Medborgargarden och högerrörelsen.

Rosebud-VigilantesEgentligen tänkte vi fortsätta på artikelserien om terrorism. Men efter den senaste tidens upplopp i förortssverige har vi istället beslutat att skriva på det ämnet. Vi tänker inte i bred bemärkelse tala om orsakssamband och peka mot förklaringsmodeller till upploppen, istället  skall vi fokusera på det gensvar som ljudit i kölvattnet till den vecka som gått. Medborgargarden bestående av “arga vita män” har sammanlänkats för att skipa rättvisa om kvällarna i Stockholms förorter, där koncentrationer av allsköns högerpopulister, huliganer och fascister, enligt egen utsaga, försvarat brandmän och slagit ned mot våldsverkare i orten. Det är en klassisk metod som länge använts av extrema rörelser, vars politiska motiv är annat än hederliga.

Man utnyttjar social oro för att dels påverka folkmening och dels för att slå ned mot minoriteter som betraktas som hot mot den medborgerliga säkerheten. Det hela rationaliseras med att den statliga eller polisiära mekanismen står handfallna inför våldsverkarna: att den polisiära passiviteten kräver extralegal våldsaktivism. Det hela grundar sig således på samma politiska missnöje som motiverade ortens ungdomar till att springa ut på gatorna i protest: med en huvudsaklig åsiktsdivergens: polisen gör för mycket. Den upplevda punktmarkeringen av trakten och dess invånare menar man är högintensiv och orättvis.

Hur denna politiskt upplevda kontrast kan skilja sig så mycket kan te sig märklig. Ofta beror den dock på en hårdför linje, där medlemmar ur majoritetsbefolkningen, kräver hårdare tag mot brottslighet: något som i regel slår hårt mot minoriteter eftersom den polisiära verksamheten koncentreras kring områden med relativt stor utsatthet och social misär. Det organiserade företaget har visserligen inte för avsikt att problematisera en särskilt samhällsgrupp – men resultatet av den opinionsdrivna politiken medför att man jobbar mot den samhällsgrupp som är svagast. På det sättet höjer man den egna brottsbekämpningsfrekvensen och man kan peka mot att man faktiskt gör något.

Man skulle därför kunna säga att den opinionsmässiga debatt som styr den polisiära verksamheten i dessa frågor, drivs av en kompromisslös inställning till minoritär kriminalitet: mot underklassen som alltid har betraktats som ett samhälleligt hot. I dag utgörs underklassen i första hand av invandrare. Under de fyrtio år som gått sedan maskrosbarnens 70-tal, en tid som dominerades av en svensk underklass, har demografin förändrats. Barnen till de alkoholiserade föräldrarna har själva fått barn och man har under denna period återhämtat sig. En mognadsprocess, på ekonomisk och statusmässig grund, som tagit nästan 50 år.

Miljonprogrammens bostäder och trappuppgångar pryds i dag istället av namn som Abdallah. Ut med det gamla. In med det nya. Det är således en generationell fråga. Var grupp måste få sin tid att anpassa sig. Under tiden som dessa grupperingar gör det, kommer populister och fascister  ständigt skifta argumentativa målstolpar: attackera nya målgrupper. Det är ett organiserat hat mot underklassen. Mot minoriteter och mot pluralism: en ojämn strid som har som syfte att attackera samhällets svagare grupper. Det är den kompromisslöshet som genomsyrar debatten, som också framkallar lynchningsstämmningar, där den majoritära befolkningen- i detta fall “vita arga män” – med känslomässigt förankrad politisk övertygelse som styrmedel, sammanstrålar för att attackera minoriteter.

Det är inte att säga att intentionerna må vara goda. Problemet med extralegala medborgargarden, som mycket väl tror att de gör nytta, dels bryter mot lagen och dels lockar till sig politiska visionskapare  med företrädare från bland annat nazistiska Svenska Motståndsrörelsen, Svenskarnas parti och Förbundet Nationell Ungdom gjorde under fredagskvällen gemensam sak med fotbollshuliganer.

William E. Burrows myntade två begrepp som passande går att beskriva det vi ser i dag. Han menade att den klassiska vigilantismen, som hade för avsikt att skydda hem och hus från angripare, ersatts av en så kallad neovigilantism. Den nya medborgargardismen skiljde sig således från den klassiska definitionen eftersom den hade för avsikt att attackera minoriteter, etniska som religiösa: ett fenomen som hade sin födelse i San Franciscos 1850-tal.

Det andra begreppet kallade han pseudovigilantism: han menade att 1960-talets USA drabbades av en ny form av mobb – den som hade för avsikt att skipa rättvisa i områden som befolkades av människor i social misär. Sammanslaget kan man dra slutsatsen att det vi ser hända i dag bär på förtecken av de två termer Burrows talade om. Å ena sidan ser vi hur utomstående konfrontatörer attackerar andra stadsdelar med hög misär, dess fredliga etniska invånare och å andra sidan ser vi hur grupperingar, vars politiska syfte är att osynliggöra muslimer (ibland mycket värre än så), deltar i kravallerna.

I ett demokratiskt samhälle är det inte tillåtet att med våld slå ned mot andra grupper. Främjar vi således demokrati bör vi omgående bojkotta de antidemokratiska partier som står bakom – eller deltar i – kravallerna.

I dagarna kommer fler inlägg.

/Majhul Masukō

Diskutera

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s