Taqiyya och muslimen som ljög

Bakgrund

Orsaken till att den här artikeln skrivs är att muslimer ofta framställs som vore de beräknande kameleonter med licens att bedra. Bara för någon dag sedan stötte jag på sådant misstänkliggörande i en konversation där frågan ställdes om man över huvud taget kan lita på en muslim. Muslimer har ju rätt att avancera sina religiösa spelpjäser med lögn menade man.

I den här artikeln ska vi analysera det antagandet.

Muslimer saknar kommunikativa kanaler

När man anklagar en hel grupp människor för kollektiv lögn, oberoende av om den verkligen ljuger eller ej, innesluter man den i ett förtätat narrativ där den drabbade gruppen själva inte tillåts interagera. Det händer att välmenande muslimer emellanåt söker återta pennan och kontrollen över sin egen historieskrivning: de understryker att representationen av dem inte är rättvis och att den står i strid med vad de själva tror på. Det avfärdas emellertid med att den eller den koraniska versen säger något annat. På så vis skapar man ett invariabelt tillstånd där muslimen alltid är underkastad någon annans orättvisa uppfattning om dem.

Vad säger då islam om saken?

Profeten Muhammad lade emfas på att sanningen var fruktbärande. Inte bara betraktades det sanningsenliga ordet som rättfärdigt, det skulle leda till paradisets flodbanker. Han sade i en ryktbar tradition att sanningen var en dygd och att lögnen var obscen:

…Sanningen är dygdig och dygden leder till paradiset. Den som ständigt talar sanning och därjämte anstränger sig för att göra så, den kommer slutligen att räknas som rättfärdig inför Gud. Ljug inte, lögnen leder till obscenitet och obscenitet leder till helveteselden.  Den som ljuger och anstränger sig kommer räknas som en lögnare inför Gud [Läs mer]

Det finns boklängder med liknande traditioner där sanningen ställs mot lögnen på det viset. Vi nöjer oss med den ovan citerade traditionen och konstaterar att islam således värdesätter frimodighet och fördömer lögn. Med det sagt kommer vi till kärnan i artikeln.

Taqiyya: den religiösa förställningen

Det finns däremot ett undantag. Tillåtelse att fara med “lögn” bifalles den vars försvårande omständigheter kräver det. Islams profet Muhammad undervisade sina efterföljare i ett regelverk som stadgades för möjligheten att “förtiga” sin religiösa tillhörighet. Han anvisade följande genom den koraniska uppenbarelsen:

Den som förnekar Gud efter att ha antagit tron – inte den som är utsatt för tvång, fastän hans hjärta förblir tryggt i sin övertygelse, utan den som frivilligt öppnar sig för otron – sådana [människor] ådrar sig Guds vrede och ett hårt straff väntar dem. [Koranen, 16:106]

Som koncept är taqiyya alltså en slags förställningsåtgärd där en tillåts undanhålla sina religiösa övertygelser i stunder av livsfara. Det framgår tydligt i versen ovan som enligt sägnen uppenbarades i anslutning till att Meckas ledande stammar hade tillfångatagit och torterat några individer sammankopplade med profetens följeslagare.

Shiiterna och taqiyya

För shiiterna skulle dissimuleringen få en doktrinell innebörd. Omständigheterna för den shiitiska minoriteten blev nämligen stundtals outhärdlig under sunnitiskt styre. De shiitiska representanterna fängslades och andra mördades. På så vis tvingades shiiterna att dölja sina religiösa aktiviteter, sin organisation och ledarskap för att undvika förföljelse. Man avsade i tystnad den officiella statsapparaten och klev in i någon slags protoanarkistisk politisk hållning . Den shiitiska rörelsen skulle på den vägen utvecklas till att bli en subversiv rörelse med karaktärististiska och utmärkande drag.

Shiiterna skulle därför komma att betraktas som människor med kluvna tungor. Man kunde inte lita på dem, de ljög om sina religioner, spionerade och var fientliga. Det ironiska är således att den antimuslimska debatten i dag egentligen är en direkt spegling av den antishiitiska debatten som rådde då och i vissa fall även i dag i den muslimska världen. Här är ett exempel från nutid:

Taqiyyah, in the usual and well-known sense, is one of the basic principles of the Ithna-Ash‘ari Raafidis; Ahl as-Sunnah wa’l-Jamaa‘ah differ from them concerning it and it is something that takes them beyond the boundaries of the straight path of Allah. Taqiyyah in their religion means presenting outwardly something that is different from what one believes inwardly, as an act of religious devotion. Thus they attributed lying and deceit to the religion of Allah, wrongfully and out of enmity.

Vad den shiitiska rättsläran (ithna ashari) säger

En välkänd islamisk klerikal figur förklarar instruktivt i ett utkast ämnat för en inhousepublik att rättsformuleringarna ser ut på följande vis:

De lärde har flitigt diskuterat kriterierna för att taqiyyah skall tillåtas. I min mening är taqiyyah tillåtet om en överhängande och definitiv fara uppstår som inbegriper självbevarelse, familjeliv eller den äkta makans hedersförlust (även inräknat) andra kvinnliga familjemedlemmar (våldtäkt och andra sexuella övergrepp). Det gäller likväl förlust av materiella ägodelar vars omfattning skulle leda till fullständig ekonomisk misär eller ett förhindrande av familjens försörjning. [Origins of shi’ite islam, s.199, Allamah Tabataba’i]

 

Muslimer får ljuga för ickemuslimer

Ett populariserat antagande är att muslimer har rätt att ljuga och att försköna islam för att övervinna ickemuslimer. Det finns ingen rättsbaserad uppfattning som tillåter bedrägeri som ett medel för tabliq eller da’wa (inbjudan till islam) eftersom det i praktiken skulle betyda att man spred (o)kunskap.

Därjämte är det således förbjudet för en muslimsk lärd att utfärda ett religiöst dekret baserat på falska utgångspunkter om denne inte direkt står inför ett hot. Den åsikten stärks av den shiitiska rättsexperten Kashif al-Ghita som sade att

taqiyya är förbjudet om det leder till att falskhet sprids och människor börjar handla därefter. (Asl al-Shi’a wa Usulu, s.192).

Uttalandet går alltså emot den konspirativa uppfattningen om “skönmålningar” av islam för att “avancera dess spelpjäser”. Andra antidoktrinella inställningar till konceptet baserar sig på rättslärde som vidstod att taqiyya var förbjudet om det ledde till allvarliga synder (som alkoholkonsumtion eller död)

Till exempel menade Ali ibn Babawayh al-Qommi, som sällar sig till de klassiska rättsexperter som vidhöll att det var en religiös plikt (farida wajiba) att stadfästa doktrinen under förtryckande styre, att taqiyyadoktrinen oavkortat skulle överges om den framkallade fara för andra [al-Hidaya, s. 24]. Det styrks av al-Hilli som menade att en muslim inte får använda taqiyyah under omständigheter där människor står inför döden genom orätt [Al-Mukhtasar s. 139]: alltså att en person som använder sig av taqiyyah inte får göra det om det innebär att en oskyldig människa kan/skall dödas.

För mer information om detta föreslår jag att ni läser Kohlbergs Some Shi’i vews on Taqiyya (s.195-200)

Muslimer får ljuga för sina fiender i krig

Nähä, är det sant?

Som ett återkommande tema uppstår ofta diskussioner kring islams krigskort. Man menar att islams krigsdoktrin är konstruerad på sådant vis att den ensamt utmanar islams värderingar. Anklagelsen syftar till att påvisa att islam som ett resultat av sin syn på militärteori helt transformerar sin innersta mening.

Den rättsliga manual som tillåter “bedrägeri” följer specifika riktlinjer. Dessa beskrivs tydligt i ett narrativ från den islamiska traditionen. Som undantagsfall anser islam således att lögnen är beviljad:

…I strid, för att bringa försoning mellan personer och mannen när han pratar med sin hustru och hustrun när hon pratar med sin man.

Lite militärstrategem och islamisk historia

I förbindelse till denna hadith (återberättelse) brukar man även peka mot att Muhammed vid några tillfällen ska ha sagt att han betraktar krig som bedrägeri. Hur kan islam tillåta att man ljuger i krig eller att islams profet talar i termer om bedrägeri? Det ifrågasättandet uppföljs belysande med en islamisk tradition vari profeten Muhammed ställer sig frågan:

Vem är villig att döda Ka’b bin Al-Ashraf som har skadat Allah och Hans apostel?” Muhammad bin Maslama steg upp och sa, “O Guds apostel! Skulle du vilja att jag dödar honom?” Profeten replikerade: ‘Ja’, varpå Muhammad bin Maslama undrade, ‘Tillåt mig i sådana fall säga något falskt (ljuga för K’ab).’ Profeten svarade, ‘Du får göra det.’

K’ab bin Ashraf var vid tillfället en känd poet med väldigt nära band till den härskande eliten i Mecka, den elit som befann sig i krig med muslimerna vid tillfället för händelsen. Ashraf investerade i konflikten och tog parti med muslimernas fiender och arbetade aktivt med propagandafrågor i syfte att stärka fiendetruppernas moral. Ambitionen att således slå ned mot Ashraf fick en demoraliserande effekt på motsidans kamplust: Ashraf var nämligen en av de främsta uppviglarna för tiden och hade därför en nyckelroll att spela i informationskriget mot muslimerna.

Ett liknande exempel finner vi i den omständighet där Muhammed lät utsända en desinformationsagent med syfte att så osämja mellan två allierade parter. Mecka planerade att attackera muslimerna och hade med avsikt att stärka de möjligheterna därför bildat en allians med en grupp judar som ingick i en konfederation. När Muhammed fick detta återrapporterat för sig sände han ut Noaim bin Masod på ett ruse de guerre-uppdrag med avsikt att försvaga pakten mellan de allierade fienderna. Det är under denna omständighet som Muhammad på Masods fråga om denna måste ljuga därför svarar “krig är lögn“.

Noaim besökte därefter de åtskilliga konfederationsfraktionerna och övertygade dem om alliansens illojala ståndpunkter gentemot varandra. Detta skulle slutligen leda till oenigheter inom fiendernas led: något som muslimerna kapitaliserade på för att gå segrande ur konflikten och undvika nederlag. Inom loppet av tre veckor valde fienden att retirera. Abo Sufian, som ledde trupperna från Mecka, hade defaitistiskt tilltalat sin armé i öknen och sagt:

Vi befinner oss inte på hemmaplan: hästarna och kamelerna är döende och vi har nåtts av underrättelser om att Bani Korayza har brutit sina överenskommelser med oss. .

Jämförelser. Är det verkligen kontroversiellt?

Det här är sammanfattningsvis det kontroversiella som anförs i diskussionerna kring islam och desinformation i krig.

Men är det verkligen något anmärkningsvärt? Kanske om man tror att militärteoretiska strategem grundar sig på informationsmässig ärlighet mellan stridande parter. Vi kan vara glada över att de som vidstår sådana uppfattningar inte befinner sig i militär befattning med strategiteoretiskt inflytande.

Så här går det nämligen att läsa om svenska försvarmaktens militärstrategiska doktriner:

Informationsoperationer är riktade och samordnade åtgärder till stöd för egna politiska eller militära mål i syfte att påverka eller utnyttja motståndarens eller annan aktörs information eller informationssystem.

Enligt svensk militärteori arbetar man således med att påverka och utnyttja motståndarens information. Den metoden är inte bara erkänd men återkommer ofta som tema för Sun Zis verk, Krigskonsten, som liksom Muhammed menade att krig är lögn/bedrägeri. Varför falsk informationsspridning, spionage och taktiska överraskningsanfall inte är kontroversiella beror på att det är en form av taqiyya om du så vill, som samtliga parter är ense om. Två stridande parter har inte lojalitetsskyldigheter mot varandra till att börja med. Att därför anta att allt de säger till varandra skulle vara sant, det är en mycket naiv inställning.

Vidare kan vi i Militärteorins grunder läsa:

Om ledning ytterst handlar om att motverka osäkerhet och kaos i den operativa miljön och underrättelsearbete ytterst är en kamp om information mellan minst två aktörer är informationsoperationer (IO) sådana operationer som försöker uppnå operativa och strategiska mål genom att påverka en motståndares tillgång till sann och falsk information och därmed ytterst påverka hans ledningsförmåga.

I försvarsmaktens militärteortetiska grunder, förmågan till väpnad strid kan vi läsa

Informationsoperationer kan direkt påverka viljan hos motståndaren och förstärka effekten av den fysiska bekämpning som sker i mark-, sjö- och luftarenan. Olika förmågor inom informationsarenan utnyttjas generellt i olika syften. Psykologiska operationer syftar främst till att påverka motståndarens förband, personal och hemmaopinion. Denna påverkan sker genom utnyttjande av särskilda resurser och förband. Vilseledning, fysisk bekämpning och elektronisk krigföring syftar främst till att påverka lednings- och informationssystem och därigenom beslutsfattare.

Islam är inte konceptuellt ensamma om dessa krigsregler. Sådana strategem är snarare normerande för all effektiv militärteori.

Vad kan vi då dra för slutsatser om det som skrivits ovan? Man kan lita lika mycket på muslimer som man kan lita på resten av den potentiellt ljugande mänskligheten. Du som läser den här artikeln ljuger förmodligen mer effektivt när du ljuger om du slipper hålla dig till en massa religiösa rättsteknikaliteter.

Bruce Stålnacke

4 thoughts on “Taqiyya och muslimen som ljög

  1. När är en uppfattning om en folkgrupp en fördom? Hur stor del av gruppen ska agera på ett eller annat vis för att det kan ses som signifikativt? Det kommer alltid att finnas en del av gruppen som inte delar beteendet.

    Men betyder det att fördomar ljuger?
    Jag skulle vilja säga att fördomar kan cementera en uppfattning, men fördomen kan likväl vara en bekräftelse.

    Svenskar är avundsjuka?
    Jantelagen råder i Sverige?
    Svenska ungdomar super och beter sig som svin i Österrikiska skidorter?
    Ryssar super?
    Tyskar brer ut sig runt poolen?
    Amerikaner vet inget om världen utanför USA?
    Italienare kör för fort?
    Fransmän pratar aldrig engelska?
    Araber föder fler barn?
    Röda svampar med vita prickar är giftiga?
    Kineser är korta?
    Japaner håller tiden?
    Engelsmän är bleka?
    Polisen har svårare att upprätthålla lagen i invandrartäta botadsområden?

  2. Det vet jag inte. Jag kan inte bedöma vad som är rätt eller fel. Kan du?
    Först när man vet hur många av en grupp som har ett visst beteende kan man bedöma vad som är “typiskt”. Typbeteende.

    Skinheads är våldsamma?

  3. Koranen tolkas brett av “de lärda”. Oavsett vad som står i den kan det lyftas fram som viktigt och heligt om de vill, eller ovidkommande. Exempelvis profetens ord om att halshugga de otrogna.

Diskutera

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s