En Monolog om Ras: En spik i kistan för vitmaktpropagandan.

Se till att också läsa gårdagens post om vitmakt propaganda

En monolog om ras

Bodeker är en vit-makt-aktivist som gjort en film om rasismbegreppet. Han kallar den för A Conversation about Race och den har gjort succé inom vit-makt-miljön. Även sådana nyfascistiska bloggar som Dispatch International (som de facto har tankat upp den på sin youtube-kanal) och Exponerat har lyft fram filmen. I den intervjuar han ett antal personer och visar att de spontant rasifierar sina medmänniskor och bär på rasfördomar de inte verkar ha varit medvetna om. Han visar också att de tror att rasism är något de ser i vardagen, samt att de har svårt att själva beskriva vad rasism är och att ge konkreta exempel på rasism.

Det uttalade syftet är att visa att rasismbegreppet diskriminerar ljushyade kaukasier och används för att förtrycka den gruppen. Massmedia och etablerade politiker är de som beskrivs som skyldiga. Resonemanget går i stort ut på att Bodeker blir kallad rasist när han vill företräda vad han kallar för den vita rasen och den vita rasens intressen.

Ett genomgående drag hos filmen är att Bodeker försöker framhäva sig själv som en enkel person som bara ställer enkla frågor och presenterar vardagliga funderingar kring vad han menar är inkonsekvens eller hyckleri. Ser man kritiskt på materialet blir det uppenbart att hans framställning är så vinklad att detta rimligen inte kan vara fallet. För att ge ett konkret exempel skulle jag vilja lyfta fram ett enkelt sakpåstående som han gör i syfte att visa att svarta är elakare mot vita än vita är elaka mot svarta.

 According to the US Justice Department for the year 2005 in the USA black men raped or sexually assaulted white women over 37000 times; averaging 100 times a day.

Detta kontrasteras i filmen mot att vita enligt samma statistiska tabell (tabell 42, sidan 55,) inte begått ett enda sexuellt övergrepp mot svarta. Underförstått är svarta mer rasistiska och farliga, vilket tillsammans med Bodekers föreställning om att inga andra än vita kan eller får beskrivas som rasister blir till ett påstående om att samhället skyddar rasistiska svarta våldtäktsmän från att beskrivas som detta.

I själva verket är det baserat på en falsk premiss. Rasism är rasism oavsett vem som företräder den. Det råder liksom ingen tvekan om att folkmördarna i Rwanda var rasister eller att arabiska muslimer som är antisemiter är rasister. Ingen är hindrad att säga detta.

För att visa på hur enkelt det är att vinkla siffrorna tänker jag ge ett par exempel på detta. Då våldtäktsmannen nästan alltid känner sitt offer torde detta betyda att ljushyade våldtäktsmän är mindre benägna att ha mörkhyade väninnor eller partner. Statistiken kan alltså lika gärna användas som en indikation på rasism bland ljushyade våldtäktsmän, eftersom de inte våldtar svarta kvinnor i så stor utsträckning att det märks i statistiken, som en demonisering av mörkhyade män.

Man kan också vända på den retorik Bodeker använder, genom att lyfta ut antalet våldtäkter utförda mot vita kvinnor av vita män, vilket är något mer än 49613 stycken: hela 12152 fler under det året. Det är fler än 33 våldtäkter per dag än vad svarta klarar av att föröva, eller 32 procent fler om man vill. Betyder det att det finns ett vitt våldtäktsproblem som drabbar vita? Nej, givetvis inte. Lika lite som man kan utläsa några andra generella attityder mellan de här två grupperna ur en så kraftigt abstraherad statistik som denna.

Till detta kommer att statistiken inte säger något alls om motiven till den brottslighet som beskrivs, varför varken Bodekers resonemang eller mina är värt ett vitten annat än som varnande exempel på dåligt tänkande.

Om man vill generalisera i det här sammanhanget behöver man fokusera på de mest framträdande gemensamma nämnarna bland förövare av vålds- och sexualbrott, nämligen kön och ålder. Det är nästan bara kvinnor som utsätts för sexualbrott, förövarna är nästan bara män och gemensamt för både offer och förövare är att de är ganska unga. Av det förstår vi att problemet är att unga män angriper unga kvinnor och att mäns våld är ett problem med män där könsroller och sociala konventioner är den egentliga problematiken att åtgärda.

Motsvarande gäller för rasism. Rasroller är ett framträdande inslag i skildringarna som de intervjuade i filmen delger. De verkar inte ha lagt märke till hur de själva rasifierar sin omgivning och därigenom reproducerar rasistiska föreställningar. Exemplet med basketspelare kan få illustrera detta. Bodeker frågar sina intervjuobjekt om de tror att svarta är överrepresenterade inom basket och vad de tror att det beror på. Svaren blir att de tror att svarta är det och att de helt enkelt är bättre på antingen idrott i allmänhet eller basket i synnerhet.

Rent faktiskt stämmer det antagligen att skickliga basketspelare ofta är svarta, men att dra slutsatsen av det att svarta är generellt bättre på något alls är fel. Det är att rasifiera och reproducera en rasstereotyp. Sannolikt är förklaringen till överrepresentationen mycket enklare: en undergrupp av svarta bär antagligen på en benägenhet att bli långa och därmed kroppsligt bättre lämpade för just basket.

Alla svarta är nämligen inte särskilt långa, troligtvis är de flesta heller inte särskilt bra på basket. Om svarta statistiskt är bättre på basket kan det bero just på att den här rasstereotypen är utbredd i Förenta Staterna och svarta ungdomar därmed lockas att öva sig i just den sporten. Det skulle också medföra att de lättare får tillträde till träningslokaler, klubbar och andra verksamheter som är en ingång till mer seriöst basketspelande.

Frånvaron av problematisering av det här slaget i Bodekers film är slående. Han undviker envist att ifrågasätta de svar han får. Istället rekontextualiserar han relativt oskyldiga rasfördomar och använder dem för att normalisera rasistiskt tänkande och söka urholka själva begreppet rasism. Ett instrument han använder för det är det falska påståendet att det aldrig kallas för rasism när andra än vita ger uttryck för rasfördomar, legitimerar rasdiskriminering eller liknande. Den här texten är ett uttryck för att han har fel när han använder den förutsättningen i sina resonemang och jag är knappast ensam om att diskutera rasism oberoende av vilken grupp som reproducerar eller på annat vis ger uttryck för rasistiska föreställningar.

Vitmaktdiskursen ändrar riktning

Filmen representerar en förändring av vit-makt-kulturen. Dess ideologer och företrädare har insett att det inte längre fungerar att angripa svarta, judar och andra grupper öppet. De insåg också att de kunde lära sig något av Hitler, som ju angrep vänstern benhårt och hätskt snarare än agiterade mot minoritetsgrupper. Antisemitismen fanns som en fond men den var allmänt accepterad och därför inget som funkade att karakterisera retoriken med. Idag är antirasism allmänt accepterat och vänstern är inte kontroversiell att angripa, så de påstår att de är emot diskriminering och rasism och förtryck, men fokuserar på mer eller mindre reella kränkningar riktade mot vita.

Då hegemonin i västvärlden är antirasistisk, färgad av postkolonialt tänkande och åtminstone med läpparnas bekännelse omfamnat idéer om mänskliga rättigheter färgar det av sig på de som vill ha makt. Genom att efterapa de som redan åtnjuter samhällets respekt och har tillgång till makt försöker de komma i besittning av samma plattformar och resurser som de större politiska rörelserna har.

De har till och med lagt sig till med en postkolonial lingo där de gråter ut över hur mörkhyade barbarhorder invaderar fina vita länder och skyller det på vänstern (eller storstaten, vilket är vanligt i Förenta Staterna) eller en påstådd agenda hos vänstern att utrota vithet genom att dränka den i invandring. De har lärt sig att härma och låna språkbruk, samt att fokusera på det påstådda offret. I det här ingår också en instrumentalisering av mer eller mindre rasifierade grupper, främst svarta men inom delar av nyfascismen, nutida vit-makt-kultur och närliggande rörelser är grupper som muslimer, pakistanier, somalier eller helt enkelt invandrare som koncept det slagträ som vänstern eller storstaten påstås använda.

Förr var det lättare att agitera baserat på en yttre fara, det är ganska passé i och med att kalla kriget blivit ett normaltillstånd. På sin höjd lyckas islamofoberna med att fokusera på en fiende snarare än sig själva eller den påstådda förövare som den demokratiska rättsstaten, vänstern eller någon annan tänkt fiende utgör, men även de är ständigt återkommande till hur förtryckta, diskriminerade och elakt behandlade de blir.

 Redan den här instrumentaliseringen av svarta och andra grupper är en slags varningsflagga. När någon påstår att en grupp är i händerna på en annan och därmed utgör ett hot mot allmänheten så är det i princip en karbonkopia av den fascism som upplevde en storhetstid under förra seklet –  den som tenderar att kulminera i utrotningspolitik och varit ideologin i några av de mest ohyggliga statsorganisationer som mänskligheten hittills presterat. Sådana styggelser som Nazityskland (kulturbolsjeviker, kulturmarxister, i händerna på judar) och Stalinsovjet (klass-/partiförrädare i händerna på finanskapitalister) är de mest kända men även Milosevicjugoslavien (muslimerna i händerna på kommunister) passar in i mallen.

I allt väsentligt är det gammal klassisk rashygien uppsnofsat med mångfaldsretorik, postkolonialt tugg och intryck från såväl nouvelle droit som gängse marknadsföringsläror. Det är riktat till en okunnig publik som känner sig socialt utsatt. Det är kritiskt, tror jag,  att mottagaren behöver uppleva sig hotad eller utsatt (ekonomiskt pressad, fast i socialförsäkringar, osäker anställning, osv.) för att falla för material av det här slaget. Annars får inte problembeskrivningarna avsedd effekt, de har ingen sträng att slå an, och intellektuellt håller inte de resonemang som förs fram.

När filmen närmar sig sitt slut visar Bodeker på starkt främlingsfientliga värderingar hos sina intervjuobjekt parallellt med att han indirekt återupprepar myten om att inga andra än vita benämns som rasister. Jag vet inte riktigt hur det var i Förenta Staterna 2008 men i Sverige 2013 är det legio att benämna den som anser att människor bör beskrivas som kriminella och att de utan vidare bör deporteras, enkom baserat på härkomst, som rasist. Jag har just gjort det. Det är också något som Bodeker borde ha tagit tillfället i akt att problematisera. Varför betraktar inte de här människorna, som menar sig kunna se rasism omkring sig i sin vardag, sig själva som rasister när de reproducerar och företräder rasistiska fördomar?

Antagligen av samma skäl som Bodeker inte gör det. För att rasisten varken vill eller kan se den här smittan hos sig själv och därför behöver hjälp av andra för att medvetandegöra vad som är fördomar och illegitima diskrimineringsgrunder i sitt eget tänkande. Det ligger i bigotteriets natur att man inte själv ser när man begår det. Istället för att uppmärksamma och använda andras rasism för att försöka legitimera sin egen bör man ta ett steg tillbaka och försöka se diskriminerande hyckleri för vad det är, omoraliskt och socialt oerhört farligt.

Om du har läst hit och ännu inte känt ett behov av att ifrågasätta min användning av termerna svart och vit, ta hjälp av en vän och fundera på varför. Det är syftet med det.

/Elwa Ninpo

Advertisement