en sysselsättningsgrad under 100 procent tenderar dock att dras med denna problematik.

***** EUSTAT för bara statistik baserat på medborgarskap. Här har Norge och Sverige ungefär lika hög sysselsättningsgrad sett över en tioårsperiod. Andra jämförelser visar dock betydligt lägre differens mellan inrikes- och utrikesfödda i Norge än i Sverige, varför det är troligt att vid en mätning baserad på födelseland i stället för medborgarskap hade Sverige haft högre sysselsättningsgrad för inrikesfödda.

Håkan Petersson, Politifonen