Alicia Galis Tragiska Öde i Dubai och Sharia-tillämpning

Författad av Bruce Ali

Australienskan Alicia Gali fick resan och andra ackommodationer täckta av företaget. Det amerikansk-ägda Starwood Hotels skulle stå för allt – förutom att  underlätta för henne under mycket svåra tider. 2008 anställdes hon så av hotellet, hon tog jobbet och reste till ‘ökenparadiset’ med förhoppningar och drömmar. Allting skulle dock slåss till spillror en kväll när hennes rum översvämmades.

Enligt rapporten var allting välplanerat. Tre män hade nitiskt planerat det hela: man skulle svämma över hennes bostadsrum och på så vis tvinga henne ned i lobbyn (baren). Det är förstås vad som skulle hända också. Väl där mötte hon sina medarbetare och gärningsmän. Mer än så minns hon inte. Männen hade spetsat hennes drink med droger (bensodiazepiner?) och därefter våldtagit henne under natten. Hon vaknade dagen efter med blåmärken, brutna revben och minnesförlust.

Efter händelsen ska Galis ha anmält händelsen till hotellet, varpå man beslagtagit hennes pass, som någon form av “deposition” för den investering man gjort i och med den betalda resan (något hotellet förnekar i efterhand). Hon uppsöker därefter vård för att slutligen göra en brottsanmälan. Det hela slutade med ett 12-månader lång fängelsestraff för offret (och lika långa straff för männen). Anledningen? Samtliga  dömdes för utomäktenskapligt sex och alkoholkonsumering, i enlighet med Dubais hybridiserade lagstiftning. Enligt Dubais juridiska system, måste en kvinna frambära stöd för sina anklagelser i form av fyra manliga vittnen.

Hela händelsen är en enda stor tragisk röra och den är tragisk av tre anledningar: 1. Ett offer döms till fängelse. 2. Gärningsmännen döms inte för det brott de står anklagade för. 3. Populister och högerextrema bloggar utnyttjar händelsen för att ytterligare polarisera mellan muslimer och icke-muslimer.

I klassisk antimuslimsk anda har domen använts som ett vapen mot muslimer och deras religion, utan att på något vis problematisera domslutet i ljuset av hur den bör tillämpas i enlighet med sharia-lagstiftning. Det är förstås svårt att göra så, då Politifonen sökt lokalisera det juridiska utslaget utan framgång. Det skulle förstås vara enklare för oss om vi kunde titta på detaljerna i målet för att se hur lagarna tillämpades och varför,  om männen var araber eller utländska arbetare? (Som tillägg vill vi nämna att etnicitet inte spelar någon roll. Men som vi observerats har det antytts att de var just araber – av arab- och muslimhatande websidor)

Varför begärde man fyra stödvittnen som kunde korroborera hennes utsaga? Exakt vilka juridiska utgångspunkter utgick man ifrån? Vi kan inte besvara alla dessa frågor förstås. Vi kan däremot titta till hur sharia-lagstiftning (i teorin) skall appliceras på brottsmål som detta och se till Dubais lag och vad den bygger på.

Vad FAEs lagstiftning bygger på

Liksom många andra arabländer utgår FAE (Förenade Arab Emiraten) från en hybridiserad lagstiftning, där ett stort antal juridiska system dunkats samman för att bilda en korsningsformad modell. Den stadgade paragrafen som ligger till grund för rättssystemet, säger följande:

Islam är den officiella religionen i unionen och … islamisk sharia är en huvudkälla till legislaturen.

Denna paragraf återfinner vi i artikel 7 i konstitutionen.  Michael Webb förklarar:

Lägg märke till att den säger att islamisk sharia är “en huvudkälla” och inte ‘huvudkällan’ och det är således  fastställt att lagen inte nödvändigtvis utgår från sharia eller använder den som sin huvudsakliga källa.

Vissa jurister har därför tillstått att artikel 110 i konstitutionen, som i översättning delger att ‘de federala lagarna skall utfärdas i enlighet med artikelns villkor och andra konstitutionella villkor’, inneburit att samtliga lagar i FAE, som inte utgår från sharia som källa, är ickekonstitutionella och därför överträder artikel 7 i konstitutionen. Detta är en för begränsad tolkning:

1. Först och främst säger artikel 7 i konstitutionen att sharia är en källa i FAEs legislatur, inte dess enda.

2. För det andra effektiviserar FAEs domstolar ständigt kontraktuella villkor för räntebetalning, trots det att sharia tydligt bedömer ränta som haraam eller förbjudet.

3. För det tredje vidstår FAEs civilkod att en domare skall döma i enlighet med islamisk sharia [där] en föreskrift som behandlas inte är klargjord. Där det sålunda finns en föreskrift i civillagen…har den federala domstolen bestämt sig för att följa principen om att sådana villkor eller legislatur skall bedömas som förmodat sharia-enliga.

Liksom många andra arabiska länder, kännetecknas FAEs kodifiering av en stor röra av adopterade lagar och egendomliga tolkningar. Det är således i denna förvirring som felaktiga domslut tar sin plats. På vilken grund antas t.ex. Galis försvårande villkor om att hon skall producera fyra vittnen som stödjer hennes utsaga, vara islamisk? Det får vi ingen klarhet i.

Kvinnor och våldtäkt enligt sharia

Bland de lärde rådde i århundraden nästintill konsensus kring frågan om huruvida kvinnor i offerposition skulle kunna bestraffas i enlighet med sharia. Man menade att så inte var fallet. Det grundar sig på ett flertal anledningar. En av dessa orsaker kan härledas till ett profetiskt uttalande, där Muhammed fastslog följande [fri översättning]:

Sannerligen har Gud förlåtit min nation […] för det dem tvingats till. [1]

Det hela bottnar således i en märklig uppfattning om den koraniska versen som avkräver 4 manliga vittnen vid otukt. Kollar man till den vers som referenseras eller åsyftas (al-Noor 24:4), ser man att den varken söker beskriva förutsättningar för bevisföring i våldtäktsmål eller vanliga fall av otukt. Den beskriver i motsats till det hur anklagelser riktade mot fromma gifta kvinnor skall behandlas:

De som anklagar gifta kvinnor för äktenskapsbrott, och sedan inte lyckas ta fram fyra vittnen, ska ni piska med åttio rapp, och inte acceptera något vittnesmål från dem; de är onda.

Sedan måste vi förstås belysa det faktum att islamisk terminologi gör åtskillnad på otukt och våldtäkt, precis som man gör i det svenska språket. Islamisk lag, i enlighet med de fyra sunnitiska madhahib (lagskolorna), inramar våldtäkt efter en särskilt brottskategori: Hiraba – ett brott som begås av en eller flera personer i grupp, riktade mot allmänheten, andra människors inkomster och ägodelar, och inbegriper våld eller våldtäkt mot kvinnor (Hatk al-‘Arad), boskapsdödande och så vidare. Ibn Arabi kallade det för “könshiraba – en ‘stöld’ av könsdelarna.[2]

En grupp människor hade attackerats varpå en av deras kvinnor våldtagits. En diskussion hade uppstått kring det faktum att inga pengar hade stulits vid attacken, varpå domaren ibn Arabi menade att det faktiskt var en stöld ändå. En så kallad ‘könsstöld’ – något som var betydligt värre än pengastöld.

Den välkände medeltidsjuristen Ibn Hazm redogjorde klart för definitionen av Hiraba: ‘Den som orsakar rädsla bland resande, med eller utan vapen, både dag och natt, i urbaniserade områden och i öppna landskap, i palatset eller i moskén, med eller utan medhjälpare, i öknen eller i byn, i stora och små städer, mot en eller fler personer, genom att framkalla dödsfruktan, genom att stjäla pengar eller genom våldtäkt (hat al-‘arad)…‘

Som vi ser det finns en förklaring till det märkliga domslutet. Som i nästan alla fall världen över, där någon anklagar en annan för våldtäkt, försvarar sig den åtalade med “medgivligt sex”. Man hävdar då att det skett på ömsesidiga villkor – varpå domstolen känner sig manad att istället utdöma straff för utomäktenskapligt sex. Problemet för jurister och qadis (domare) som därför dömer parterna för zina (otukt) är det koraniska dekretet om al-Li`an. Koranen säger [fritt översatt]:

Men hon skall undgå straff om hon svär vid Gud fyra gånger att han ljuger[3]

Versen omtalar förvisso äktenskapsbryterskor. Men i ljuset av detta uttalande, ter sig versen även inkludera utomäktenskapliga förbindelser:

…om hon hävdar att hon blivit tvingad till det eller om hon menar att hon begick otukt under tvivelaktiga omständigheter, eller om hon helt enkelt inte erkänner otukt, skall hon inte straffas.

Politifonen har ingen expertis inom fiqh-området. Således gör vi ett lekmanna-antagande när vi utgår ifrån att al-Li`an även gäller vid utomäktenskapliga relationer. Vill någon därför komma med ett expertutlåtande i denna fråga, välkomnar vi det gärna. Som vi ser det dock, hänger de samman. Speciellt med textunderlag som det ovan. Därtill bör det även accentueras att de teknikaliteter som ligger till grund för domslutet mot Alicia Galis, som fortfarande är okända för oss, tycks ha ignorerat Koranens villkor för bifallande domar. Den menar att fyra vittnen skall korroborera uppgifterna i historien. Som den ultrakonservativa fatawa-sidan Islam-qa.com säger [fritt översatt]:

al-Qurtubi (Må Allaah vara honom nådig) säger i al-jaamil’ li Ahkaam al-Qur’aan (5/83):

Allaah har sagt att vittnesmål i ett otuktsfall måste uppföljas av fyra personer…[5]

I vår mening, särskilt med det som sagts i tankarna, behövs inga vittnen som stödjer offrets utsaga. Det skulle förvisso vara till hennes fördel om hon kunde delge domstolen ytterligare bevisning i form av andras vittnesmål, men om hon mot förmodan inte har några, ser vi det inte som avhängande för att domstolen skall kunna döma till hennes fördel. Inte heller ser vi några uttryckliga krav existera för att stödja en motsatt åsikt. Istället ter det sig som att det inte finns något riktigt dekret för hur offret skall framföra sin sak för rätten: inga definitiva regler om vittnesmål eller bevisföring.

Istället tycks offrets egen utsaga väga tungt i enlighet med Islamisk tradition. Vi ser inte heller någon orsak till att Dubais domstolsväsende skulle döma som de har gjort. Visserligen finns inte all information tillgänglig för oss – liksom är fallet för de antijihadistiska skrivbordskrigare som vältrar sig i glädje över denna tragedi – men ser trots det ingen uppenbar anledning till att sätta henne i fängelse. Jag skulle tvärtom säga att det är ohyggligt hur man kan behandla människor på det vis man gör med Alicia Galis. Hon har fallit offer för ett fruktansvärt brott, men behandlas som brottsling under en lag som hon själv inte erkänner (sharialagar skall i regel inte gälla icke-muslimer).

När ett offer för våldtäkt, som alltså står inför rätten som kränkt målsägare, ber om att få sitt fall prövat,  är det inte bara en anklagelse. Det är också en människa som upplevt en oförrätt (även om hon, rent hypotetiskt, skulle råka ha fel). Hennes anmälan skall leda till rättsliga åtgärder som antingen fäller eller friar motparten och inte som i detta fall, utfärdar domslut om hennes delaktighet i, av domstol påstådda, lagöverträdelser.

[1] Imam An-Nawawis 40 Hadith [#38]

[2] Gender, Sexuality and the Criminal Laws of the Middle East, s. 33

[3] Koranen 24: 8

[4] Ibn Qudâmah i sin bok al-Mughni, Volym 10 på sida 159

[5] http://islamqa.info/en/ref/88051

Advertisement