Politifonen svarar på Jimmie Åkessons (SD) artikel i Expressen

Jimpyå

Jimmie Åkesson, Foto: Alexander Donka

I går, den 13 jan 2014, publicerade Expressen en artikel av Jimmie Åkesson, som en del i en självkritisk artikelserie där skribenter lämnas utrymme till att kritisera dem för att främja demokratiska värderingar. Det tycker vi är positivt. Men det är i princip den enda ros vi kommer ge dem i den här artikeln, för vi tänkte samtidigt utnyttja den till att dels bemöta Jimmie Åkessons artikel, men också rikta kritik mot Expressen och massmedierna i övrigt.

Jimmie Åkesson skriver att han

…tror att Sveriges nyhetskonsumenter, i likhet med mig, förväntar sig och accepterar att journalisters och redaktioners egna politiska åsikter återspeglas på ledarsidor (däremot kanske de, i likhet med mig, ställer sig lite frågande till hur konstruktivt det är för samtalsklimatet att Expressens ledarredaktion har en attityd till sina meningsmotståndare som medför att man beskriver kritik av massinvandringen som “en mental sjukdom” och SD som ett “ondsint”parti bestående av “en hoper hatiska självömkande män” 

Vi sträcker oss till att hålla med här. Har Expressen släppt igenom sådana artiklar på sin ledarssida, är det en fråga om värdeladdad journalistik, som enkelt skulle kunna uttryckas på bättre sätt. Hade Politifonens redaktion arbetat för Expressen, skulle vi ha släppt allt det där om järnrör, slutat omtala dem som självömkande män och liknande, för det var gårdagens samtalsämne.

Den som är hågad kan följa upp Åkessons citat och finner att det han beskriver som kritik av “massinvandringen” i själva verket är ett resonemang om “att gnälla på invandrare” i anslutning till en skildring av en rasistisk “skitsnackarkultur”. Det är Nilssons personliga erfarenheter av ett politiskt klimat i södra Sverige.

Det är intressant att Åkesson helt öppet refererar till P M Nilssons beskrivning av rasistiskt ljugande och ryktesspridande som “kritik av massinvandringen”, vän av ordning blir så att säga tvungen att anta att det är samma enkla omskrivning även i andra fall där hans parti använder uttrycket. Att ledarartikeln är från 2006 tål att noteras, liksom att den är undertecknad av Nilsson och alltså inte är den politiska redaktionella produkt Åkesson insinuerar att han hänvisar till.

Från november är den andra artikeln han citerar ur. Den är också skriven av en person i Expressens ledarredaktion, men inte heller den är ledarredaktionens utan är publicerad som ett blogginlägg på ledar- och debattredaktionernas Opinionsbloggen. Värt att notera är att Åkesson ger en felaktig bild av vad som kallas för ondsint, det som avses i artikeln är det vi- och dom-tänkande som SD är känt för, inte partiet.

Vad som kvalificerar som hatiskt är svårt att avgöra utan att utgå från någon enskilds uppfattning, däremot framstår det som helt korrekt att SD i stor utsträckning är ett parti av och för självömkande män. Åkesson gör i sin motröstartikel tämligen klart att han väldigt gärna använder massmedialt utrymme till just självömkan och beklagande.

Det ständigt påtalade offerkofteriet är också en uttjatad argumentering, och det är en infallsvinkel som Åkesson, hans partikamrater och den sverigedemokratiska gräsrotsrörelsen, lärt sig att tackla genom den etablerade bilden av dem som en politisk underdog och slagpåse. De klär sig i den kostymen och därur kraftsamlar de och konsoliderar hela sin rörelse. Som Karim Jebari nyligen skrev, kapitaliserar antifragila grupperingar som Sverigedemokraterna på trauman:

Sverigedemokraterna tycks hysa samma typ av antifragilitet. Jag är inte den enda som blev förvånad när SD:s opinionssiffror steg efter järnrörsskandalen. Den storm av negativ publicitet som incidenten väckte fick SD att, likt hydran, växa två huvuden för varje avhugget. Men antifragila ting är inte osårbara….

Så var finner vi deras mistiltein? Den frågan är egentligen väldigt enkel att besvara och det är en infallsvinkel som media har valt att ignorera, förmodligen på grund av okunskap eller lättja, för någonstans måste det väl finnas en chefredaktör eller grävande journalist som analyserat Sverigedemokraternas människorättsvidriga politiska ambitioner gentemot asyl- och skyddsrätt?

I rapporten från maktens rätt – till rättens makt redogörs i stor detalj för vilka människorättskränkningar och indirekta krav på lämnande av Förenta Nationerna och Europarådet som sverigedemokraterna faktiskt står för. Grundläggande i folkrättens skydd av mänskliga rättigheter är vad som kallas för likabehandling, alltså icke-diskriminering eller som det ibland uttrycks, alla människors lika värde.

När SD i sina politiska program eller i riksdagsmotioner uttrycker att de vill ha särregler för flyktingar avseende socialförsäkringar och annan offentlig förvaltning menar de i princip att Sverige bör frånträda flyktingkonventionen, FN-samarbetet och Europarådet. Med upprättandet av Europeiska Unionens stadga om mänskliga rättigheter blir antagligen också EU en organisation som sverigedemokratisk politik är oförenlig med, deras uttryckliga EU-fientlighet å sido.

Betydelsen av Europakonventionen för svensk rättsutveckling och skyddet av mänskliga rättigheter kan knappast underskattas. Konventionen är svensk lag och vi är bundna av den rättspraxis som Europadomstolen producerar. Det är något som fått stor betydelse för hur de nationella domstolarna bedömer fall som rör grundläggande fri- och rättigheter. Bland annat avgjordes pastor Green-målet med hänvisning till Europadomstolens tolkning av vad som får vara ett straffbart yttrande.

Även SD:s förslag om att sätta en nominell gräns för flyktingmottagande är antagligen i strid med likabehandlingsprincipen. Genom att sätta en numerär gräns för hur många som får söka asyl uppstår en uttrycklig diskriminering. Motsvarande gäller också för de mer eller mindre formaliserade förslag på stopp för immigration från vissa länder eller områden som kommit från SD:s håll, där udden varit riktad mot Mellanöstern och Nordafrika.

De har också motionerat i riksdagen om att frihetsberöva de som söker uppehållstillstånd, något som antagligen vore i strid med Europakonventionens regler för när en stat får inskränka individers rörelsefrihet.

Enligt vår mening bör således brännpunkten förskjutas. Men det gäller att hitta vettiga angreppsvektorer och journalistiska vinklingar. Det ska inte frasmakas i frågor som uppenbarligen intensifierar deras självupplevda, av media förstärkta, position som en underdog. Sverigedemokraterna har 10% av väljarkåren och är ett riksdagsparti sedan 2010. Det är dags för media att på allvar granska deras antidemokratiska och människorättsvidriga ideologi och politiska program.

Åkesson och hans parti bör granskas och kritiseras på samma sätt som media granskar och kritiserar andra grupperingar, i synnerhet sådana som har planer på att få Sverige att frånträda människorättstraktater och förkastar demokratins fundamenta.

Däri ligger sverigedemokraternas baldersmistel.

/Bruce Stålnacke & Elwa Ninpo

2 thoughts on “Politifonen svarar på Jimmie Åkessons (SD) artikel i Expressen

  1. Pingback: Politifonen svarar Jimmie Åkesson | Motargument.se

  2. Ser man på vad som faktiskt pågår i Europa, liksom i Australien, Kanada och USA så är det SD-politik som gäller där. Kanske något att ha i åtanke?😉

Diskutera

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s