Fundamentalism som fundamentalism, eller är det skillnad?

Idag bjuder vi på en redaktionellt framtagen artikel, om Bitte Assarmo.

Vad gör en kristen fundamentalist i socialdemokraterna?

Kupolen från insidan i St. Josephs kyrka/wikipedia

Socialdemokraterna är Sveriges största parti och har så varit i nästan ett sekel. Frihet, jämlikhet och solidaritet är som allmänt känt några av partiets grundpelare. När Omar Mustafa blev suppleant i partistyrelsen i våras ifrågasatte därför journalister att den organisation som han är ordförande för, Islamiska förbundet i Sverige, hade bjudit in föreläsare med antisemitisk belastning. Detta resulterade i ett medialt ramaskri där alltifrån högt uppsatta politiker till vanliga medborgare krävde Mustafas avgång.

Enligt SVT var den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg först ut bland partikamraterna. Redan för något år sedan kritiserade hon ”politikernas flathet mot fundamentalisterna” för att bero på röstmaximering och hävdade att ”om vi tar tydligt avstånd från fundamentalisterna kommer det också att ges utrymme för goda muslimska krafter i debatten”. Häromsistens utgöt hon sig igen över vissa muslimer. Av den anledningen är det högst relevant att fråga Hägg hur hon förhåller sig till kristna fundamentalister i partiet. Ska socialdemokraterna ta offentligt avstånd även från en medlem med radikala kristna värderingar, Bitte Assarmo, och därigenom öppna upp för goda kristna krafter?

Bitte Assarmo är nämligen ingen dussinmedlem, utan en offentlig person. Bland annat har hon varit chefredaktör på Liv & Rätt, skriver i Tro & politik, Dagen, Världen idag och på Newsmill. Av hennes uttalanden i ett trettiotal debattartiklar att bedöma står hon närmare kristna fundamentalister och högerextrema organisationer än socialdemokraterna. En kort överblick över hennes syn på sexualitet, invandring och muslimer visar tydligt på detta.

Överensstämmer Assarmos värderingar med socialdemokraternas?

Under tiden då kritiken mot Omar Mustafa ekade genom medier så fick vi höra många röster som har ställt sig mot islamism och religiös fundamentalism. Gäller detsamma då det gäller kristna fundamentalister och extremister inom socialdemokraterna?

Bitte Assarmo är socialdemokrat, troende katolik, en debattör publicerad i en mängd medier. Märkligt nog har man under lång tid från socialdemokratiskt håll avstått från kritik av Assarmos minst sagt reaktionära idéer i bland annat kvinnosaksfrågor, såsom abort.

Assarmo är en stark abortmotståndare av “solidaritet och medkänsla” och går så långt, i strid med vetenskaplig terminologi, som att benämna embryo och foster som barn. Hon menar att en kvinna inte bör ha möjlighet att avbryta sin graviditet och i så måtto inte ha rätt att bestämma över sin kropp.  Assarmos “solidaritet” med unga flickor går så långt att hon skyller psykisk ohälsa bland barn och unga på Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU. Detta utan att ha ens ett grand till motivering, vilket hon också själv skriver. Här är visst fundamentalismen viktigare än evidensbaserad kunskap. Låt oss se var socialdemokraternas kvinnoförbund står i den här frågan.

För S-kvinnor är kvinnans rätt till abort en självklarhet. Bara kvinnan själv kan fatta detta beslut. Kvinnans rätt till sin egen kropp är en förutsättning för hennes frihet och makt över sitt eget liv. S-kvinnor tar strid för aborträtten genom att aktivt förespråka sexualupplysning, preventivmedel samt säkra och fria aborter.

På riksnivå har socialdemokraterna tagit ställning för att barnmorskor ska ges möjlighet att utföra aborter. Att tillgång till abort inom socialdemokraterna anses som en mänsklig rättighet är något som såväl europaparlamentarikerna som S-kvinnor och socialdemokraterna i Göteborg ställt sig bakom. S-kvinnor förespråkar också aktivt sexualupplysning, vilket Assarmo som vi har sett är en radikal motståndare till. Det parti som står nära Assarmo på det här området är sverigedemokraterna. Kristdemokraterna är väsentligt mer öppna för en abortlagstiftning av det slag som vi har idag, så Assarmo placerar sig närmre SD än KD i abortfrågan. Misstänkliggörande av RFSU är för övrigt en av paradgrenarna inom sverigedemokraternas gemenskap.

Någon sådan omtanke av solidaritet och medkänsla med barn och unga ser vi inte lika tydligt framträda då det handlar om pedofilskandalerna inom romersk-katolska kyrkan. Allt talar för att Assarmo har gjort sitt bästa för att bagatellisera, försvara och vifta bort pedofilskandaler inom katolska församlingar genom att peka ut samma problem på andra håll som t.ex. barnhem där pedofilskandaler uppdagats, jämte exempel från Svenska Kyrkan. Hon tar sig tid till att granska vad hon kallar för maktstrukturer inom Svenska Kyrkan men stannar vid att medge att avslöjanden om sexuella övergrepp i katolska institutioner är att betrakta som skandaler. Bland andra gick Annika Borg i svaromål, delvis med detta som bärande kritik.

Även i HBTQ-frågor har Assarmo stuckit ut hakan. I anslutning till Pride-festivalen i Stockholm har hon utgjutit sig över att synliggjord HBTQ-sexualitet skulle vara ett problem. Hon förde ett märkligt resonemang, med rätta kritiserat, bakom något slags skygglappar som hindrar henne från att se den utbredda kommersiella sexualiseringen av heteronormativ sexualitet. Istället för att, som socialister vanligen gör, betrakta saker och ting utifrån en samhällsteoretisk modell isolerar hon HBTQ-rörelsens mest kända manifestation från sin samhälleliga kontext. Sedan ondgör hon sig över sexualisering i vissa delar av manifestationens utformning samt insinuerar att sexualbrott är något som enligt BRÅ är på ökande, en myt (XLS, bra.se) vi känner igen från extremhögerns standardretorik, med ett direkt påstående om att Pride skulle ha ett ansvar.

Dels för sexualiseringen i samhället, dels för den påstått ökade utsattheten för sexualbrott. Att en manifestation som arrangerades första gången 1998 på ett tiotal år skulle ha raserat god sexualmoral i hela riket är ett minst sagt anmärkningsvärt påstående, och det är än bredare än så i Assarmos debattartikel, hon skyller sexualiseringen som sådan på Pride. Man kunde förvänta sig att en socialist skulle peka på kapitalismens påstådda benägenhet till kommersialisering av allt mänskligt snarare än Pride när det gäller att förklara sexualisering. Sex säljer, säljande är grundläggande för den kapitalistiska samhällsordningen, utbredd sexualisering följer därav, ungefär så brukar resonemanget gå bland socialistiskt lagda personer.

Att nakenhet i reklam, sexualisering av barn i reklam och andra liknande fenomen är närmast tidlösa, om än först under förra och förrförra seklet explicit kommersialiserat, synes ha gått Assarmo förbi. Även här verkar fundamentalism gå före evidens. Socialdemokraterna brukar delta i Stockholm Pride och andra liknande arrangemang, deras europaparlamentariker har tagit strid mot förbud mot Baltic Pride i Litauen, med mera. Misstänkliggörande av Pride och HBTQ-rörelsen är en annan av sverigedemokraternas paradgrenar.

Vi kan konstatera att Assarmos inställning till sexualitet, kvinnofrågor och likabehandling är högst reaktionär i förhållande till socialdemokraternas mittfåra. Ett tydligt exempel på det senare är hennes förhållande till vad som inom extremhögern kallas för islamkritik men som i den bredare politiska debatten benämns som muslimfientlighet eller islamofobi. Hon är en tillskyndare av den högerextrema sammanslutningen Tryckfrihetssällskapet och har också givit sitt stöd till Ingrid Carlqvists muslimfientliga och högerextrema projekt Dispatch International.

Värt att notera är alltså hur hon tillämpar olika måttstockar när det gäller muslimer respektive katoliker. Hon reagerar väldigt starkt på den misstänksamhet mot katoliker som odlats under sekler i Sverige men framhärdar i en ständigt utsträckt hand till muslimfientliga organisationer och publicister. Likt kompisarna på den brunhögra flanken plägar göra har hon till och med låtit publicera en text till förment försvar av svenskhet, komplett med den nedsättande vantolkning av ett uttalande från Mona Sahlin (se detta, PDF, för hela uttalandet i sitt sammanhang) som är populär i nyfascistiska kretsar.

Hennes försvar av Tryckfrihetssällskapet, Dispatch International och påhejande av drevet mot Omar Mustafa påminner starkt om den retorik inom högerextrema kretsar som går ut på att muslimfientlighet inte existerar och att all antimuslimsk publicering eller debatt är att betrakta som kritisk i någon betydelsefull bemärkelse. Gränsdragningen mellan kritik och hets är i den diskursen obefintlig, vad som är nedsättande gentemot muslimer godkänns såsom sant emedan nyanserande bilder svartmålas med undergångsprofetior av Eurabia-invasionens karaktär. Det är beklagligt att Assarmo inte ens med terminologi frångår den nyfascistiska rörelsens karaktär, utan till och med går så långt som att plagiera nyfascismens mytbildning om en partikamrat till henne, givet att hon åtminstone formellt är sosse.

Det hätska anslaget i hennes agiterande mot misstänkliggörande av katoliker påminner också om den benägenhet till men-du-då?-retorik som är populär bland högerextremister som står inför kritik. Låt oss återvända till Assarmos stridande för svenskhet. I en artikel från början på året lade hon sig i debatten om Katarina Mazettis uppmärksammade krönika i Icakuriren, där Mazettis problematisering av anspråk på svenskhet återges som kulturhat och rasism, förmodligen gentemot den svenskhet som Assarmo menar sig företräda.

Mazetti skrev att motståndet mot mångkultur är kraftigt belastat av att sådant vi inom landet tenderar att betrakta som svenskt ofta är en produkt av just pluralism. Det är egentligen allt hon ville få fram och Assarmo kallar det för rasism att anföra den ståndpunkten, antagligen för att hon förstår Mazettis krönika som ett urholkande av eller ett angrepp på hennes egen upplevda svenskhet. Om vi ser till exempelvis den här artikeln kan vi notera att Assarmo själv tar sig rätten att avgöra åt muslimer i Sverige hur svenska deras sedvänjor är. Är inte det en gärning av samma slag som Mazettis krönika? Med den skillnaden att hon försöker göra poängen att islam inte är en del av svenskheten, med ett eventualitetens ännu hängande efter sig?

Lägg till hennes artikel mot böneutrop från en moské, denna, där hon iskallt lyfter fram ett riktigt dåligt argument hon råkar ha stött på (eller kanske hittat på själv) och sedan ställer vad hon kallar för kristendomen mot islam. Assarmo driver tesen att kristendomen har och bör ha en särställning gentemot islam, på grund av sin äldre historia i Sverige. Svenskhetsresonemang är i sig märkliga när de kommer från en katolik, då katoliker under sekler varit förföljda och misstänkliggjorda i det svenska samhället (i vid bemärkelse, det sträcker sig längre tillbaka än nationalstaten), och romersk-katolska kyrkan näppeligen betraktats som ett redigt svenskt institut sedan Gustav Vasa på femtonhundratalet gjorde upp med den.

Att samtidigt säga till muslimerna att deras sedvänjor inte hör hemma här, baserat på att kyrkklockor är ett mer etablerat och historiskt utbrett fenomen i Sverige, bjuder upp en mängd frågor till dans. Hur ska vi se på Assarmo, givet att katoliker betraktats med misstänksamhet och förakt av svenskarna i allmänhet? Bör vi avfärda hennes abortmotstånd med hänvisning till att katolicismen inte är svensk? Man kan också konstatera att det regelverk som är i fråga när det gäller böneutrop är detsamma som gäller för ljudliga verksamheter generellt, det är inte ens en religionsfråga i rättslig bemärkelse utan en ren ordningsfråga.

Det är i det avseendet ingen skillnad mellan kyrkklockor, moskéhögtalare eller Reclaim-festernas ljudanläggningar, varför hennes resonemang inte ens anknyter till de relevanta reglerna och blir svårt att förstå som något annat än ett försök att rasifiera muslimer. De är inte svenska nog för att få köra sina böneutrop synes hennes slutsats vara, argumentationen är medvetet eller omedvetet ett drag i ett metapolitiskt schackspel där ena sidan är ute efter att undanröja den liberaldemokratiska rättsstatens opartiskhet genom att spela på rädsla för och motstånd mot islam som fenomen. Att islam bör särbehandlas gentemot en påstådd svenskhet är för övrigt en av sverigedemokraten Thoralf Alfssons käpphästar och något som återkommer ständigt i sverigedemokraters inlägg i debatter.

Intressant nog har Assarmo uttryckt en helt annan inställning i ett annat sammanhang.

bitteantirasse

Vilket för oss vidare till överlapp mellan den nyfascistiska rörelsens företrädare och intressen, och Assarmos.

Närmar sig Assarmo den nyfascistiska miljön? 

Som ni säkert noterade i bilden är hennes språkbruk påverkat av de som talar om kulturrelativism som något dåligt. Ursprungligen var kulturrelativism ett avsteg i den antropologiska forskningen från idén om att ras är determinerande för kultur, till en konsekvent likabehandling av kulturer och betraktande av kultur som oberoende från rasideologiska kategorier. Nyfascister och personer med närliggande idéer har ärvt kritiken av denna separation från äldre tiders högerradikalitet och fascistisk idétradition, och idag används termen i den miljön om personer som tar strid mot främlingsfientlighet och för just konsekvent likabehandling av personer oberoende av bakgrund, konfession, med mera.

De påstås tycka lika bra om skändligheter som sker under ett annat kulturellt paraply än det egna som de tycker om jättefina saker under det egna kulturella paraplyet, och ställer så kurdisk och arabisk skamkultur mot människorättsbegreppet jämte påståendet att kulturrelativism eller antirasism är att stödja skamkultur eller åtminstone betrakta den som jämbördig med så kallat västerländska värderingar, för att ta ett konkret exempel. Det är givetvis ett felslut. Antirasister, feminister och andra som står i den yttersta högerns skottfält ser vanligen uttryck för könsförtryck, skamkultur, med mera, även i den egna kultursfären. De ställer alltså inte själva skamkultur på piedestalen bredvid den med mänskliga rättigheter på när de tar strid för jämlikhet.

Anspråket på att vara riktig antirasist genom att utöva motstånd mot denna subkulturellt definierade kulturrelativism och mot de som organiserar sig mot främlingsfientlighet och rasism är vanligt i de högerextrema miljöerna. Svenskpartister pläderar för att immigrationen och social heterogenitet är ett rasistiskt folkmord på svenskar som måste bekämpas. Sverigedemokrater pläderar för att islam är som nazism och måste bekämpas. Dispatch International med anhang kallar antirasister för de verkliga rasisterna. Assarmo reproducerar liknande tankegångar med sitt meddelande, frivilligt eller ofrivilligt. Det är oklart i vilken utsträckning hon låter sig påverkas av den nyfascistiska rörelsen och i vilken utsträckning hon ofrivilligt blir som hon umgås.

Bitte.Expo

Victoria Wärmler är före detta sverigedemokrat som numera ägnar sig åt att försöka avsätta sittande regering genom femtonpersonersmanifestationer med Värmlandsgruppen, antagligen Sveriges minsta folkrörelse.

Bitte.NimaAli

Nima Gholam Ali Pour har konverterat från antirasism till verklig antirasism på sistone.

BitteOMkrig

Här delar hon en artikel från en muslimfientlig tankesmedja, påhejad av den för muslimfientlighet kände Jan Sjunnesson, och menar att hon kommer att inleda ett korståg mot muslimerna om någon av dem med demokratiska medel (för det är vad artikeln gäller) begränsar hundars tillträde till offentliga platser i Haag.

ingridbitte

“Om detta stämmer”, som kommentar på en artikel helt utan belägg för vad den påstår.

Bitte.tandläkarbesök

Hon leker själv med den nyfascistiska berättelsen om livet som papperslös, den om att personer som saknar tillstånd att uppehålla sig i Sverige lever förmånligt lyxliv. Assarmo tar tillbaka en del av den i den uppföljande kommentaren men det är ändå en anmärkningsvärd uppdatering, givet det muslimfientliga sällskapet i kommentarsfältet.

BittePOLISREGISTER

Av något skäl blundade hon för att registreringarna omfattade avlidna och barn, samt personer helt utan koppling till kriminalitet. Nu har det också klargjorts att registreringar i dessa register varit illegala, vilket väl alla utom den yttersta högern övertygades om tämligen omgående när registren uppdagades.

BZS49YzCUAAnGCYHär ytterligare en distansering från vänstern. Assarmo har gillat en kommentar som spekulerar i att det skulle vara på grund av bristfällig argumentation som slutsatsen nås att hon, och dessutom Nima som dagen innan kommit ut som sverigedemokrat, skulle ha sympatier med sverigedemokratisk politik.

Är det rimligt att tro på Assarmos intygande att det är vänstern hon vill tillhöra?

Vi vet inte. Det är mycket i hennes opinionsbildande som är stick i stäv med socialdemokratin, hon tar avstånd från vänstern, kulturvänstern, vänsterfolk, koketterar med nyfascister, sprider muslimfientlig propaganda och har ett anhang omkring sig bestående av personer ur den islamofoba miljön. Professionella kontakter, som hon skriver om Nima.

Klart är att socialdemokraterna nog bör fundera på vad Assarmo gör i deras led, med tanke på att hennes skriftställande till stor del syftar till att motarbeta socialdemokraternas politiska agendor. Omar Mustafa åkte ur socialdemokraterna med buller och bång för att han kunde förknippas med antisemitiskt lagda personer, ett drev som också Assarmo hakade på. Hon har beskyllt vänstern för Breiviks terrordåd, märkligt nog med tanke på att sossarna i övrigt prioriterade solidaritet med de avlidna och motstånd mot nyfascismen.

Katolsk fundamentalism, är det mer okej än påstådd islamisk fundamentalism? Omar Mustafa arbetade konkret för religionsfrihet, mänskliga rättigheter och HBTQ-rättigheter under en relativt lång tid i socialdemokraterna, hans avskedsbrev klargör också att det är värderingar han står för och att hans kopplingar till antisemitism inte syftat till att reproducera eller legitimera den. Det är nästan så att man kan tycka att Assarmo borde hängt mer löst som företrädare för socialdemokratin än Mustafa, men att hon inte erhållit samma granskning beror förstås på att hon inte valts till suppleant i partistyrelsen av partiets kongress utan endast är en offentlig person på helt andra meriter än socialdemokratiskt engagemang.

Men, är det värre att kunna knytas till antisemitism än till muslimfientlighet? Är det en åtskillnad som socialdemokratin vill göra? Kanske är räckvidd en faktor man bör väga in i detta, där det kan antas att Assarmos spridning via de betydande kristna publikationer hon når ut igenom är betydligt större än Mustafas. Ska vi sluta vara flata mot Bitte Assarmo för att ge plats åt goda kristna krafter i debatten?

Det kan vara så att Carina Hägg bör ta sig en funderare på detta.

Politifonen

Uppdatering:

Bitte har dementerat att hon skulle vara högerextremist på sin twitter. Det råkar vara något helt annat än vad vi har behandlat så det verkar väl onödigt. Hon tar dock ganska lätt på vår artikel, mäter den efter hur många som gillat vår facebooksida och medger att hon inte ens själv har läst den innan hon uppviglade sina twitterföljare genom att påstå att den är smutskastning.

Vilket den givetvis inte är, den är en genomgång av saker hon har skrivit, andra har skrivit och sådant vi anser vara notoriska fakta. Sedan behöver man inte hålla med om slutsatsen men det är en helt annan sak.

bittetwitter

bittetwitter2

Det kan tilläggas att inga av bilderna från Facebook kommer från särskilt privata hålor utan har framskaffats helt utan bedrägliga medel. För den som undrar är vår återkommande läsekrets väsentligt större än gillarskaran på Facebook och den passiva trafiken än större. Lägg till lite aktiv marknadsföring så är inte facebooksidan ens lite relevant som mått längre. Men det är trevligt att Assarmo själv tar granskningen med ett så glatt humör.

8 thoughts on “Fundamentalism som fundamentalism, eller är det skillnad?

  1. Haha, Uppenbarligen bryr hon sig ju “a shit” eftersom hon väljer att kommentera på det. Såg till och med att Carina Hägg gjorde det på en Fb sida.

  2. Socialdemokraterna är inte en myndighet så de har ingen serviceskyldighet eller skyldighet att diarieföra inkommande handlingar.

    Jag tror att vår artikel kommer att komma ganska många till del inom SAP.

    //Elwa Ninpo — Politifonen

  3. Intressant! Men varifrån har ni fått uppgiften att hon är sosse? ni belägger allt väldigt bra utom just denna bärande detalj…

  4. Hon är uppväxt inom socialdemokratin. Men har sakta glidigt högerut i sina värderingar. På grund av sin religion.

  5. Jaha och? Religiösa töntar som hon hålls i ett väldigt kort koppel vilket är helt i sin ordning, det krävs nämligen, dessutom har skribenterna här själv olika måttstockar när det gäller religion, snyftandet hur synd det är om muslimer t ex. Jag själv behandlar alla religioner på samma sätt. angående Mona jag har nu läst kontexten och jag tycker fortfarande det är en förolämpning, ni glomde för övrigt att nämna andra idiotiska uttalanden som hon har gjort, undrar varför?

  6. Frågan är ju om hon är MEDLEM i socialdemokraterna eller inte. Är hon bara “uppväxt inom” partiet så faller ju frågan om hur (s) ställer sig till att ha Assarmo som medlem. Hade varit mycket intressant att få skribentens svar på detta – jag har googlat en hel del, och den enda plats jag hittat där Assarmo benämns som medlem i socialdemokraterna är det här blogginlägget…

  7. Haha. Artikeln är delar lika många ggr som ni har medlemmar då.
    Löjligt att säga det där om gillare på fejsbook.
    Nu har ni ju dessutom nästan 700 gillare.
    Bra artikel.
    Dennis

Diskutera

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s