Glöm och gå vidare: diskussioner om slaveriet i kollektivtrafiken

Dagens ämne är slaveriets historia och dess betydelse för nutida identitetsbildning, rasism och rasifiering.

Vitstad-Brunstad

För några månader sedan åkte jag kollektivtrafik tillsammans med en kollega när en diskussion mellan oss uppstod om slaveriet. På tal kom hur ättlingar till slavarna under den transatlantiska handeln, trots att det gått tvåhundra år sedan den upphörde, fortfarande hänvisar till den som om den hade upphört igår.

Han upplevde det som något orättvist. Varför skulle de ständigt tala om den händelsen? Istället borde man ta sig i kragen och gå vidare: Kliv ur offerrollen och väx upp, sade han bestämt. I hans uppfattningsvärld sågs referenser till slavhandeln som en anklagelse. Han tyckte att slavättlingarna och alla som talade om slavhandeln anakronistiskt attackerade honom och hans folk, det vill säga vita människor.

För att styrka sin argumentation poängterade han att de, om de ändå tänkte hålla vita människor ansvariga för den historiska tragedin, lika gärna kunde börja med sig själva. De hade ju enligt honom, när allt kom till kritan, ”själva legat bakom försäljningen av de egna.”

Han hade fel på flera punkter.

Slavättlingarna hänvisade till slaveriet, inte för att kollektivt hålla vita ansvariga i efterhand, men för att tala om sin historiska identitet. En identitet som var tydligt bunden till ett traumatiskt minne. Tidlighållandet av det historiska traumat var nödvändigt eftersom man utan det, skulle vara rotlös.

Att beröva dem ett historiskt sammanhang i Amerika och Europa, vore att neka deras rätt till det. Det skulle vara ett post-abolitionistiskt ingrepp i deras mentala frihet. I folkmordsstudier brukar man tala om ett tillstånd där förövarna i efterhand, det vill säga efter det att ett folkmord har ägt rum, ingriper i de efterlevandes historieberättande. Man söker beröva dem rätten till egna minnen och skapar egna artificiella utsagor.

Att en vit man således sökte definiera vilka samtal svarta människor skulle hålla sig borta ifrån, särskilt när det gällde sådana historier som var formativt angelägna för deras identitetsskrivande, var i slavhandelns kontext att förlänga densamma, på ett kulturellt, socialt och mentalt plan.

Särskilt så, när man söker tynga offren med skuld för det inträffade. I folkmordsstudiet talar man nämligen om ett skuldbeläggande av offret som en nödvändig del av folkmordets förlängning. På ett eller annat sätt, menar man, är det deras eget fel. Vanligen på grundval av ett ”viktimologiskt” narrativ där den angripande gruppen pekar mot tidigare oförrätter där de själva utsatts för förföljelse av den nu angripna gruppen. Det, menar de, rättfärdigar ett senare angrepp mot dem.1

I det här fallet rör det sig dock om en föreställning där en sida anklagar en annan för att ligga bakom förslavningen av sig själva. Den uppfattningen bygger på en felaktig föreställning om hur slaveriet gick till. Det fanns nämligen ingen pan-afrikansk medvetenhet på den tiden. Den afrikanska kontinenten befolkades inte av människor som ingick i en homogen gemenskap där man samlades kring samma identitetsmarkörer – i det här fallet en föreställning om att afrikaner ingick i en gemenskap som baserats på hudfärg.

Tvärtom var det en fråga om olika afrikanska klaner och etniska grupperingar som sammanstötte med varandra och i samband med konflikterna sålde sitt krigsbyte till ett liv i slaveri – även om de som slavar skulle bli, eller de afrikanska köpmän som sålt dem, inte nödvändigtvis hade kunskap om syftet med handeln.

Istället fanns en utbredd föreställning bland slavarna att de vita män som kommit, planerade att kannibalisera: de skulle sedermera bli mat. Ironiskt nog var det något vi på den tiden också fantiserade om, men i motsatt riktning, om afrikaner.2

Gemensamma band genom hudfärg uppstod snarare mellan vita genom just förslavningen, avhumaniseringen och förödmjukelsen av de svarta undersåtarna. Den annalkande rasismen gavs näring av demoniseringen av svarta slavar – något som framhävde den egna hudfärgens överlägsenhet. Man cementerade den vita självbilden genom att sammankoppla svarthet med bestialitet.

Det gjorde man bland annat genom att överdriva de drag som mänskligheten har gemensamt med djur, som sexualdrift och så vidare, samtidigt som de drag som särskiljer människan från djurriket, som rationalitet och överlägsen intelligens, bagatelliserades. Svarthet stigmatiserades och sammankopplades med boskap (det finns till och med stöd för att entreprenörerna bakom slaveriet de facto hämtade inspiration från boskapsskötsel och djurhållningen).3

De afrikanska folkens varierande uppfattningar visade sig nämligen inte bara i att de stred mot varandra. Visserligen betraktades de åtskilliga klanerna som konkurrerande främlingar, men kontakten med omvärlden skulle alltså inte bara ses som affärsmöjligheter. De europeiska skepparna möttes nämligen tidvis med motstånd. Mångfalden uttryckte sig som så att vissa afrikanska kungadömen under perioder faktiskt lyckades förhindra slavhandel. Man attackerade nämligen ibland de europeiska skeppen och sänkte dem.4

Min kollega var snabb i att hålla afrikanerna skyldiga för slaveriet med att ”de hade förslavat sig själva”. Han var dock inte lika snabb med att kollektivt hålla vita européer skyldiga för handeln med vita europeiska slavar. Visserligen hade afrikanska kungadömen och klaner bidragit till att möta den europeiska och amerikanska slavmarknadens efterfrågan, men det hade också Europa.

Italienska köpmän hade nämligen deltagit i havsbunden slavverksamhet med ”vita” bulgarer, armenier och georgier. Det fanns under perioder stor efterfrågan på ”vitt” trälgods, en köpvara som auktionerades ut utmed de europeiska kuststäderna. Bara i Florens såldes till exempel mellan år 1414 och 1423 mer än tiotusen vita slavar.5 Den vita slavmarknaden var, även fram till dess att man började handla med svarta, otroligt stor.

En dag när jag utnyttjade stadens kollektivtrafik insåg jag att min kollega hade fel. Fel i att han ville bestämma vilka historier som får berättas av svarta, fel när han utgick ifrån att de svarta slavättlingarna berättade historierna för att kollektivt skuldbelägga efterkommande vita generationer för slavhandeln och fel när han antog att de svarta själva skulle hållas ansvariga för att ”ha sålt sig själva”.

1. Docker, Origins of violence, s 115
2. D.B. Davis, Inhuman Bondage – The Rise and Fall of Slavery in the New World, s 89
3. Ibid s 3
4. Ibid s 88
5. Ibid s 82

//Bruce Stålnacke – Politifonen

3 thoughts on “Glöm och gå vidare: diskussioner om slaveriet i kollektivtrafiken

  1. Det finns fortfarande ingen panAfrikansk identitet om du tror att så är fallet så tänk på Rwanda 1994. Vad du gör här är att applicera någon slags arvsskuld eller synd dvs att jag skulle vara medskyldig till något som någon förfader till mig gjorde för 200 år sedan, själva tanken är barock. något du inte nämnde av någon anledning är slaveriet som försigår idag i flera nordliga Afrikanska länder eller slavtrafiken som araberna sysslade med in i modern tid, Saudiarabien avskaffade slaveriet 1965. Men det är klart då var och är inga vita involverade.

  2. Att slavättlingar lider av slaveriet fortfarande är naturligtvis självklart, de är ju fortfarande ekonomiskt utsatta i större grad än ättlingarna till slavägarna.
    Men det finns ett problem idag där människor bara för att dom har samma hudfärg som slavättlingarna har några extra rättigheter mot dem som råkar ha samma hudfärg som slavägarnas ättlingar.
    Jag tänker på afrosvenskarnas förbund som om och om igen tar upp slaveriet som Sverige var med i, problemet är att ingen av dessa som tar upp slaveriet är slavättlingar, utan helt enkelt bara kommer som flykting från Afrika.
    Än värre blir det när den som uttalar sig kommer från en region där man hade slavfolk och själv tillhör folket som var härskarklassen.
    Här har ju slaveriet blivit en affärside, en inkomstkälla till förbundet genom att ständig påminna om slaveriet och hela tiden tala om de “vita” svenskarnas arvsskuld.
    När jag först stötte på den här typen av argumentation, blev jag väldigt förvånad över att så få vågade säga emot. Utan bara godtog att dom var skyldiga till vad deras förfäder ansågs ha bidragit till, ingen verkade heller ha en aning om hur slaveriet i Afrika har sett ut. Eller att som du tar upp att Europeer såldes till nord Afrika.

Diskutera

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s