Sven Otto Littorin, Patrik Brinkmann och Extremhögern.

Berlin | Pro-Deutschland | Rally

Det är givetvis oerhört svårt att  försöka dra några slutsatser om eventuella kopplingar mellan Alliansen och Europas extremhöger. Förmodligen går det inte om man vill behålla trovärdigheten. Däremot kan det sägas att den nyhet, som trots sin datering, fortfarande får det att baxna i tankevalvet, över det karriärdrag den fd. moderate arbetsmarknadsministern, Sven Otto Littorin gjorde 2012, när han klev in som styrelseledamot i gruvprospekteringsbolaget:  Wiking Mineral. Namnet höjer förmodligen inga ögonbryn för de oinvigda. Men så här säger Littorin om sitt beslut att kliva in i styrelsen: Jag tvekade länge. Orsaken till denna ambivalens var självfallet förbunden med ett befläckat och kontroversiellt namn: företaget Wiking Minerals majoritetsägare och likaledes dess grundare, herr Brinkmann.

Vem är då denne, Patrik Brinkmann? Han kallas inom högerrörelsen för en identitär ideolog, vars grundläggande utsikt värnar den etniska och kulturella identiteten. Liksom Behring Breiviks paneuropeiska övertygelser,  står den europeiska kulturidentiteten högt upp på dagordningen, medan lokalförankrad geokulturell traditionalism fortfarande bör vara utmärkande. Den identitära utgånspunkten är förvisso att utomeuropeisk invandring skall upphöra – och är således en eurocentrisk idé. Huruvida kopplingen “identitär” – “Brinkmann” – “Breivik” går att utläsa i den ekvationen låter vi förbli osagt. Per Gudmundson, Sveriges kanske kändaste anti-islamist, ville dock göra en sådan koppling, när han föreslog att Breiviks klipp-och-klistra-ideologiska etikett förmodligen bär på identitärsmens förtecken. Han skriver:

Att jämföra honom med traditionella nazister leder tanken en smula snett, även om han räknar med att nazister som Svenska Motståndsrörelsen kommer att ställa upp för honom i ett kommande religiöst och etniskt motiverat krig. Kanske är etiketten man letar efter “identitär”. Men det verkar som han har plockat fritt de bitar, till sin tröttsamt omfattande research, som stärkt hans ideologiska utgångspunkt.

När det gäller Brinkmann har vi att tacka den konflikt som råder inom Europas höggerörelser. Genom den interna striden, som sker öppet på internet för den som är intresserad, får vi veta hur Peter Brinkmann, med sin fondverksamhet, investerat kapital i diverse rörelser – och på den vägen, med ekonomiska styrmedel, fört den nationella rörelsen mot en sionistorienterad kamp mot Islam. Nationell.nu kunde redan 2011 rapportera om nationalrörelsens förrädare Anders Malau, som ledande inom den högerpopulistiska rörelsen i Tyskland,  tillsammans med Brinkmann och identitärismen svikit kampen: att man tillsammans hade planlagt en ideologisk omläggning som skulle omvälva de nationella rörelsernas framtid. De skriver:

Brinkmanns pro-judiska korståg började med försök att styra om riktningen på nationalistiska partier. Strax efter sin flytt till Tyskland 2007 närmande sig Brinkmann det tyska nationalistpartiet NPD (Tysklands nationaldemokratiska parti) med löften om finansiering och med påtryckningar om att partiet skulle byta ideologisk profilering och blir ett Nya högern-parti samt ändra sin inställning i jude- och Israelfrågan. […] Brinkmann stödde i detta val kandidaten Andreas Molau, som vid tidpunkten var partiets chefsideolog. Molau sågs av många som en intellektuell och talför nytänkare och kandiderade mot den sittande partiledaren Udo Voigt, som tillskrivits mycket av skulden för att partiet hamnat i ekonomiska svårigheter.

Denna form av nyvunnen kärlek inför det judiska folket, som givetvis är falsk, är typisk för ultrahögern. Man har helt valt att sadla om och försöker nu, tillsammans med inflytelserika sionister, tackla det islamiska hotet. Det är en strategi som BNP, EDL, Nordisk Ungdom och Vlaams Belang alla har gemensamt. Visionsplanen är enkel. Alliera sig med extremhögern i Israel: erhåll ekonomiskt bistånd och ett starkt nykonservativt politisk ryggradstöd. Den strategin tycks även Sveriges, vår alldeles egna lilla populistfavorit begagna. Sverigedemokraterna kunde genom Kent Ekeroth (SD) erfara att de judiska samfunden i Sverige var tveksamma inför den påtalade kärleksaffären eftersom SD, i deras tycke, var antisemiter. Ekeroths kommentar uppdagades i österrikisk tv, som hade  gjort ett reportage om hur Ekertoth tillsammans med FPÖ: s talesman Heinz-Christian Strache besökt Knesset – ett pjäsdrag som även Brinkmann hade gjort.

Det hela var förvisso ett sätt för högerpopulisterna att damma av sitt judefientliga förflutna – och i förlängning  motbevisa de judiska församlingarna på hemmaplan. Sydsvenskan förklarar i samma  hyperlänkade artikel att Brinkmann och dem övriga, med resorna hade som syfte, att lovsjunga den israeliska ytterhögern och deklarera dess legitimitet. Man vill  med motståndskraft påvisa sin vänliga inställning och bestrida alla påståenden om antisemitism. Brinkmanns kofösningspolitik är ett lismande försök till bemyndigande. Ett spel för galleriet. Nick Griffin från BNP förklarade bakgrunden till denna plötsliga romans och politiska dubbelspel i en ökänd intervju där följande sades:

Den politiska rörelsens mest lämplige fiende behöver inte nödvändigtvis vara den onde eller den värste. Den bästa fienden är den vi enklast kan besegra.

Opportunistisk politik med andra ord. När opinionen förkastar antisemitism, då flyttar man tillfälligt om målstolparna och attackerar nästa fiende. Den  målgrupp man  genom sina attacker, inte kritiseras  för – eftersom det är rumsrent att göra så. En bräcklig allians: som för tillfället sitter på en väldig massa pengar och en tickande ideologisk bomb.

Det  här är ett organiserat företag som involverar många instressen. Även transatlantiska. Löst sammansatta allianser byggs upp av, å ena sidan, neokonservativa organisationer samlade under David Horowitz paraply, där Pamela Geller och Robert Spencer är nyckelfigurer. Å andra sidan är det sionistiska israeler, lobbyister och fonder som, med en aggressiv bosättningspolitisk agenda, finansierar och stödjer både extremhögern i Europa, SIOA och SION i USA, och liknande högerradikala fascistoida förtagsamheter.

Det är av den orsaken som identitärer som Brinkmann kan ses tillsammans med den ultrakonservativa ortodoxins företrädare,  homofoben och islamofoben, Hillel Weiss, som egentligen inte behöver någon annan presentation än denna:

The continuing support of the governments of Europe for the establishment of an Arab state in the Land of Israel makes it impossible for Europe to have any success in its struggle against Islam with all of the attending consequences. European intervention against the barbarity of Qaddafi has perhaps succeeded in saving the lives of tens of thousands of human beings, but it has also fanned the flame of the conflict between Islam and the West, as Russia’s president Putin remarked. As to the resolution of this struggle – no one can foresee its end.

Att bedöma av uttalanden som detta, knyter man förmodligen inte knuten alltför långt ut på repet, om man antar att det således ligger i hans intresse att stödja partier och rörelser som motsätter sig de “europeiska regeringar som söker etablera en arabisk stat” som likaså stödjer honom i hans vision av det land som utgör Israel – och som till skillnad från det europeiska etablissemanget, med sina kängor kan nedstampa det hot Islam utgör för “väst”, som egentligen, enligt Hillel, betyder Israel och dess utbredning av bosättningar.

När vi så åter för tankarna till Littorin (M), kan man inte mer än undra: borde inte din ambivalens inför det uppdrag Brinkmann föreslog, slutligen ha fått dig dig inse att det kanske inte är så smart? Guilt by Association behöver inte nödvändigtvis påvisa skuld. Men räcker det inte med sammankoppling? När individer som den ultranationalistiske politikern Markus Breischt beskriver din kollega, herr Brinkmann, som en gudagåva/monetär mjölkkossa – som replikation till de 50 miljoner kronor som utlovats i investeringspengar ämnade till valkampanjer – borde någon klocka ringa tycker man?  Förmodligen inte. Det som får dig att sluta är väl det faktum att ni gått ur pumpen nu.

Höjd till skyarna bestämmer sig Brinkmann för att själv bli politiker. Han vill skapa en kristen front mot Islams utbredning. Något som ligger i linje med hans frireligiösa bakgrund i den svenska pingströrelsen.

/Bruce Ali

3 thoughts on “Sven Otto Littorin, Patrik Brinkmann och Extremhögern.

  1. riktigt jävla sjukt ! Det får en att undra vad andra politiker har att gömma i bakfrickan……..

  2. Visst är det hemskt. Jag tror inte det finns några etablerade kontakter. Kanske kan det däremot finnas individuella nätverk.

  3. Pingback: EDL återanvänder Antisemitisk Propaganda | Politifonen

Diskutera

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s