Gästinlägg: Hedra den som hedras bör

Idag uppmärksammar vi internationella kvinnodagen med en gästkrönika. Läs, gå sedan ut och kräv rättvisa och jämlikhet för alla.

Idag är det internationella kvinnodagen och jag tänker hedra dem som hedras bör – inte så mycket kvinnorna som sitter och filosoferar över ojämställdhetens villkor på en stol någonstans i ett arkitektoniskt designat kontorslandskap högt över de vanliga människornas huvuden i tidningsdrakarnas glaspalats.

Jag skulle vilja uppmärksamma de kvinnor som trots ojämlika villkor ändå hittar ett sätt att överleva. Min mor var – och är fortfarande – en sådan kvinna.

I slutet av 60-talet svarade hennes bekant på en tidningsannons som min pappas vän satt in i en polsk tidning: svensk man med ordnad ekonomi söker kvinna som är duktig i köket. Mamma och pappa gifte sig. Han var f.d. skräddare, men hade sadlat om och arbetade som kommunaltjänsteman. Hon kom till Sverige med tomma händer, en annan nationalitet än svensk, dövstum och kvinna. Hon hade således etnicitet, funktionshinder och kön som uppförsbackar i det nya landet där hon skulle ta sig fram. Mamma tog sig fram. Trots allt. Mödosamt knogade hon upp för uppförsbackarna fjärran från de plana lättrullade kontorslandskapens blankbonade golv. Bortom jämställdhetsivrarnas blickfång så skurade hon sig fram med skurmopp i Länsstyrelsen mörka korridorer. Tömde papperskorg. Dammade hyllor. Mil efter mil. Dag efter dag.

Mamma var lite besviken. Den utlovade “ordnade ekonomin” var det inte mycket bevänt med (inte enligt hennes egen berättelse i alla fall). Pappa var ofta bortrest på förenings- och kyrkouppdrag. Han hade aldrig pengar. Mamma sjösatte sin egen politiska lösning på löneutjämning: hon konfiskerade pappas lön varje månad och portionerade ut 20 kronor åt honom varje vecka i veckopeng till tobak och tidningar. Hon bakade hembakt bröd – aldrig handlade vi bröd (vilket gett henne stenhårda nypor som ingen diplomerad massageterapeut i världen kan matcha – nypor som skruvstäd).

På så sätt så överlevde vi.

Vi fick kläder på oss, mamma köpte min första cykel – en orange Cresent med svart limpsadel och stödhjul.

Mamma köpte en sprillans ny bil – en ljusblå Volkswagen Passat.

Vi fick områdets första VHS-bandspelare.

Men de materiella kraven, det eviga städandet i Länsstyrelsens ändlösa korridorer tog sin tribut. Halvvägs upp för backen så orkade inte hennes knän och axlar mer. Hon var utsliten. Hon blev omplacerad till en plats utan arbetskamrater. Döv och ensam. Hon fann sig inte i det. Tog strid. Arbetsgivaren vann varje strid. Hon lämnades där i utanförskapet att rå sig själv – sjukskriven, för att sedan bli sjukpensionär. Men alltjämt såg hon alltid till att inget materiellt fattades mig och min syster. Idag är hon en bit över 70. Hon har aldrig tagit något för givet. Hela hennes liv har varit en kamp. Mot myndigheter. I en värld som inte hörs eller förstår hennes språk. Mot en värld som inte värdesatte det hon gjorde eller det hon var – ickesvensk, döv och kvinna.

Det är bland annat därför jag är feminist.

I mig, i min kropp förkroppsligas hennes livs vedermödor. I mitt språk så uttalar jag det hon aldrig förmådde att uttala. I mina handlingar ska hennes kamp inte falla i glömska.

Jag gör mig förstådd på min mammas vägar. Världen som inte förstod henne, ska förstå henne genom mig. Där hon inte hade ord för att beskriva det hon levde, där ska jag ge ljud åt orden. Hennes erfarenhet blir mitt patos.

Aldrig att jag viker mig – för alla kvinnors och mäns lika rätt, oavsett nationalitet, sexualitet, funktionshinder eller inte.

Den här dagen – Internationella kvinnodagen – är din, mamma, min sambos, mina döttrars, min sons och alla andra människors dag.

//Rond Nil — Politifonen

Diskutera

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s