Här är sanningen i debatten om hedersvåld

Här är sanningen i debatten om hedersvåld

Frågan om hedersvåld är så polariserad att den bitvis gjort sig blind för verkligheten. Det är hög tid att börja se våldet mot kvinnor i en större kontext. Det skriver juristen Jenny Westerstrand i en presentation av sin senaste forskning på området.

Debatten om hedersrelaterat våld har blossat upp igen efter polisens film om ämnet. Tändande gnista var professor Stefan Jonssons kritik av filmen för att vila på etniska stereotyper. Svar erhölls från företrädesvis borgerliga pennor, som framhöll vikten av att tolka hedersvåld i termer av ett särskilt våld, kulturellt och patriarkalt betingat. Jonsson svarade nekande (DN 12/8) och sedan dess rasar debatten.

Jag har de senaste åren arbetat med ett forskningsprojekt om hedersrelaterat våld, närmare bestämt om förekoms­ten av sexuellt våld i dessa kontexter. Ett problem i debatten är att ”heder” tenderar att betraktas som närmast ett grundämne, en ”sak” de våldsamma personerna varken styr över eller ger ett eget innehåll, bara agerar utifrån. I denna bild ingår att ”hedersvåld” handlar om en överdriven fixering vid flickors och kvinnors kyskhet och att våld och kontroll utövas i namn av att vilja bevara flickans oskuld tills hon har gift sig.

I mitt projekt ”Sexuellt hedersvåld – den outforskade paradoxen” har det blivit tydligt att denna definition är problematisk. Det våld som möter i mitt material (domar, förundersökningar, socialtjänstakter samt material från skyddade boenden) kännetecknas av att det inte sällan innehåller sexuella kränkningar begångna av de män som sedan hotar och slår flickan/kvinnan för att se till att hon inte ”blir en hora”.

Det rör sig om män som tilltvingar sig sex med sina fruar, men också bröder som håller en syster hemma från skolan och utnyttjar henne sexuellt, farbröder som våldtar en brorsdotter, pappor som utför oskuldskontroller, kusiner som tilltvingar sig onani, pappor som klipper av dottern håret och tvingar henne att gå ut naken. Det kan också vara pappor som håller fast och binder sina döttrar ”för de ska träna sig i att komma loss om de blir överfallna” och som besöker dem i sängen om kvällarna. Alltsammans inom ramen för tankegångar om att flickan/kvinnan måste kontrolleras för att inte ”bli en hora”.

Med dessa ”nya” kunskaper måste sexuellt våld inkluderas när vi talar om hedersrelaterat våld. Utifrån en ”rationell” analys av hedersvåld – att våldet har till syfte att skydda oskulden – märks en paradox: Det som våldet ska vara ett skydd emot är just det som våldsverkaren utsätter kvinnan för.

I stället för att tolka våldets syfte i så konkreta termer förstår jag det som att det etablerar rätten för män (och andra kvinnor) att sätta gränser för och definiera kvinnors liv och personer, och att därmed definiera vad det ska innebära att vara man respektive kvinna. Det vill säga, att våldet kan förstås som del i skapandet av kön.

Och är det något som stått fram tydligt i det material jag studerat, är det sättet på vilket männen talar om kvinnor. Likt en röd tråd löper talet om kvinnors och mäns olika värde, och tanken om könens inneboende olikhet. Männen (och många kvinnor) omtalar kvinnorna som hämndlystna, lögnaktiga, oförmögna till sann vänskap, notoriskt giriga och ute efter männens pengar och deras barn – vårdnadstvister är vanliga i materialet – och, inte minst, sexuellt gränslösa.

I ett universum av svekfulla, giriga och sexuellt gränslösa kvinnor är det lätt att urskulda mäns (och kvinnors) våldsutövning mot kvinnor: Våldet upphör att ses som våld, det blir en rättmätig korrigering av flickan/kvinnan eftersom hon genom sin gränslösa natur ständigt riskerar att fläcka gruppens anseende.

Sociologen Åsa Eldén lyfter i sin avhandling ”Heder på liv och död” (2003) fram hur det hedersrelaterade tänkandet fyller denna funktion, att få våldet att försvinna. Hon visar också att svenska domstolar i början av 90-talet kunde acceptera detta tänkande. ”Dödandet framstod som en nödvändighet” resonerar tingsrätten om en pappa som dödat sin dotter sedan hon börjat umgås med fel man, och dömer honom för dråp i stället för mord.

Eldén pekar dock på att det inte bara är den hedersrelaterade logiken som kan fylla funktionen att urskulda våld. I varje kulturell kontext måste vi avmaskera de sätt att tala om våld på som får det att försvinna.

Här utgör Fadimes pappa ett pedagogiskt exempel. Pappan hade levt i Sverige i tjugo år. Under mordrättegångens första fas upprepade han: Jag var arbetslös, jag var alkoholiserad. Jag visste inte vad jag gjorde! Det är uppenbart att pappan försökte ta i bruk ett svenskt sätt att tala om mäns våld på, och med dessa verktyg göra sitt våld begripligt, ja förminska det, inför rätten. När detta inte fungerar byter han till en berättelse där ”heder” spelar den framträdande rollen.

Med pappans sätt att resonera får vi en glimt av sådant som hos oss kan få våldet att ”försvinna”. Alkoholmissbruk och social utslagning är sådana omständigheter. Det är därför intressant att framhålla att det är få män i det material jag studerat (2010–2012) som likt Eldéns exempel öppet hänvisar till ”heder” som skäl för sina våldsgärningar. I så motto verkar samhällets satsningar mot hedersvåld (paradoxalt nog) ha haft effekt. Att åberopa heder uppfattas som en återvändsgränd. Samtidigt finns inga indikationer på att våldet skulle ha minskat.

Det sagda visar på vikten av en sofistikerad, och dynamisk, förståelse av mäns våld mot kvinnor. Här finns behov av att se både likheter och skillnader mellan ”svenskt” våld och så kallat hedersrelaterat våld. Låt oss kalla det förbindelselinjer mellan de olika våldskontexterna.

I en sådan förståelse är tolkningar av våldet centrala: I vissa kulturella sammanhang är heder en förklaring som fyller funktionen att få våldet att försvinna. I andra sammanhang stöter sådana förklaringar på patrull. I Sverige i dag exempelvis gör hänvisningar till ”heder” våldet bara mer synligt.

Det här gör att många vill proklamera Sverige (och ”svensk kultur”) som ”bättre” än hederskulturellt färgade samhällen/nationer.

Här är det å ena sidan nödvändigt att hålla med: Svenska domstolar lutar sig inte mot ett könsseparerat hedersuniversum när de dömer i brottmål. Påståendet att flickan ljuger om våldsutsatthet för att få en mobiltelefon eller att den annars så begränsade kvinnan har en ung älskare som hon vill ligga med när mannen är på jobbet, vinner inte omedelbart gehör. ”Hans påstående om hämnd är långsökt” är en återkommande bedömning i svenska domstolar när gärningsmän litat till den könsseparerande hederslogiken i sina försvar.

I stället använder sig svenska domstolar regelmässigt av kunskap om konsekvenser av fysisk våldsutsatthet i exempelvis sin bevisvärdering. Att en kvinna inte berättar om våld förrän sent i en utredning eller att hon har svårt att minnas enskilda händelser tolkas ofta som en konsekvens av att hon har levt i våldet, inte som att hon enligt sin giriga och lögnaktiga natur beljuger mannen för egen vinning. Och detta är otroligt viktigt! Det utgör en kvalitativ positiv skillnad mot hur det resoneras i många andra länders domstolar och i så motto är Sverige tvivels utan bättre än Irak, Iran och Pakistan, till exempel. Det är också resultatet av feministisk forskning om våld, liksom frukten av politisk kamp förd av personer aktiva för kvinnors rättigheter.

Å andra sidan är kampen inte avgjord. Förbindelselinjer mellan ”vårt” könskulturella universum och den könsseparerade hederslogikens tankevärld finns. Näthatet mot kvinnor i medierna vilka kallas horor, reaktionära bedömningar i sexualbrottmål, hetsjakten på en våldtagen flicka i byn Bjästa – det finns många exempel på tankar om flickors/kvinnors gränslösa natur och det hat det väcker. Och när den unga mycket våldsamma hederspatriarken som telefonavlyssnades i en annan förundersökning, spottar ur sig till sin fru att ”Sverige är ett kvinnoland”, ”ett fittland där kvinnor har alla fördelar” vet vi att det finns många svenska män som håller med.

I de många konflikter om vårdnad som mitt material innehåller finner vi också en öm beröringspunkt mellan ”oss” och ”dem”. I tvister om vårdnad syns tankar om könens inneboende olikheter, klädda i anklagelser om kvinnors orättmätiga begär till sina barn eller deras giriga svekfullhet, fortfarande kunna spela roll.

Den hedersvåldsdebatt som rasat under de senaste decennierna har dessvärre kommit att fastna i talet om ”likt” och ”olikt” våld. Fokuserar vi som vi borde på våldet märks att förbindelselinjer finns mellan ”deras våld” och ”ett svenskt” våld. Då märks att unga kvinnor är särskilt våldsutsatta, att sexuellt våld är en underteoretiserad och inte synliggjord del av kvinnors våldsverklighet, att möjligheterna att ”göra rätt” i relation till våldsverkaren inte finns, att hotelser och fysiskt våld tenderar att flyta ihop i den utsattes liv på så sätt att det inte går att tala om ”bara hotelser”, att initiativ till skilsmässa kan göra våldet dödligt och att våldet mot kvinnor utövas både på den offentliga arenan och i hemmet. Det finns också skillnader, som i graden av kontroll, stöd från omgivningen etcera.

När förbindelselinjer mellan olika våldsformer och våldstyper ställs i förgrunden märks därtill en annan viktig sak: Hur talet om en normativ könsskillnad banar väg för kvinnors rättslöshet, medan kunskap om konsekvenser av att leva i våld konkret bidrar till att ge våldsutsatta (kvinnor) rätt. Därför bör vi uppmärksamma hur kontroversiell kunskap om våldets utbredning och konsekvenser har blivit under senare år också i det svenska samhället. Det kan vi kalla ytterligare en förbindelselinje. Vi bör också fråga oss hur mycket av det könskonservativa universum som förenar hederspatriarker, Anders Behring Breivik, många kristna, muslimer och biologistiskt orienterade akademiker som Sverige tål. Där hoppas jag att alla som engagerat har debatterat denna fråga mot varandra ska stå eniga.

Jenny Westerstrand är jur dr vid Uppsala universitet och forskar i det av ­Vetenskapsrådet finansierade projektet ”Sexuellt hedersvåld – den outforskade paradoxen”.
Läs tidigare artiklar i ­debatten (DN 12/8, 16/8, 19/8 och 21/8) på dn.se/kultur

Diskutera

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s