Nationalsocialismen som en högeridé och varför den inte var en vänsterteori.

Naziwikimedia

NSDAPs sköld. Källa: Wikimedia

Det är inte sällan som man från den kontemporära högern hör påståenden om kopplingar mellan nazismen och vänsterideologi, trots att det då råder en allmänn konsensus som vidhåller att det rör sig om en högerextrem ideologi. Oftast förs tre olika typer av argument fram för denna position.

Det första är kopplat till etymologi: “National-SOCIALISM” . Antagandet utgår då ifrån att socialismen är vänsterorienterad och att nationalSOCIALISMEN därför med automatik också är vara det.

Det andra fokuserar på statens inflytande: eftersom nazismen förser staten med makt då staten enligt nationalsocialismen är stor måste nationalsocialismen vara vänster.

Det tredje är lite mer sofistikerad och går ut på analyser av det tyska nazistpartiets (NSDAPs) olika uttalanden och program som pekar på att de hade en social och ekonomisk jämlikhetstanke. I denna artikel ska jag försöka förklara hur och varför den allmänna konsensus som råder kring att nazismen är en högerideologi är korrekt och bemöta de invändningar som görs om den saken i högerformat.

Höger och vänster

För att reda ut hur det står till med nationalsocialismen i höger-/vänsterskalan måste vi börja med att definiera höger- och vänsterteori. Uppdelningen av de politiska ideologierna i höger- respektive vänsterfack har sitt ursprung i den franska Nationalförsamlingen där de konservativa och reaktionära politikerna satt till höger om kungen medan de progressiva politikerna (främst liberaler, frihetliga socialister och statssocialister) satt till vänster. På församlingens vänstersidan fanns sådana klassiska liberaler som nationalekonomen Frédéric Bastiat, den moderna anarkismens fader Pierre-Joseph Proudhon och statssocialisten Louis Blanc. På den andra satt de som ville bevara den gamla ordningen, de konservativa och de som ville återgå till någon ännu äldre och mer auktoritär ordning, de reaktionära.

Den klassiska vänstern hade som mål att förändra samhället på ett progressivt vis, den strävade efter ökad frihet och jämlikhet och sökte bryta med det rådande samhällets strukturella orättvisor och hierarkier, något som än i dag kännetecknar vänsterteori. Ett fokus på att bevara etablerad ordning, traditionella värderingar och rådande hierarkier kom att definieras som högerteori.

Ytterlighetsvänstern ville förändra samhället på ett sätt som skulle innebära en radikal förändring mot en omfattande frihet och jämlikhet (främst revolutionära socialister och anarkister) medan ytterlighetshögern ville återskapa en tidigare ordning som var ännu mer hierarkisk med ett ännu större fokus på traditionella värderingar och normer än den rådande samhällsnormen (främst reaktionärer och absoluta monarkister).

Traditionella ideologier i skalan

Var placerar man då lämpligast socialismen? Naturligtvis till vänster. Socialismen, som bred rörelse och idéströming, strävar efter att frigöra individen från kapitalistisk exploatering samtidigt som ojämlikheten mellan samhällsklasserna ska annuleras. Även på ett kulturellt plan segrar jämlikhetstanken i socialismen vilken tidigt ledde till den Internationella arbetareassociationen, eller Internationalen, vars fokus låg på internationalism och internationell solidaritet i de socialistiska strävandena där arbetarklassen sågs som en gränsöverskridande och nationslös entitet.

Även kampen för jämlikhet mellan olika kön och etniciteter blev tidigt en integrerad del i socialismen som en naturlig följd av den grundläggande jämlikhetstanken. I socialismen, liksom i liberalismen, vann upplysningen mot traditionalismen.

Liberalismen hamnar till höger om socialismen då liberalerna inte ville gå lika långt i samhällsförändringarna men strävade fortfarande efter frihet och jämlikhet i meningen avsaknad av strukturellt förtryck. Att göra människor friare och mer jämlika som en “startpunkt” i livet varefter egna strävanden avgör en individs position i samhället var den liberala grundtanken. Så länge konservativa och reaktionära krafter var dominerande i högern sågs liberalismen således som en vänsterteori. Den sågs också i vissa fall som en mittenideologi. Till höger om liberalerna fanns då, liksom nu, de konservativa och reaktionära ideologierna och rörelserna.

Nationalsocialismen: höger eller vänster?

Var befinner sig då nationalsocialismen?

Hämtar den kraft av en grundläggande ekonomisk och kulturell frihets- och jämlikhetstanke?

Är den med andra ord en vänsterteori?

Svaret ter sig tämligen evident – nej det är den inte. Nationalsocialismen gjorde ojämlikheten till sin hjärtefråga. I nationen strävade man för att bevara den egna etniciteten och man förespråkade dess överlägsenhet gentemot andra. I den meningen var den nationella identiteten socialiserad i det att nationalismen konsoliderades av en gemensam tysk identitet; i ekonomin förespråkades en korporativ klassamarebetesmodell där samhällsklasserna cementerades och tilldelades strukturella roller som upprätthölls av staten; i privatlivet upphöjdes traditionell kultur och traditionella könsroller hellre än en progressiv förändring av dessa; i den internationella politiken förespråkades militaristisk imperialism och så vidare. Nationalsocialismens målsättning var inte att upphäva hierarkier och förtryckande strukturer men att säkerställa deras existens och armera dem.

Bland annat beskriver den ultraliberala anarkokapitalisten Murray Rothbard det vi diskuterar så här:

Fascismen och nazismen var de högerkollektivistiska inrikespolitiska tendensernas logiska slutpunkt. Det har blivit vanligt bland libertarianer, liksom hos etablissemanget i väst, att betrakta fascismen och kommunismen som i grunden identiska. Men medan båda system onekligen var kollektivistiska skilde de sig mycket åt, sett till deras socioekonomiska innehåll. Kommunismen var en verklig revolutionär rörelse som hänsynslöst trängde undan och störtade den gamla styrande eliten medan fascismen tvärtom cementerade makten hos de gamla härskande klasserna.

Fascismen var således en kontrarevolutionär rörelse som frös fast en uppsättning monopolprivilegier i samhället; kort sagt, fascismen upphöjde den moderna statskapitalismen till gudastatus. Detta var anledningen till att fascismen var så attraktiv för stora affärsintressen i väst (vilket kommunismen förstås aldrig var) – öppet och ogenerat så under 1920- och början på 1930-talet. (Murray Rothbard, Left and Right: The Prospects for Liberty, min översättning)

Nazismen är således en solklar högerideologi, en extrem högerideologi, givet dess grundläggande ideologiska innehåll när det gäller allt från ekonomi till kultur. Nationalsocialisten talar om “nationalism” där socialisten talar om “internationalism.” Nationalsocialisten talar om “klassamarbete” där socialisten talar om “klasskamp.” Nationalsocialisten talar om “tradition” där socialisten talar om “progressivitet.” Nationalsocialisten talar om “den ariska rasens överlägsenhet” där socialisten talar om att “alla människor är jämlika.” Vi skulle kunna hålla på hur länge som helst men för att korta ner det hela kan vi helt enkelt säga: nazisten säger “höger” där socialisten säger “vänster.”

Bemötande av vanligt förekommande påståenden från modern höger

1. “Det heter ju faktiskt national-SOCIALISM!”

Att en företrädare för en viss ideologi kallar sin egen idé “socialistisk” innebär inte med automatik att den måste motsvara vad den gör anspråk på att vara. I det här fallet vänsterteori. För att demonstrera vad jag menar tänkte jag att vi applicerar samma angreppsmetodologi som vi gör med nationalsocialismen men på två andra områden:

Nordkoreas officiella namn är “Demokratiska folkrepubliken Korea”. Vore det alltför långdraget för en politisk analytiker att anta att demokratin i det förhållandet endast är nominellt? För oss är det därför lika uppenbart att avstyrka Demokratiska Kampucheas anspråk på den demokrati de uppenbarligen inte förvaltade.

Istället kan vi hitta förklaringen till NSDAP:s “socialism” i dåtidens höger. En relativt konventionell högerkonservativ utlöpare i dåtidens Europa var en sådan som lade stor vikt vid kollektivet, i regel i en nationalistisk och korporativistisk mening. Joseph de Maistre företrädde en sådan position i den så kallade “kontinentala konservatismen.”

Ett annat exempel hittar vi på hemmaplan i den svenske unghögermannen Rudolf Kjellén (verksam i vad som nu är Moderaterna). Han förespråkade en form av korporativistisk konservatism grundad i nationalism – vilken han kallade “nationalsocialism.” Termen socialism hade som begrepp i den kollektivistiska högern en annan mening än termen hade och har i vänstern.

I högern syftade den ofta till att se samhället som en “organism” efter gammal idealistisk konservativ modell där alla delar hänger ihop och bör bevaras så som de är eller återföras till ett tidigare “mer naturligt” tillstånd; folket och nationen stod i fokus, liksom klassamarbetet, traditionerna och hierarkierna, i rak motsats till hur termen användes av vänstern.

Med den betydelse socialismen har idag och alltid har haft hos vänstern sedan den moderna socialismens uppkomst kan nazismen således sägas vara ungefär lika mycket socialistisk som Nordkorea eller Kampuchea är/var demokratiskt.

2. “Stor stat = socialism”

Detta är av någon obergriplig anledning ett återkommande antagande som upprepas gång på gång i diskussionerna om såväl nazism som om socialism och givetvis speciellt i diskussionerna om ideologiernas eventuella kopplingar till varandra. Men det är ett bakslugt påstående. En stor stat, i meningen omfattande och/eller inflytelserik sådan, har inte nödvändigtvis med socialism att göra.

En socialist kan förespråka en stat med stort inflytande i samhället. Sådan är till exempel den klassiska socialdemokratin. Men en socialist kan lika gärna frondera staten helt och fullt vilket ju är anarkisters och många andra frihetliga socialisters hållning. Inom den marxistiska kommunismen ses staten ofta som ett verktyg för att uppnå måletsättningen “stats- och klasslöst samhälle”. Någon enhetlig eller ens specifik inställning till staten finns inte inom socialismen. Socialister av olika slag täcker hela spektrat från väldigt stark stat till ingen stat alls. Vad som finns är däremot progressivitet: om staten ska användas som ett politiskt verktyg så ska den påverka samhället i progressiv riktning. Det är åtminstone tanken bakom statssocialismen. Hur det översattes i praktiken är en annan sak.

I konservatismen och hos reaktionärerna fanns däremot specifikt i början av 1900-talet ofta ett starkt fokus på staten; staten måste vara stark för att kunna bevara ordningen samtidigt som den till viss del måste ge efter för allmänna intressen för att kunna vidmakthålla ordningen (för att undvika revolutioner).

Hos de traditionella konservativa och reaktionära hittar vi monarkister som vill att samhället ska styras av en enda monark och korporativister som ser samhället som en “organism” som måste ledas av en stark korporativ stat där “de bästa” står för styret (vilket ofta stod i motsats till demokratiskt valda ledare). Här är parallellen till Platons syn på den elitdemokratin tydlig.

Det är således återigen bland de kollektivistiska och nationalistiska reaktionärerna som de flesta beröringspunkterna med nationalsocialismen och fascismen går att utläsa. Den stora stat som nationalsocialisterna förespråkade och upprätthöll passar som handen i handsken med andra högerkollektivistiska tankegångar under sent 1800-tal och under 1900-talets första hälft. Det intima förhållandet var förmodligen också en av anledningarna till att den svenska högerns ungdomsförbund, Sveriges nationella ungdomsförbund till slut bröt sig loss från moderpartiet (nuvarande Moderaterna) tillsammans med några moderata riksdagsmän och bildade Sveriges nationella förbund, en organisation som var en öppet pronazistisk rörelse med tillhörande “kamporganisation”, uniformer och armbindlar.

3. NSDAP ville genomdriva socialistisk politik

Detta är ett något mer sofistikerat argument än de två föregående, men även det saknar stabil grund. Det är sant att det existerade något mer (strikt ekonomiskt) socialistiska element inom den bredare nazistiska rörelsen men sådana aspirationer eliminerades av Hitler innan de riskerade att konkretiseras. Den socialistiska ekonomins främsta företrädare inom partiet eliminerades under vad som kommit att bli känt som “de långa knivarnas natt” tillsammans med stora delar av SA. Inte ens “kvasi-socialistisk” ekonomi med bibehållen rasism, traditionalism och nationalism var alltså något som Hitler ville tolerera. Istället skulle han betrakta de socialistiska strömningarna som rivaler.

Man talade ofta varmt om jämliket och arbetarnas rätt men verkligheten var en annan. Förutom sänkta löner för de sämst betalda arbetstagarna jobbade även miljontals människor som slavar i nazistregimens arbets- och koncentrationsläger med en vinst som gick till staten och storkapitalet.

I Fascism och klassherravälde konstaterar Gunnar Gunnarsson att “…Handelsprofitens andel av de tyska nationalinkomsterna steg från 17,4 procent år 1932 till 26,6 procent 1938″ och att “de tyska aktiebolagens kapital steg från 18,75 miljarder riksmark år 1938 till mer än 29 miljarder vid slutet av 1942”. Det skall då kontrasteras med att “de lägsta lönerna i Hitlertyskland sjönk med mellan 25 och 40 procent (i Italien uppemot 50 procent) åren efter 1933 och att börsvinsterna gick i taket”

Realpolitiken var högerpolitik. När fackliga rättigheter avskaffades kammade storföretagen hem enorma övervinster samtidigt som de lägsta arbetarlönerna blev ännu lägre. Staten styrdes på ett korporativt vis av NSDAP tillsammans med Tysklands storföretag och ledande kapitalister. De faktiska reformer som genomfördes knyter naturligt an till den klassiska konservativa tanken om förändring i syfte att bevara ordningen: genom att erbjuda befolkningen reformistiskt “bröd och skådespel” kunde man hålla fast vid den reella makten och lejonparten av vinsterna. Vad som fördes var således inte socialistisk politik. Inte heller var det vänsterpolitik i liberal form. Det var snarare en extrem kollektivistisk och nationalistisk högerkonservativ/reaktionär politik i linje med vad man kan förvänta sig av en sådan.

Emilia Princeton, gästskribent Politifonen.

Relaterad läsning:

Araberna och nationalsocialismen

Den tyska kyrkan: en arisk Jesus och kontrajihadrörelsen

10 thoughts on “Nationalsocialismen som en högeridé och varför den inte var en vänsterteori.

  1. Jaha vad har vi här då? Ett historieförfalskningsförsök i sann kommunistanda. Jag tycker ni skall studera 25 punkts programmet från mitten av 20-talet. Sen har vi då alla
    radikalerna som bröderna Strasser, Anton Drexler samt Ernest Röhm för att nämna nägra, de hade en del ganska intressanta ideér gällande förstatligande av företag samt expropriation bland annat.

  2. Pingback: Hitler och den tyska kyrkan. | Politifonen

  3. Gör ni? Ni nämner de långa knivarnas natt och slutar där. Nu vet jag varför ni gör detta, det måste vara ett helvete att vara kommunist och få påtalat att nationalsocialismen är en vänsterrörelse därför detta lilla aktstycke. En sak till, det är stor skillnad på fascism och nationalsocialism.

  4. Men snälle nån, ni så klart, tror du inte jag känner igen kommunistretorik när jag ser det? Användandet av ordet fascist i alla möjliga sammanhang, försvaret av muhammedander till varje pris, var snäll och förolämpa inte min intelligens. Jag vet inte hur gamla ni är men jag har varit i kommunistländer och jag var inte imponerad.

  5. Nu är vi inte kommunister. Inte heller författaren, som alltså inte är en del av redaktionen.

    Förhoppningsvis är det imorgon du blir snopen. Då släpper vi något intressant

  6. Ja det kan ni försöka att slå i någon annan. Som jag sa innan tror du inte att jag känner igen kommunistretorik när jag ser det?

  7. Du får en varning för att tillskriva skribenterna på Politifonen politiska epitet de redan har avfärdat. Upprepas det igen släpper vi inte igenom kommentarer från dig något mer.

  8. Vänstern har slutat kalla sig kommunister vet du ju, Andersson, din fascist😉. Sen Sovjet föll och medborgare själv kunde vittna om diktaturen gick det inte att avfärda som USA propaganda längre att det sociala experimentet kraschade och försökskaninen dog. Vpk blev Vänstern men kommunisterna blev kvar.

Diskutera

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s