Den proto-muslimska rörelsen utrotade en hel judisk stam?

qureyda2

Illustration av det omtalade massmordet på den judiska stammen

Inte alltför sällan slår man på stort i debatterna kring den protomuslimska rörelsens intermezzon med konkurrerande församlingar och klaner i det dåtida Arabien. Ett förväntat och ofta diskuterat ämne är den så kallade dispyten mellan muslimerna och de judiska stammarna i Hijaz. Det anförs att Muhammed tillsammans med sina följeslagare bestraffade de judiska klanerna genom att upplösa dem. Detta förverkligades genom en förvisning av två klaner, Bani Qaynuqa och Bani Nadir och kulminerade i ett massmord på den tredje och återstående Qurayda-stammen.

Den huvudsakliga källan

Som källa hänvisar man i huvudsak till ett tillspillogivet verk, den så kallade profetiska biografin: Sirat Rasul Allah. I huvudsak anförs dessa argument för att visa på hur ond Muhammed var och att varje efterkommande generation muslimer i grunden därför också är onda eftersom de följer honom.  På grund av det tänkte jag därför skriva en historierevisionistisk artikel på ämnet för att belysa det faktum att det råder stor osäkerhet kring historiens tillförlitlighet.

Vad kan vi säga om ibn Ishaqs verk, biografin om Muhammed? Det är den tidigast daterade biografin över honom och den skrevs runt 150 år efter Muhammeds död. Andra historieskrivare har därför vänt sig till den för sina egna arbeten. De två främsta av dessa är Abu Muhammed ibn Hishams och Jarir al-Tabaris. Originaltexterna finns, som ovan nämnt inte kvar att studera, men lever således vidare i ibn Hishams och al-Tabaris recensioner.

Ibn Hisham rättar ibn Ishaq

Verket betraktas därför som ett väldigt viktigt men poängteras bör också att till och med ibn Hisham ansåg att ett klargörande var nödvändigt eftersom han tillrättavisar ibn Ishaq i fråga om det påstådda massmordet eftersom ibn Ishaq menade att alla män och pojkar som uppnått pubertet avrättades. För ibn Hisham var det av relevans nämna offrens soldatstatus.

Massmordets begynnelsepunkt och inkonsekvenser i berättelsen

Hela idén om ett massmord har sin begynnelsepunkt i ibn Ishaqs historia. Han är egentligen ensam om att återberätta händelsen med massmord som additament. Alla som därefter omnämner händelsen härleder sina påståenden till honom.

Ibn Ishaq undviker stundligen att tillkännage sina uppgiftslämnare, varför en granskning och källkritisk analys av hans texter är omöjlig. Det är  en mycket försvårande omständighet för ibn Ishaq att han inte låter någon ta del av förarbetet. Han redogör till exempel aldrig specifikt individerna han intervjuar men talar istället förtäckt om intervjuobjekt och överlevare vars personnamn förvisso omnämns men som ingen annan känner till.

Varför det är problematiskt beror på att ibn Ishaq skulle ha specificerat sådana källförteckningar om han verkligen kunde stödja sina påståenden. Skulle någon annan historisk återberättare producera kontroversiella påståenden av något slag är det väl logiskt att sådana uppföljs med rigida källreferenser. Eller med risk att framstå som dubiös eller att hans akademiska trovärdighet sätts på spel eller ifrågasätts.

Ibn Ishaq får kritik av samtida historiker

I ibn Ishaqs fall är det nämligen något som sker. Imam Malik ibn Anas, grundare till en av de fyra sunnitiska rättsskolorna, var starkt kritisk till ibn Ishaq.

Han menade att ibn Ishaq var en “svag” (med svag avses “opålitlig” i islamisk terminologi) historiker som hade för vana att återge rent lögnaktiga narrativ, så pass allvarliga anklagelser attdet ter sig märkligt att inte ibn Ishaq var mer noggrann med vad han valde att ta med i sin historieskrivning.

Så gör han inte i fallet Qurayda. Istället gömmer han sina referenser i intetsägande namngivningar som inte går att dubbelkolla och låter påskina att han har tillgång till material som andra historiker inte känner til och väljer att undanhålla den informationen.

Imam Malik ibn Anas var en samtida historiker och rättsexpert som till och med bodde i samma stad som ibn Ishaq. Med den vetskapen i bagaget bör man därför fråga sig om inte ibn Ishaq undanröjde sina uppgiftslämnare eftersom några sådana inte fanns?

Inga judiska vittnesmål

Hans källor hade heller inte namn som går att anknyta till den judiska vördnaden för det bibliska och profetiska (som var kännetecknade för judar på den tiden). Det förundrade även historiker som Margoliouth, Lecker och Irving Zeitling, som ansåg att det var förbryllande.

Ett annat problem som ibn Ishaq stöter på är att ingen av de fördrivna stammarna tycks ha vidarefört en sån historieskrivning. Det är först mycket senare som judiska historiker börjar omtala ett massmord på judar (långt efter ibn Ishaq).

Den judiska stammen banu Qaynuqa lämnade Medina och migrerade till kollonierna i Wadi al-Kurah för att bosätta sig i Syrien. Där införlivades dem med de förexisterande judiska stammarna i området. Ingenstans i deras historieskrivningar återberättas något som ens påminner om ibn Ishaqs historier. De enda förstahandsvittnen som kunde berätta om det som skett var alltså de judar som förvisades. Men några sådana judisksyriska redogörelser finns inte. Faktum är att muslimerna, som trots sina sammanstötningar med Medinas judar, omskrevs i positiv bemärkelse av judar i närliggande områden.

Judarna beskrev muslimerna som meningsfränder och befriare

Bland annat vet vi att några av de områden som anfölls under Umars regi och invaderades hade avsevärda judiska befolkningar som betraktade muslimerna som meningsfränder och befriare. Om de judiska samhällena hade underrättats om Muhammeds skoningslösa antijudiska folkmord skulle aldrig judarna i de närliggande områdena ha omfamnat de islamiska styrkorna. Men det är precis vad judarna gör.

De hade aldrig vunnit något folkligt stöd bland judarna. De inflytelserika rabbinerna och de meriterade judarna hade medvetandegjort händelsen och spridit kunskap om massmordet med varningar om en judefientlig armé som annalkade vid levantens gränser.

Något sådant sker inte. Istället får vi veta att judarna betraktade Umar som en vän av Israel, en bevågen härskare och befriare som samlade judarna mot de kristna förtryckarna: de islamiska styrkorna som “en gåva från Gud“.

Sådana var historierna om relationerna mellan judar och muslimer. Innan ibn Ishaq klev in på världsscenen förstås.

/Bruce Stålnacke

Diskutera

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s